För måååååååååååånga år sedan läste jag någonstans att Det FÖRSTA året i en människas liv är VIKTIGAST, för det är då allt GRUNDLÄGGANDE skapas, såsom tillit, kärlek, närhet, ömhet osv….
Grunden läggs.
Därefter kommer de följande 6 åren,som också är jätteviktiga, och då hjärnan fortsätter utvecklas, och växa, jättemycket, och barnens personlighet formas osv.
Sen är barnet ”i princip färdigt”. Vid 6 års ålder.
Därefter är det ”bara finputsning”.
GRUNDEN har skapats.
Snacka om Prestationsångest (för en förälder)! Jag läste givetvis detta INNAN jag fick min första son. Det betydde att jag nästan höll andan hela hans första år och slog knut på mej, för att vara Den Bästa Mamman (för honom). Och ärligt talat tror jag att jag lyckades rätt bra.
Sen höll jag nästan andan i ytterligare 5 år. Och led av Stora Skuldkänslor …..
– fast det ska man INTE göra, för det är INTE bra, när man är förälder, för då kan barnet Utnyttja det, och man är inte den Braiga förälder man skulle kunna vara, om man bär på en massa Dåligt Samvete…Pust!
Och lyckades!
Jag hade format Världens Bästa Människa.
Klart.
Sen var det bara Finputsningen kvar….. på ca 12 år.
Klart!
Och Resultat: Världens Klokaste Finaste och Bästaste Man. Dessutom kreativ, självständig och omtänksam.
Grattis till mej! Och Grattis till Sonen.
Slut.
Näe, det tog inte slut, för Livet tog vid…
……och i Livet kom fler barn..
…..och med fler barn, och dessutom en pappa till barnen som man ska kompromissa med..
……så var det inte så ”enkelt” längre..
…..för alla Relationer hit och dit komplicerade allt.
ETT barn och EN vuxen är svårt nog, men det gick!
Men TVÅ vuxna och FYRA barn…..
Suck!
Vad bidde det då?
Det bidde som det bidde.
Så känner jag ibland: Det blir som det blir, eller ”det blev som det blev”.
Speciellt när jag träffar såna där Duktiga Mammor (eller Pappor), som är konsekventa, uppfostrar ”målinriktat” och orkar vara lugna och gulliga och trevliga i alla sammanhang, och som samtidigt är kloka….
….och snygga och välklädda och har mycket pengar och är snälla och omtänksamma och och och och och….*krääääks*…..
Själv slutade jag ”uppfostra” barnen för några år sen, känns det som..
Jag tänkte ”det får bli som det blir”, och ”dom blir som dom blir”…
…..och kanske det räcker med en massa kärlek och ”lyssnande öron, tittande ögon” och samtal/diskussioner…
….så blir det nog rätt bra i slutänden ändå….
Häromdagen tänkte jag att ”det är nog lite 70-tal över mej och min uppfostran”…
….lite ”låt gå” och lite….slappt…
Jag hoppas det blir bra ändå, i slutänden.
Och att Grabbarna Grus blir lika ”braiga” som Äldste sonen….
Snygga är dom iallafall, hela bunten.
Alltid nåt!
Kärlek får dom i mängder!
Och kli på ryggen.
Om dom vill.
Säkert är dom lite bortskämda..
…och lite överbeskyddade ibland…
…och lite curling på det…
…men men….
Det blir som det blir.
Och ändan har vi bak.
Allihop.
erviluca #mammatillfyrakillar 