Chockad sitter jag vid köksbordet och tänker på vad som nyss hände:

Med tre hundar var jag på väg till ICA. Toa-pappersinhandling stod på programmet.

Kombinerade kvällspromenaden med Viktigt Uppdrag s a s.

Hundarna skuttade glatt framför mej – Flisa med en sten i munnen, som vanligt.

Alla tre var lösa för vi gick ju på gångbanan, bredvid skogen. Där brukar dom vara lösa.

Vi närmar oss Stora Vägen och jag kallar in Beppe, kopplar honom, och därefter Flisa, som står intill, och ropar sen på Milton.

Samtidigt – och utan att jag uppfattar det – får han syn på sin Kompis på andra sidan Stora Vägen, och sätter full fräs!

RAKT ÖVER VÄGEN!

Jag kan se hela förloppet, som i slow motion, utspela sej i mitt minne:

Milton blir påkörd!

Han skriker rätt ut och snurrar ett varv på vägen. Bilen stannar, och Milton rusar tjutande iväg!

Bort bort!

En man kliver ur bilen. Chockad.

Jag säger:

-”Förlåt! Förlåt! Förlåt! Det var MITT fel! Jag borde ha kopplat honom tidigare! Förlåt!!”

Han tittar på mej och ser tårögd ut.

Efteråt får jag veta av grannen, som hade Miltons Kompis i koppel På Andra Sidan Vägen (och därför såg hela förloppet), att mannen själv hade en hund i bilen, och antagligen lätt kunde förstå hur det kändes för mej….

-”Det var mitt fel! Förlåt!” säger jag igen.

-”Det var inte mitt fel va?!” säger han och tittar på mej.

-”Nej, det var mitt fel! Förlåt!” säger jag igen, och sen springer jag iväg för att leta efter Milton…..

Han sitter ca 200 meter längre bort och ser förvirrad ut.

Jag sätter mej på huk och går igenom hela hans kropp med händerna – känner på sidorna, ryggen, benen….Han säger ingenting, utan står bara där och ser  tagen ut….

Jag kopplar honom och vi går vidare. Han går lite ”vingligt”, men haltar inte…

Eftersom ICA ligger på vägen hem, smiter jag in där och köper toa-pappret….

 …..ja, det låter ju helt vansinnigt, men jag har reagerat så här i andra sammanhang också, dvs jag blir Lugn och metodisk, gör det jag har bestämt/måste och reagerar lååångt efteråt.

Hundarna sitter utanför och väntar  när jag rusar in och köper toapappret.  

ICA Nära har byggt två små ”hund-hus” där hundar kan sitta medan man handlar – superbra! Där är mina hundar vana att sitta en stund och vänta.

Sen går vi hem.

Jag har gått igenom Miltons kropp igen: Under över, på sidorna, benen, nosen, svansen – allt!

HAN VERKAR HELT OSKADD!

Jag tänker att han hade ÄNGLAVAKT!

Att jag hade ÄNGLAVAKT!

Jag älskar ju Milton!

Tack Gode Gud!

Mellan (15 år) har haft en tuff termin med körtelfeber inledningsvis och sen har han liksom inte fått ”igång” kroppen igen….

…kanske inte så konstigt när man närmar sej 185 cm ö h och väger 62 kg….

…………………………………………………………………..

Han växer så det knakar:

*kniiiirrrrr*

-”Vad är det som låter?”

-”Äh! Det är bara Mellan som växer!”

-” ! ”

……………………………………………………………….

Nåja.

Förnamnet har varit ”Orka!” och efternamnet ”Trött!” – fast inte så trött att han orkat lägga sej och sova…. 😛

På alla frågor har han svarat:

-”Vet´nté….”

Så igår:

Mellan STÅR UPP i hallen PÅ KVÄLLEN!

Bara DET gör att jag höjer förvånat på ögonbrynen:

-”Vad gör du?!?” frågar jag.

-”Du sa ju att jag måste röra på mej….” svarar han

….och jag tänker säga:

”….och när började du LYSSNA på vad jag säger?….och när började du GÖRA SOM jag säger?”…

..men jag säger istället:

-”Vad ska du göra då?”

-”Gå ut!” säger Mellan

-”Vart då?” frågar jag förvånat.

Mellan har inte varit utanför dörren på….1 år! Typ. Förutom när han gått till och från skolan. OM han gått till skolan….

-”Bara gå ut!” säger han irriterat. ”Du SA ju att jag måste gå en promenad om dagen!” säger han sen, som om jag vore dum i huvet….

-”Ja, det sa jag ju….” (…för tre veckor sen, och har tjatat om det sen dess, men inget har hänt…)

Han går ut.

Jag håller nästan andan.

”Kan detta vara sant?!?”

Typ.

Efter en stund är han inne igen.

-”Jag duschar!” ropar han till mej.

Senare frågar jag:

-”Vart gick du på din promenad?”

-”Jag sprang Spåret”, säger han, och låter på rösten som om brukar göra det.

”SPRANG Spåret?!?”

Han, som inte ORKAR gå från soffan till sin säng! Han, som knappt orkar gå till toan när han är nödig!

”SPRANG Spåret!”

-”I jeans och t-shirt?!” frågar jag.

-”Ja!” säger han, och  låter igen som om jag är helt dum i huvet.

Han, som står vid spegeln i 1 timme för att få håret ”RÄTT” varje morgon. Han som byter tröja varje morgon och tar fram mikroskåp för att hitta små trådar på den som l igger fel, och därefter ylar om att han inte kan ha den för att ”DEN ÄR HELT FÖRSTÖRD!”…..

Näe, Undrens tid är INTE förbi!