Dagsarkiv: 23 augusti, 2011

Han ville prata med mej….så vi gick in i ett rum och stängde dörren….

Jag trodde att han ville prata om Jobbet, om ett ärende….

…eller nåt…

Jag var inte beredd på att bli utskälld.

Jag var inte beredd på hans högröda min och arga ord.

Jag var verkligen inte beredd.

Men jag satt helt lugnt och lyssnade….

…. och försökte därefter förklara det han missuppfattat.

Och jag kände mej så otroligt oskyldigt anklagad.

Han bara malde på om Eländes Elände….om mitt Svek….om mina tillkortakommanden….

…och några hot lyckades han också framföra….

Jag satt helt lugnt.

Kände ingenting.

Var helt tom.

Försökte förklara.

Men efteråt kom den….

Reaktionen.

Och jag kände mej så Besviken.

Arg.

Orättvist Anklagad.

Och det kändes som om han försökte dra tillbaka mej till DÅ.

Då när nästan hela gruppen bara såg mina fel, bara hackade och malde på…

…DÅ, när Den Okrönta Drottningen styrde verksamheten (utan att vara chef)…

Det var som om han försökte ställa Det Gamla tillrätta….

…som om han inte gillade min Nya Roll…

…som om jag inte hade rätt att skoja och skratta med mina nya arbetskamrater…

…som om jag gjorde fel, och alla andra rätt…

Och jag kände mej så Anklagad.

Humöret föll ner i skoskaften, rann vidare in UNDER skorna….

…ut på parkeringen, dit jag gick…

…rann vidare ut på marken…

… och blandades med utspilld bensin….illaluktande och skitig…

Är jag älsk-värd?

Är jag värd att älskas?

Äh, jag VET väl med min Kloka och Sansade sida att svaret är:

Ja!

Självklart JA!

MEN varför känns det inte så inuti då???

Och var finns den där Diamanten – pusselbiten som passar i mitt pussel?

 Den person som kan älska mej som jag är, och visa det! Uppskatta mej! Finnas för mej. Tycka att jag duger som jag är. På ett ungefär…

Ibland vill jag bara lägga mej ner och sluta finnas.

För ibland är det för jävligt jobbigt att bara leva vidare…

Att vara Ensam.

Ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam…..

Ensam om Ansvar. Ensam om ekonomin. Ensam när någon är dum mot mej. Ensam att möta svåra situationer och jobbiga människor (privat, för på i mitt jobb klarar jag av det galant!).

Ensam när jag kommer hem och vill Berätta vad som hänt idag på jobbet, eller behöver berätta något knäppt, eller roligt eller tokigt. Ensam på alla hundpromenader (fast det är skönt också!).

Ensam om svåra beslut. Ensam om lätta beslut. Ensam i sängen. Ensam i soffan.

Näe, det är inte lika synd om mej som om dom som är ensamma utan barn, ensamma utan släkt, ensamma utan vänner, ensamma utan jobb…..

….men när det Ekar Tomt i hjärtat, bryr sej inte känslan om att det finns andra som har det sämre….

När det ekar tomt inuti känner jag att jag bara vill vara ett Offer en stund, fälla några tårar och tycka mest synd om mej själv i hela världen!

Vi träffades första gången vid inskolning av våra söner på dagis. Det ”klickade” direkt, och vi satt i fika-rummet och pratade och pratade och pratade….och ville knappt gå hem, när sönerna hade gjort sina 2 timmar ”utan förälder” på dagis…

Sen träffades vi hemma hos mig, där det bara blev så att vi berättade Det Allra Hemligaste för varandra. Sånt man  inte kunde säga till Någon Annan….

Nu har det gått ca 7 år…och det har blivit så att vi tre träffas ett par gånger per år, eller mindre….och berättar Det Allra Hemligaste för varandra.

Efteråt är vi alla tre lättade, för det är så skönt att berätta det där ”Allra Fulaste – Allra mest Pinsamma” för någon, och veta att det försvinner ingenstans. Det stannar där hos dom två….hur dumt det än är…

Livet tar sina knöliga vägar ibland, och bakom Dom Snygga Fasaderna kan det ligga Skelett, och i garderoberna bor det hundar….

…och det berättar vi för varandra.

Sen skils vi åt, och umgås inte i vardagen.

Klara har sitt liv, Lotta sitt och jag mitt.

Men om 6- 12 månader får jag veta fortsättningen på Deras Hemliga liv, och dom får veta fortsättningen på Mitt….