Om man tittar på ”Cops” eller någon annan serie där man får följa polisen i deras arbete, förbluffas jag över hur människor ljuger, om ALLT och HELA TIDEN.

Jag nästan skäms när jag tänker vad jag själv ibland funderat ut att jag ska säga om jag blir stoppad av polisen…..

…. när jag inser att jag kör för fort (och hjärnan snabbt funderar ut en lögn….) och ”ser poliser” överallt…

…..(har hittills sluppit använda Den Skitbraiga Lögnen…som tur är…)….

Lögnen jag hittar på är så jävla bra, tycker jag, så polisen kommer att ”köpa” den direkt!

MEN så ser jag på ”Poliser i arbete/112/Cops” att:

 ALLA lögner är redan sagda och polisen har redan hört ALLT!

Och lite till….

Sen undrar jag hur det blir med en polis som träffar Lögnaktiga människor dagarna i ända….tror dom på Någon till slut?

Tror dom på sin fru/man när dom kommer hem?

 Tror dom på sina barn? Tror dom på barnens lärare i skolan?

 Tror dom på någon annan än sej själva och eventuellt andra poliser?

Tappar man över huvud taget inte tron på Människan när man dagarna i ända får hålla fast, bråka med, argumentera med människor och höra hur dom ljuger och hittar på??

Jag är glad att dom orkar och står ut, men jag undrar hur dom klarar sej mentalt?

Jag kommer fram till:

– Jag vill inte bli polis när jag blir stor.

– Jag vill inte att mina söner blir poliser när dom blir stora.

– Jag vill inte gifta mej med en polis.

Idag för 28 år sedan föddes Äldste Sonen.

Jag minns det ”som igår”….

…efter flera veckors starka förvärkar, och en hel natts sittande vid köksbordet, nedskrivandes hur många minuter det var mellan varje värk: ”3 min, 2 min, 5 min, 3 min, 5 min, 2 min…..”….

 – ja, så såg listan ut och den blev lååååååååång –

….. så insåg jag att det nog var dags På Riktigt.

Jag väckte fadern till babyn i magen, och han ringde taxi.

Jag minns taxi-resan ”som igår”….

…hur varje liten sväng, och varje litet gupp gjorde ONT och satte igång värk på värk….

…och hur nervös taxi-chauffören blev över mitt flämtande och stönande….

Jag minns hur vi kom in till Danderyds förlossning och hur en barnmorska ställde ”tusen frågor”….

…medan jag flämtade och flämtade….

Jag minns hur jag lämnade fram Listan på hur jag ville att min förlossning skulle gå till – och den var lång och detaljerad: Jag hade gjort min läxa väl.

Jag minns hur barnmorskan konstaterade att jag hade ”mycket värkar” och insåg att det ”kanske var bäst att undersöka” hur långt gånget det var i förlossningsarbetet….

…..och att jag därefter fick ”rusa” – ha ha ha!!! – skojade!…..hur jag fick VAGGA (jag var ENORM) in i förlossningssalen, för….

….det var dags att krysta!

Jag minns också chocken över vilken enorm smärta det var, och känslan av att ”vilja gå hem” och/eller ”ge upp”….

Jag minns när jorden slutade snurra och Allt Annat upphörde, när Han låg i mina armar!

Jag minns Förvåningen över att det kommit ett BARN ur mej….

…. och jag minns också KÄNSLAN som var så stark att den är obeskrivbar:

 En känsla av att vilja BESKYDDA, en känsla av att kunna GÅ GENOM ELD och BESTIGA HÖGA BERG…..

….. och en FANTASTISK KÄNSLA AV KÄRLEK!

Jag hade fått Världens Finaste Barn, Jorden slutade snurra,  Allt Annat upphörde och blev Helt Oväsentligt.

Äldste sonen har sedan fortsatt vara Helt Underbar genom hela sitt liv! Och är fortfarande!

Koliken, första-nej-perioden, trotset och allt sånt är bortglömt – finns inte mer.

Nu önskar jag att Hela Hans Liv blir Helt Fantastiskt och att alla motgångar, som han måste genomgå, bara kommer att stärka honom och hjälpa honom att förstå andra bättre och bli en ännu bättre människa.

Jag älskar dej Victor!

GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN!

Efter ett samtal hemma hos en familj, börjar min hjärna fundera kring par, relationer och äktenskap…

…och jag funderar på hur många som verkligen lever med sitt Livs Kärlek, och efter många år tillsammans fortfarande älskar varandra (på djupet/på riktigt)?….

…och hur många det egentligen är som lever ihop för att dom ”lovat det” (i kyrkan) eller för att man liksom har bara ”bestämt sej”, och dom tänker att ”gräset ändå inte är grönare på andra sidan”?….

…och  hur många som håller ihop för att dom har barn ihop och vill satsa på att hålla ihop bara för det…(vilket kanske inte är så ”bara”)?…

…och hur många som lever med någon för ekonomins skull?..

…och hur många som aldrig egentligen älskat varandra utan blivit ihop för att det var mest praktiskt så?…

…och hur många som blev ihop i gymnasiet och sen gick åren och man blev som syskon och trivs ihop och åren bara går?….

…och hur många som bara ”kämpar vidare” i bara farten utan att tänka eller känna efter…?…

…och hur många som är ihop med sin partner för att släktens skull?..etc

Jag såg på ”Ullared” förra veckan där en utav dom där härliga ”tant-systrarna” blev alldeles tårögd av lycka när hon pratade om kärleken till sin man, som hon levt med lääääänge (typ 50 år…)…

…och jag kände: ”LYLLO DEJ!”…

…och så sjöng jag en stump:

”AVUNDSJUK, jag är så AVUNDSJUK! La la la la la la la la la la….”

För ”vissa andra” har liksom ”hoppat från blomma till blomma” och liksom aldrig landat…

….typ…

…trots att ”vissa andra” trodde de skulle stanna på den första blomman för alltid…

Och då kan man fråga sej:

”VOFFÖ BLIR DET PÅ DETTA VISET??”

Igår kväll kom jag att tänka på mina älskade f d grannar; Bosse och Käte, ca 80-90 år gamla.

Innan jag flyttade till mitt nuvarande boende, gick jag förbi deras hus flera gånger varje dag, på hundpromenaderna, och ibland tittade jag in till dom, och satt en stund i trädgården och pratade, och ibland stod vi bara vid staketet och pratade bort en stund….Härliga människor!

Igår kom jag att tänka på att jag inte sett dom på ett tag…Vi brukar ju träffas ibland, fortfarande, när dom går ut med ”sin” hund, och jag med mina.

Men i morse dök dom upp utanför mitt hus. Jag tror vi blev lika glada allihop, för jag såg att Bosse gasade på sin permobil när han såg mej, och vinkade på långt håll. 

Hunden Zlatan ”frågade” mej var mina hundar var, så jag fick förklara för honom att mina hundar var hemma….ensamma.

Vi konstaterade att Bosse och Käte haft tur,  för dom är friska och starka och går/åker (permobil) på sina hundpromenader varje dag. Käte menade att det är ”tack vare honom” som dom är så pigga och glada…åsså pekade hon på Zlatan.

Jag tror också det: Att djur håller en friskare och mer levande!

Bosse berättade om Sussie – katten som flyttade hem till dom för ett par år sedan, alldeles av sej själv.

Han berättade att Sussie och han går två promenader om dagen. Promenaden går till en sten, där dom tillsammans sitter och tittar på Livet och ”filosoferar”. Han berättade också att Sussie är rädd för åskan, så när det åskar kommer hon till Bosse och vill att han och hon ska gå till pannrummet, och sitta där, för där finns inget fönster, så där kan hon inte se blixtarna.

Om det är natt när Sussie kommer, tar Bosse med sej kudde och täcke, och lägger sej i pannrummet tillsammans med Sussie, som blir så nöjd.

-”Fast det är varmt i pannrummet – ca 25 grader! – så jag blir alldeles svettig, men det gör inget, för jag är gärna där med Sussie när hon är rädd”, säger Bosse och ler.

Bosse och Käte älskar djur. Djuren är deras liv.

Jag tror att dom har ett rätt härligt liv tillsammans med Sussie och Zlatan, och jag hoppas, för deras, för djurens och för min skull, att dom lever i ”hundrade år”!

Mobilen hade hängt med rätt länge, för att vara mobil….

….och egentligen hade den fått hänga med till Tidens Slut, om den bara funkat ordentligt….

….men den började böka och stöka med mej – stänga av sej och låta samtalen försvinna….

…och göra så att jag inte hörde, eller att den andra inte hörde mej ibland…

Och så får inte telefoner göra!

Jag rynkade pannan och sa till mobilen:

-”OM du fortsätter göra så får du inte vara med längre! Förstår du inte det?”

Den bet ihop ett tag till, men så började den vilja ha mer och mer mat – hela tiden….

Den var liksom aldrig nöjd. Inte ens när den fick ny ”mage”….

”Jag vill inte börja om med en NY!!” ropade jag förtvivlat  rätt ut i luften.

Jag förstod att jag påbörjat ett sorgearbete….att jag verkligen inte ville skiljas från min mobil…..

….. som det tagit en Evighet att lära sej, och förstå sej på….

NU, när jag äntligen förstått alla knappar och tryckningar hit och dit…då lämnade den in…dog, helt enkelt.

Det ingår ingen sorgeprocess när en mobil dör. Alla tar för givet att man bara ska ta till sej den nya – direkt!

En del tror t o m att man ska vara GLAD över en ny, ”stilish” mobil:

 Svart med silver. Väldigt platt och fyrkantig. Mycket ”manlig”.

Min förra var vit…ihopfällbar…silvriga knappar…lite kantstött och sliten…

Vi hörde ihop, hon och jag….När hon låg på ett bord, bland alla moderna och tjuuusiga svarta och silvriga, platta mobil-tfn så såg jag direkt vilken som var MIN.

Min bara min!

Fast ändå inte. Eftersom det var en jobb-mobil.

Rest in Peace my Dear Cellphone!

Vi ses i Himlen!

Han ville prata med mej….så vi gick in i ett rum och stängde dörren….

Jag trodde att han ville prata om Jobbet, om ett ärende….

…eller nåt…

Jag var inte beredd på att bli utskälld.

Jag var inte beredd på hans högröda min och arga ord.

Jag var verkligen inte beredd.

Men jag satt helt lugnt och lyssnade….

…. och försökte därefter förklara det han missuppfattat.

Och jag kände mej så otroligt oskyldigt anklagad.

Han bara malde på om Eländes Elände….om mitt Svek….om mina tillkortakommanden….

…och några hot lyckades han också framföra….

Jag satt helt lugnt.

Kände ingenting.

Var helt tom.

Försökte förklara.

Men efteråt kom den….

Reaktionen.

Och jag kände mej så Besviken.

Arg.

Orättvist Anklagad.

Och det kändes som om han försökte dra tillbaka mej till DÅ.

Då när nästan hela gruppen bara såg mina fel, bara hackade och malde på…

…DÅ, när Den Okrönta Drottningen styrde verksamheten (utan att vara chef)…

Det var som om han försökte ställa Det Gamla tillrätta….

…som om han inte gillade min Nya Roll…

…som om jag inte hade rätt att skoja och skratta med mina nya arbetskamrater…

…som om jag gjorde fel, och alla andra rätt…

Och jag kände mej så Anklagad.

Humöret föll ner i skoskaften, rann vidare in UNDER skorna….

…ut på parkeringen, dit jag gick…

…rann vidare ut på marken…

… och blandades med utspilld bensin….illaluktande och skitig…

Är jag älsk-värd?

Är jag värd att älskas?

Äh, jag VET väl med min Kloka och Sansade sida att svaret är:

Ja!

Självklart JA!

MEN varför känns det inte så inuti då???

Och var finns den där Diamanten – pusselbiten som passar i mitt pussel?

 Den person som kan älska mej som jag är, och visa det! Uppskatta mej! Finnas för mej. Tycka att jag duger som jag är. På ett ungefär…

Ibland vill jag bara lägga mej ner och sluta finnas.

För ibland är det för jävligt jobbigt att bara leva vidare…

Att vara Ensam.

Ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam…..

Ensam om Ansvar. Ensam om ekonomin. Ensam när någon är dum mot mej. Ensam att möta svåra situationer och jobbiga människor (privat, för på i mitt jobb klarar jag av det galant!).

Ensam när jag kommer hem och vill Berätta vad som hänt idag på jobbet, eller behöver berätta något knäppt, eller roligt eller tokigt. Ensam på alla hundpromenader (fast det är skönt också!).

Ensam om svåra beslut. Ensam om lätta beslut. Ensam i sängen. Ensam i soffan.

Näe, det är inte lika synd om mej som om dom som är ensamma utan barn, ensamma utan släkt, ensamma utan vänner, ensamma utan jobb…..

….men när det Ekar Tomt i hjärtat, bryr sej inte känslan om att det finns andra som har det sämre….

När det ekar tomt inuti känner jag att jag bara vill vara ett Offer en stund, fälla några tårar och tycka mest synd om mej själv i hela världen!

Vi träffades första gången vid inskolning av våra söner på dagis. Det ”klickade” direkt, och vi satt i fika-rummet och pratade och pratade och pratade….och ville knappt gå hem, när sönerna hade gjort sina 2 timmar ”utan förälder” på dagis…

Sen träffades vi hemma hos mig, där det bara blev så att vi berättade Det Allra Hemligaste för varandra. Sånt man  inte kunde säga till Någon Annan….

Nu har det gått ca 7 år…och det har blivit så att vi tre träffas ett par gånger per år, eller mindre….och berättar Det Allra Hemligaste för varandra.

Efteråt är vi alla tre lättade, för det är så skönt att berätta det där ”Allra Fulaste – Allra mest Pinsamma” för någon, och veta att det försvinner ingenstans. Det stannar där hos dom två….hur dumt det än är…

Livet tar sina knöliga vägar ibland, och bakom Dom Snygga Fasaderna kan det ligga Skelett, och i garderoberna bor det hundar….

…och det berättar vi för varandra.

Sen skils vi åt, och umgås inte i vardagen.

Klara har sitt liv, Lotta sitt och jag mitt.

Men om 6- 12 månader får jag veta fortsättningen på Deras Hemliga liv, och dom får veta fortsättningen på Mitt….

Jag upphör aldrig att förvånas….

…över mina söner.

Igår sa jag till Mellan:

-”Kan du plockar ur diskmaskinen?!”

-”Ja”, sa han….. och GJORDE DET!

När jag skulle åka iväg och jobba några timmar på eftermiddagen, sa jag till Mellan:

-”Hundarna måste ut senaste klockan fyra, så ni får komma överens om vem som ska göra det, men det måste göras!”

-”JAG kan gå ut med dom!” sa Mellan (och sen gjorde han det!!).

Idag när jag satt vid datorn och skrev kom Storing:

-”Jag måste åka och handla kläder. Nu!”

-”NU?!” sa jag…”NU?? Men snälla du, klockan är 17 och jag ska först skriva färdigt det här, och sen göra mat och sen är klockan 19! Jag hinner inte idag. Du måste säga till i tid när du vill ha hjälp.” sa jag.

-”Då gör jag middagen”, sa Storing…och GJORDE DET!

Jag tappade faktiskt hakan ner till knävecken har har nu fullt sjå med att få upp den igen..

…..hängande….

…..dreglande….

…… i knähöjd….

Jag läser i tidningen ”Södra Roslagen” att ”Unga kriminella ska få hjälp tidigt”, och å ena sidan skulle jag kunna tänka ”Åh, vad bra!” och vara positiv….

…men så enkelt är det inte….

Man tar bort grunden och försöker bygga taket direkt på marken….

För drygt 10 år sedan började man spara i förskolor och på skolor, och jag tänkte:

”Om 10 år kommer vi att få se resultaten av vad som händer när barn, som har det jobbigt hemma, inte heller får det de behöver på dagis och i skolan”.

Barn, som växer upp under jobbiga förhållanden, vistas ofta hela dagarna i någon slags verksamhet – ofta på dagis inledningsvis.

 FÖRR kunde dessa barn hitta någon slags trygghet där. Någon slags närhet till en dagisfröken, som ”såg” lilla Putte, och tog sig an honom lite extra. Hon (oftast) såg hans behov och kramade honom en extra gång och lät honom sitta nära sej när hon läste saga.

Dagis gav ”lilla utsatta Putte” lugn och ro – andrum –  och gav honom tron att det finns Goda Vuxna som bryr sej om.  Putte kunde få  lite av det han saknade  på dagis. Och han slapp därmed hamna snett och bli kriminell.

Det var då när dagisgrupper bestod av 15 barn och 3 personal. Det var då när personalen hann och orkade. Det var då.

NU är det 25 barn i grupperna (minst!) och kanske 2,5 personal….Personalen är sliten och hinner inte. Ingen ser Putte. Hans frustration bara växer – dag ut och dag in….Personalen kanske funderar på om han har ADHD…eller någon annan diagnos….för han bara ”rusar runt och förstör”….

Så ska han vidare till skolan.

FÖRR började Putte skolan och det fanns personal så det räckte, och fröken hann SE alla barn i klassen. Kanske det också fanns en extravuxen där, för dom som behövde lite extra-hjälp.

 Putte blev kanske också uppmärksammad av skolvärdinnan som hade full koll på alla barn på skolan – hon såg dom som behövde bli lite Extra Sedda, och visste hur ofta hur tufft dom hade det  hemma, så hon gav dessa barn ”det där lilla extra”.

Det fanns också en kurator Putte kunde gå till om han behövde, en vaktmästare som han kunde ”hjälpa” och snacka lite med under tiden, och de flesta vuxna i skolan hade TID och ORK.

NU finns det inte. Kuratorerna anställs på timmar, vilket innebär att man ska först ha ”Riktiga Problem” och sedan kunna uttrycka dom till någon vuxen, som ska bedömma om problemen är allvarliga nog för att lägga pengar på en kurator…

….och det där med ”samtal för att skapa förtroende” och allt det där, har dom helt missat – politikerna eller skolcheferna….eller vilka det är som tycker att man kan ”köpa in kuratorn på timmar”….

FÖRR fanns hon bara där, i ett rum, i en korridor, och elever kunde ”slinka in” och ”prata bort en stund” och kolla om hon ”höll måttet”….

…innan dom vågade berätta om Allvarliga och Svåra saker…

FÖRR förstod man att Alla barn behöver Kloka vuxna, som har tid, runtomkring sej.

NU tycker man att barn som föds i ”fel familjer” med föräldrar som inte orkar/kan/har förmågan får skylla sej själva….

….eller?????……………

När dom börjar Agera – Visa Symtom….

…. kan man ge dom en diagnos och stoppa i dom lite medicin….

….eller skicka dom till BUP…

…eller anmäla till Socialtjänsten…

….då, när det nästan redan är för sent…

…när dom redan börjar ”fly” – antingen rent fysiskt, genom att rymma hemifrån och/eller skolka – eller psykiskt, genom att ta droger.

Och fokus blir på ”Det Bråkiga/Kriminella/Drogmissbrukande Barnet/Ungdomen” och inte på deras uppväxt/föräldrarna.

Så växer dom upp – The Outsiders – Dom Som Aldrig blev Sedda…..Dom som Inte Passade In….

…och får barn….

Och har aldrig lärt sej ”hur man gör”…

…hur man visar kärlek…

…är fortfarande Bittra på Samhället..

…känner sej Utanför/Udda….

– ”Kan man inte bli Bäst på att vara BRA, så kan man försöka bli Bäst på att vara Sämst/Dålig”. –

Det man inte fått har man svårt att ge….

Det GÅR, om man kämpar….men….

Och NU sätter satsar alltså politikerna pengar på Unga Kriminella:

”Först låter vi dom fara illa i skolsystemet i flera år…och sen, när dom inte orkar mer, och börjar AGERA genom att snatta och bete sej Kriminellt, så sätter vi in Extra Resurser för att stoppa dom”, säger dom och slår sej på bröstet av stolthet….

…medan jag sätter i halsen av frustration och av att dom INTE FATTAR!

*host host  host host host*