Det gick inte att skriva ett Sista Inlägg!
Mitt under det att jag skrev på Aftonbladets blogg, försvann hela min blogg!
Jag som tänkte skriva ett ”Farväl-inlägg”….
Det fick jag inte….
Jävla Aftonbladets-blogg-nedläggar-människor! Tvi för er!
Tvi! Tvi! Tvi!
Nu måste jag sörja Det Gamla en Stund, för att kunna ta in Det Nya:
-”Buuuuhuuuuuuu!!!!”
Hoppas det kan bli lika bra här.
Inte samma.
Annorlunda.
Men bra.
-”Buuuuuhuuuuuu!!!!”
Ibland är jag så Handlingskraftig och får så mycket gjort, och är inte ett dugg rädd för att hugga i ordentligt eller bli smutsig.
Ibland är jag så lat, och har verkligen ändan i vagnen – stor och tung – och får inte ur den. Då är jag mest ett enda stort suckande: ”Orka!”.
Tänk att det är så olika!
Vissa dagar skjuter jag upp nästan ALLT, och andra dagar är jag som en liten duracellkanin och får då tusen saker gjorda!
Jag kan alltså om jag vill, men ibland kanske jag inte vill….
Kan det vara så enkelt?
Eller tar orken slut av och till?
Eller är jag bara trotsig?
Who knows?!?
Men ibland är det bra att ha en Stenis som ”sparkar lite lagom” på en….för jag gillar när Stenis sparkar på mej.
INGEN ANNAN får göra det! För då blir jag Trotsig.
Men Stenis får.
Kanske för att jag älskar honom.
Eller så är det helt enkelt för att han gör det på ”rätt sätt”…..
Just nu är jag nämligen SKITÄCKLIG!
Mina tankar, sedan några dagar tillbaka är:
”Äsch, det är ingen idé att jag duschar – jag svettas ju lika mycket sekunden efter att jag kommit ut ur duschen! Så jag skiter i det!”
Och nu har det gått…..*räknar*…… X antal dagar utan dusch!!
Och det blir som i psalmen ”Bereeeeden väg för Herran – Berg sjunken djup stån opp!” typ….
….fast ”Bereeeden väg för erviluuuuuca ……” etc
….för när Snuskiga Svetthögen Jag kommer gående kliver folk åt sidan!
Och håller för näsan.
Men vem bryr sej?
Inte jag!
Fy faan! Nu är det dags igen…
….att blotta sin svettiga, vita och feta lekamen…
…..Visa Hela Världen hur många bilringar – och allehanda andra ringar – man har….
OM man bodde i Brasilien, eller något annat varmt land, så skulle man väl vänja sej vid att blotta sin kropp….
….. och kanske t o m tycka den var rätt okey till slut…
….för man skulle nog inte ORKA ”tycka-illa-om” år ut och år in….
I Sverige kan man ju gömma sej 75% av året…
…..i allehanda bylsiga kläder…
…..och låtsas att man inte har alla bilringar och cykelringar och dubbelhakor…
….och vad det nu är man har för imperfekt kropp….
Och så kommer Värmen och Solen och man ska ”ut i solen”….
….. och så ska man bada!
Om man sitter ”si” på stranden syns alla bilringar….
….. men om man sitter ”så” syns dom andra ringarna….
Och ligger man ”si” rinner brösten ut åt ena hållet….
….. men ligger man ”så” rinner dom ut åt andra hållet…..
Att se Snygg ut när man ligger ner – avklädd = Omöjligt Uppdrag!
………………………………………………………………………………………….
Näe, jag trodde ALDRIG jag skulle komma hit!
Aldrig!
Tanken FANNS INTE när jag var ung!
Jag trodde jag skulle vara smal och vältränad hela livet..
……att det bara skulle vara så….
….enkelt och självklart!
När jag såg Tanterna i duschen på badhuset, förundrades jag över alla hängande magar och bröst….
…..och tänkte att ”SÅ kommer jag aldrig att se ut!”.
Men samtidigt tyckte jag att dom var Vackra – att dom kändes Levande och Äkta….
Men när jag tittar mej i spegeln känner jag mej Allt Annat än Levande och Äkta….
Jag känner mej mest…..Ful!
Oattraktiv. Äcklig. Gammal. Fet.
…………………………………………………….
Jag får helt enkelt ”låtsas att det regnar”!
Och fälla upp ett paraply.
Tänk att en hand på ett ben kan skapa en känsla av elektricitet…
….så att handen fylls av en pirrande känsla….
….. som far vidare upp i armen…..
…… och rakt in i huvudet…..
….. ner i andra armen och handen…
…… samtidigt som känslan sprider sej ner i magen…..
…….och känns som tusen fladdrande fjärilar….
Tänk att en hand på ett ben kan Kännas så Mycket.
DITT ben.
Min hand.
Jag sitter på Steni´s altan och tittar på grannarnas barn som leker utanför, på gräsmattan: En liten flicka i 5-årsåldern hjälper och instruerar några småkillar hur dom ska hålla i sprutburken med ”spindelnät” för att få största effekten i ”sprutet”. Småkillarna lyssnar uppmärksamt och får lyckligt till ”Värsta sprutet”. När de sprutat hit och dit en stund, på gräsmattan, uppmanar ”storasystern” dom glatt att dom tillsammans ska ”plocka upp sprutet”. Så det gör dom.
Det slår mej att Alla familjer behöver en snäll storasyster, för tänk vad världen skulle se annorlunda ut, om alla haft en Snäll Storasyster att lyssna på, och som milt uppmanar till ”Rätt beteende”.
Jag ser Grabbarna Grus framför mej, i samma ålder, med sprutflaska i högsta hugg, och hur dom skulle sprutlackera hela gräsmattan ”mest!” och ”störst” och ”värst” i en evig tävling, där alla vill ”Vinna”, och hur en Snäll Storasyster lyste med sin frånvaro…..
En förälders uppmaningar, om att ”plocka upp sprutet efter er!” eller ”håll flaskan rakt!” eller ”ta det lugnt, annars tar det slut direkt!” hade drunknat i ”galna skrika” om vem som hade sprutat mest och värst, och ingen hade hjälpt den andra om dom inte ”fått till det”.
Jag önskar i mitt stilla sinne att Alla familjer skulle få ha en Snäll storasyster….
Vi sitter på altanen hos Stenis föräldrar. Solen lyser, och det är Midsommar! Vi äter sill och dricker läsk och har det gott. Hundarna springer lösa på den jättestora gräsmattan, och allt är bara Lycka.
Flisa kommer skuttande och ser Ovanligt Lycklig ut.
Jag tänker att det beror på att det finns så mycket STENAR utefter kanten på tomten. Flisa äääälskar stenar! Finns det bara ett gäng stenar kan hon underhålla sej själv i flera timmar!
Men det är inte stenarna som gör att hon ser så lycklig och stolt ut. Näe, STANKEN avslöjar att det är något Helt Annat. Och utseendet:
Flisa har rullat sej i Hästskit! Och hon har riktigt lyckats GOTTA IN HELA SEJ i skiten!
”Får jag presentera min Underbara Hund, FLISA, som jag brukar ha i sängen på nätterna!” säger jag till Stenis föräldrar…..NOT!
Min hjärna sätter igång att arbeta: Vad gör jag nu? Hon kan ju inte springa omkring som en stor SKITHÖG här!
Stenis skrattar och säger:
-”Du får väl stoppa henne i vattentunnan där borta!”
-”Bra idé!” säger jag.
Stenis hämtar schampo och en handduk och Flisa stoppas ner i vattentunnan!
Hon har en Värdefull Sten i munnen, och den släpper hon INTE!
Så slår vi oss ner på altanen igen, och blir bjudna på JÄTTEGOD jordgubbspaj! Med vispad grädde!
Plötsligt känner jag BAJS-STANK igen!!
Det är Beppe som OCKSÅ hittat hästbajshögen och rullat sej.
Även han stoppas ner i vattentunnan…. Han sprattlar och ser skräckslagen ut.
Efteråt tror jag ändå att han är rätt nöjd.
Kanske mest för att han överlevde….
För måååååååååååånga år sedan läste jag någonstans att Det FÖRSTA året i en människas liv är VIKTIGAST, för det är då allt GRUNDLÄGGANDE skapas, såsom tillit, kärlek, närhet, ömhet osv….
Grunden läggs.
Därefter kommer de följande 6 åren,som också är jätteviktiga, och då hjärnan fortsätter utvecklas, och växa, jättemycket, och barnens personlighet formas osv.
Sen är barnet ”i princip färdigt”. Vid 6 års ålder.
Därefter är det ”bara finputsning”.
GRUNDEN har skapats.
Snacka om Prestationsångest (för en förälder)! Jag läste givetvis detta INNAN jag fick min första son. Det betydde att jag nästan höll andan hela hans första år och slog knut på mej, för att vara Den Bästa Mamman (för honom). Och ärligt talat tror jag att jag lyckades rätt bra.
Sen höll jag nästan andan i ytterligare 5 år. Och led av Stora Skuldkänslor …..
– fast det ska man INTE göra, för det är INTE bra, när man är förälder, för då kan barnet Utnyttja det, och man är inte den Braiga förälder man skulle kunna vara, om man bär på en massa Dåligt Samvete…Pust!
Och lyckades!
Jag hade format Världens Bästa Människa.
Klart.
Sen var det bara Finputsningen kvar….. på ca 12 år.
Klart!
Och Resultat: Världens Klokaste Finaste och Bästaste Man. Dessutom kreativ, självständig och omtänksam.
Grattis till mej! Och Grattis till Sonen.
Slut.
Näe, det tog inte slut, för Livet tog vid…
……och i Livet kom fler barn..
…..och med fler barn, och dessutom en pappa till barnen som man ska kompromissa med..
……så var det inte så ”enkelt” längre..
…..för alla Relationer hit och dit komplicerade allt.
ETT barn och EN vuxen är svårt nog, men det gick!
Men TVÅ vuxna och FYRA barn…..
Suck!
Vad bidde det då?
Det bidde som det bidde.
Så känner jag ibland: Det blir som det blir, eller ”det blev som det blev”.
Speciellt när jag träffar såna där Duktiga Mammor (eller Pappor), som är konsekventa, uppfostrar ”målinriktat” och orkar vara lugna och gulliga och trevliga i alla sammanhang, och som samtidigt är kloka….
….och snygga och välklädda och har mycket pengar och är snälla och omtänksamma och och och och och….*krääääks*…..
Själv slutade jag ”uppfostra” barnen för några år sen, känns det som..
Jag tänkte ”det får bli som det blir”, och ”dom blir som dom blir”…
…..och kanske det räcker med en massa kärlek och ”lyssnande öron, tittande ögon” och samtal/diskussioner…
….så blir det nog rätt bra i slutänden ändå….
Häromdagen tänkte jag att ”det är nog lite 70-tal över mej och min uppfostran”…
….lite ”låt gå” och lite….slappt…
Jag hoppas det blir bra ändå, i slutänden.
Och att Grabbarna Grus blir lika ”braiga” som Äldste sonen….
Snygga är dom iallafall, hela bunten.
Alltid nåt!
Kärlek får dom i mängder!
Och kli på ryggen.
Om dom vill.
Säkert är dom lite bortskämda..
…och lite överbeskyddade ibland…
…och lite curling på det…
…men men….
Det blir som det blir.
Och ändan har vi bak.
Allihop.
Prästen ringde igen. Hon hade inte fått tag på den där Personen som jag skulle prata med, som ”kunde sånt här”….
Jag sa att det spelar ingen roll, för jag vet ändå inte vad jag skulle prata med Personen om.
Prästen sa att:
-”Vi har inte resurser för En Sån som Mellan.”
-”Eeeeh?! Va?!”
-”Näe, för om han ska vara här måste en person gå med honom hela tiden, för att få kontakt.”
-”Eeeeh?! VA?! Det bästa är att vara mot honom som mot alla andra!” sa jag.
-”Nej, vi tror att han skulle behöva en egen resurs”, säger Prästen på fullt allvar.
-”Men! Det låter som om ni anser att han är helt udda och störd, och då tror jag faktiskt inte det är bra att han kommer tillbaka alls”.
-”Ja, han är ju svår att få kontakt med….vi har verkligen försökt hela tiden….”
(förklaring: ”Hela tiden” = 3 dygn)
(Mellan fick rött kort av prästen, kan man säga)
-”Mellan är en helt normal kille som är lite blyg just nu. Det kommer troligen att gå över, eftersom jag har haft andra söner som det gått över på, men att stämpla honom som ni gjort, är inte bra.”
-”Det har ju gått så lång tid nu också, och han har varit borta så länge….Det kommer att bli ännu svårare för honom att komma tillbaka nu, och så är han ju så BLYG också!”
-”Jag tycker det låter som om ni helt enkelt inte tycker om honom….”
-”Nejdå, men han är väldigt svår och vi tror att han behöver en resurs, och vi kan inte avvara en person till bara honom.”
-”Men det skulle han varken behöva eller vilja heller. Vi avstår från lägret. Vi struntar i det.”
-”Han kanske har mognat till hösten och kan gå på ett konfirmationsläger då?”
-”Kanske det. Hejdå!”
Jag trodde, i min enfald, att Mellan kunde åka tillbaka till konfa. lägret när febern gått ner, och han var frisk igen…
….så jag ringde och frågade prästen om det var okey att Mellan kom tillbaka. Korkat nog trodde jag hon skulle säga:
-”Javisst! Vad kul! Kom med honom!”
Men hon meddelade att Mellan nu ”missat så mycket att det blir svårt för honom att komma in i gruppen igen”.
”Eeeeeh!? Va?!”
Ledarna hade haft ett Möte om Denna Livsavgörande Angelägenhet och kommit fram till att det vore bättre för Mellan att åka till Ett Annat konfa.läger, senare i sommar.
”Eeeeh!? Va?!”
(kompisar)
Jag förklarade att Anledningen till att Mellan åkte på just det HÄR lägret var att han åkte med sin bästa kompis.
Han skulle aldrig åka på ett läger ensam, där han inte kände någon!
Prästen ville prata med Mellan själv, men när jag sa det till Mellan fräste han att ”ska det bli så jävla stor affär av det så skiter jag i det!”.
Så kände jag med. Men tänkte det bara.
Prästen sa bekymrat att Mellan hade haft ”lite svårt i kontakten med dom andra”.
-”Ja, han är väldigt blyg, men även blyga människor får väl finnas?” sa jag.
Han själv tyckte att han fått bra kontakt med speciellt två killar, och ”egentligen var det mitt mål med lägret – att lära känna nya kompisar – så då har jag ju nått mitt mål iallafall”, sa han till mej.
Sen fortsatte prästen att prata med en underton av att något är väldigt fel med Mellan, att han varit svår att få kontakt med och att det varit svårt för ”alla andra” att få kontakt med honom….
”Och därför tycker ni han ska åka på ett NYTT läger där han inte känner NÅGON?!” tänker jag, men säger det inte.
Prästen säger att hon ska be en kvinna, som ”kan sånt här”, att ringa mej och så ska hon prata med mej om det här (Problemet).
HerreGud! Skaffa ett Liv! Eller skaffa Riktiga Problem att bita i!
Suck!
Innan vi lägger på luren säger prästen, lite tyst och mumlande:
-”Ja, vi kan ju egentligen inte stoppa honom om man vill komma tillbaka, men det kommer ju att bli jättesvårt pga gruppdynamiken och för att dom andra nu kommit så mycket längre…..och dessutom är det ju orättvist för dom andra om Mellan får konfirmeras fast han varit borta så mycket…så då undrar ju dom varför HAN får vara borta så mycket och ändå får konfirmeras och dom andra måste närvara på alla lektioner.”
”Eeeh?! Va?!”
Så det är ORÄTTVIST att Mellan fick feber och jag tog hem honom? Så det är ORÄTTVIST att dom fick vara kvar på lägret, och han fick åka hem? Så det är ORÄTTVIST om Mellan får konfirmeras?
Kan det inte vara så enkelt att ”dom andra” (ungdomarna) skiter högaktningsfullt i om Mellan konfirmeras eller inte, och hur mycket han varit närvarande?
Och vaddå Gruppdynamik? Förändrades hela gruppen så fullkomligt när Mellan försvann i ett dygn??
Det låter som om han varit med i en grupp som utvecklas under lååååååååååååång tid, och ÄNTLIGEN nått någon slags Fantastisk Kulmen…
…..där dom ÄNTLIGEN lyckats ”komma ut ur garderoberna” (eller nåt)…
….och kommer Mellan tillbaka så förstörs ALLT…
….och allt faller samman igen….
…och dom måste börja på Ruta Ett igen.
Inte att dom kom i onsdags, Mellan åkte hem igår (!) och kommer tillbaka i morgon.
Äh, jag tror vi skiter i det!
erviluca #mammatillfyrakillar 