Visserligen är det väl bra att vara liiite självkritisk, men att hela tiden ”banka sej själv i skallen” så fort det känns lite fel, är inte heller bra.
Självkritiken öser över mej:
Jag gör ”si” fel…och sen lite ”så” fel…
Om jag vänder mej åt vänster är det ”helt fel”, men om jag istället vänder mej åt höger…så är det också fel….
Inget jag gör duger.
Inget jag säger duger.
——————————————————————————————–
Så kommer lilla ”Hjälparen” till undsättning:
Glad, positiv, och framförallt SNÄLL:
-”Men du ÄR okey! Du duger! Det finns inga ”fel” och ”rätt”….Du ska bara VARA som du är!”
-”Ooookey….men hur ÄR jag då?”
= Självkritisk.
Åsså börjar jag om från början….
————————————————————————————————-
Jag borde våga FRÅGA:
-”Vad faan är det för FEL??”
Men jag är så jävla inihelvetes rädd för svaret.
Å andra sidan är det bättre med ett SKITSVAR, än inget svar alls….
För andra kan ju inte svara på frågor som inte ställts….och jag kan inte få svar på frågor jag inte ställt…
Jag lyssnar av ”signaler” för mycket….
…….Dom outtalade orden ”talar”och Kroppspråk som säger ”NEJ!”….
erviluca #mammatillfyrakillar 