
Ingen fråga blir ju besvarad om man inte ställer den.
Men VISSA frågor är så svåra att formulera….Hjärnan vänder ut och in på sej för att formulera det ”rätt”. Och ändå vet jag att det är bättre att säga ”på fel sätt”, än att inte säga alls.
Been there – done that.
Varför lär jag mej inte av mina misstag?
Det är bara att ”bita ihop” och säga Orden – fellagda, snurriga, konstiga, obegripliga är bättre än Inga Alls. För annars bygger man murar av Outsagda Saker, som hindrar ALLA ord till slut – stoppar kommunikationen.
Och då är det inte bara jag som är STUM längre….
Hela Relationen – där Dom Viktiga Orden inte blir sagda – blir stum.