(Det här är inte Beppe, men det är en yorkshireterrier som jag googlat fram…)

Beppe är ny i vår familj.

Han är vår nya familjemedlem. Jag tror han gillar det – att vara familjemedlem i vår familj, alltså.

Flisa/Bossen sover.

Flisa har tydligt ”talat om” att hon är ”Bossen” över hundarna, och Beppe har accepterat det. Han hyser någon slags Beundrande Respekt/rädsla för Flisa. Hon behöver bara ställa sej i ”rätt position” så får hon Beppe att flytta på sej, eller stanna, eller inte gå in i ett rum – precis som hon också lärt Milton. Hon har dom ”i sina tassar”, kan man säga.

Beppe kommer från Holland, och hans ex husse och matte har pratat franska med honom. Så han håller nu på att lära sej svenska. Det går jättebra!

Han är en liten stöddig typ. Dom första dagarna morrade han ”lite random” åt det mesta. Men han är så söt så det är sååå svårt att ta honom på allvar…

(Inte Beppe. Googlad bild).

Beppe HATAR att bli duschad och schamponerad. Han HATAR också att bli torkad när vi varit ute och han är blöt. Då morrar han ilsket och visar sina små risgryn till tänder. Om han tror att han kan få oss att sluta att torka/tvätta osv, så kan han glömma det! Det är svårt att ta en sån liten sötnos på allvar, faktiskt…

Beppe har blivit Minstings hund. Minsting har alltså blivit ”pappa”. Han bär runt honom invirad i en handduk, när han är blöt, och har honom i knät när han spelar TV-spel, går promenader med honom och jag riktigt ser hur ”pappa-känslorna” flödar.

Åh, vad jag tror det är nyttigt och utvecklande för barn att växa upp med, och ta ansvar för, djur (speciellt hundar!)!

REA!!

EXTRAPRIS JUST NU!

Billigt!

Passa på innan slutrean är över!

Lång, gänglig, tjurig 15-åring säljes.

 Svarar knappt på tilltal, retas och provocerar varje vaken minut….

Trevligast då han sover.

Snygg.

Liten i maten. Lite petig och negativ vad gäller mat.

Hans önskemål är att:  Spela på en dator som inte laggar.

Ljusskygg.

Tycker inte om frisk luft.

Lat. Trött.

Rör sig så lite som möjligt.

Kan vara enkel att sköta om man stänger in honom i ett rum med en Superdator (som aldrig laggar eller beter sig konstigt…), några liter cocacola och lite chips…

…..men behöver också lite mat då och då…

Varning:   Fråga INTE hur  han mår, eller klappa honom vänligt på håret – detta kan leda till Vansinnesanfall!

Ring:  +8945+394829084012893 för mer information och prata med Mamman.

Han vill BARA bo hos mej nu. Inte hos pappan. Det har han egentligen velat väldigt länge, men….det har inte blivit så. Nu ÄR det så.

När vi var nyskilda ”rymde” Mellan hem till mej ibland….varvid Pappan först blev ARG, men sedan lät honom vara kvar – alternativt hämtade honom.

Det är inte lätt att vara skilsmässobarn alla gånger….

Mitt hjärta gick nästan sönder av frustration (+ kärlek) av och till. Jag ville ju att han, och hans bröder, skulle ha det bra!

Min ”lilla pojke”……

Mellan är ”Värsta Tonåringen” nu….pendlar i mellan Mjuk-och-Känslig, och Stenhård, och Glatt Skojboxande förbyts i ilska inom loppet av någon minut.

Utseendet är Hyperviktigt och stunderna framför spegeln är så löjligt långa att jag igår ställde undan alla speglar, för att han skulle kunna ta sej genom hallen utan att ”fastna” (3 speglar i hallen….), och komma för sent till skolan.

När jag säger att han är snygg ”som du är”, suckar han och säger:

-”Äh, du fattar ju inte! Du är ju värsta 70-talsmänniska!”

-”Meh, 70-talet är ju inne nu ju! Då är jag ju INNE!”

-”Mäh! Ååååååå…..!”

Igår kväll var Mellan Störtirriterad. Han fräste och suckade, stönade och var allmänt negativ till ALLT.

Dessutom fungerade inte internet, och det var nog ”dödsstöten”.

Svordomarna ökade i antal och styrka, fräsandet kulminerade…Han dunkade i bordet, på min (!) lap top och boxade i väggen!

Jag Andades Djupt och intalade mej att Inte gå igång, att bibehålla mitt Lugn, att inte låta mej provoceras….om och om igen….

Provokationerna stegrades….gradvis….

Tiden gick. Jag ville sova….

Han dunkade i väggen, kastade sin mobil i golvet och kunde inte förklara varför han var så arg – annat än att internet inte fungerade!

-”Gå och lägg dej och sov då!” sa jag (för klockan var mycket).

-”Äh! Jag är inte trött. Kan ändå inte sova…”

-”Jag går och lägger mej iallafall…” sa jag.

”Dunk dunk dunk KRASCH bonk dunk ssssstrrrrrrstrrrrrrrrssssssss!”, lät det från hans rum.

-”VAD GÖR DU?!?” ropade jag.

Inget svar.

”Dunk dunk dunk KRASCH bonk dunk sssssstrrrrrrrrrsssssstrrrr!”, fortsatte ljudet….

Jag morrade.

-”Nä du JÄVLAR!”

Jag gick in i hans rum och slet upp dörren:

-”VAD FAAN GÖÖÖÖR DU?!?”

Alla sängkläder var utdragna ur sängen och låg i en hög på golvet.

Det blev TILT i mitt huvud och hela harangen av ilskna och korkade ord sprutade ur mej:

-” XXXXXXXXXXXXXXXX CENSUR XXXXXXXXXXXXXX!!!!”

JAG började gråta av frustration. Han började gråta.

 SEN kom Orden.

Orden som Förklarade VARFÖR….

Sen grät han. Och grät. Och grät.

Och det kändes skönt, att dom äntligen kom:

 Orden och Tårarna.

Sen var han trött. Och jag med.

Och vi kunde lägga oss.

 I tystnad.

Chockad sitter jag vid köksbordet och tänker på vad som nyss hände:

Med tre hundar var jag på väg till ICA. Toa-pappersinhandling stod på programmet.

Kombinerade kvällspromenaden med Viktigt Uppdrag s a s.

Hundarna skuttade glatt framför mej – Flisa med en sten i munnen, som vanligt.

Alla tre var lösa för vi gick ju på gångbanan, bredvid skogen. Där brukar dom vara lösa.

Vi närmar oss Stora Vägen och jag kallar in Beppe, kopplar honom, och därefter Flisa, som står intill, och ropar sen på Milton.

Samtidigt – och utan att jag uppfattar det – får han syn på sin Kompis på andra sidan Stora Vägen, och sätter full fräs!

RAKT ÖVER VÄGEN!

Jag kan se hela förloppet, som i slow motion, utspela sej i mitt minne:

Milton blir påkörd!

Han skriker rätt ut och snurrar ett varv på vägen. Bilen stannar, och Milton rusar tjutande iväg!

Bort bort!

En man kliver ur bilen. Chockad.

Jag säger:

-”Förlåt! Förlåt! Förlåt! Det var MITT fel! Jag borde ha kopplat honom tidigare! Förlåt!!”

Han tittar på mej och ser tårögd ut.

Efteråt får jag veta av grannen, som hade Miltons Kompis i koppel På Andra Sidan Vägen (och därför såg hela förloppet), att mannen själv hade en hund i bilen, och antagligen lätt kunde förstå hur det kändes för mej….

-”Det var mitt fel! Förlåt!” säger jag igen.

-”Det var inte mitt fel va?!” säger han och tittar på mej.

-”Nej, det var mitt fel! Förlåt!” säger jag igen, och sen springer jag iväg för att leta efter Milton…..

Han sitter ca 200 meter längre bort och ser förvirrad ut.

Jag sätter mej på huk och går igenom hela hans kropp med händerna – känner på sidorna, ryggen, benen….Han säger ingenting, utan står bara där och ser  tagen ut….

Jag kopplar honom och vi går vidare. Han går lite ”vingligt”, men haltar inte…

Eftersom ICA ligger på vägen hem, smiter jag in där och köper toa-pappret….

 …..ja, det låter ju helt vansinnigt, men jag har reagerat så här i andra sammanhang också, dvs jag blir Lugn och metodisk, gör det jag har bestämt/måste och reagerar lååångt efteråt.

Hundarna sitter utanför och väntar  när jag rusar in och köper toapappret.  

ICA Nära har byggt två små ”hund-hus” där hundar kan sitta medan man handlar – superbra! Där är mina hundar vana att sitta en stund och vänta.

Sen går vi hem.

Jag har gått igenom Miltons kropp igen: Under över, på sidorna, benen, nosen, svansen – allt!

HAN VERKAR HELT OSKADD!

Jag tänker att han hade ÄNGLAVAKT!

Att jag hade ÄNGLAVAKT!

Jag älskar ju Milton!

Tack Gode Gud!

Mellan (15 år) har haft en tuff termin med körtelfeber inledningsvis och sen har han liksom inte fått ”igång” kroppen igen….

…kanske inte så konstigt när man närmar sej 185 cm ö h och väger 62 kg….

…………………………………………………………………..

Han växer så det knakar:

*kniiiirrrrr*

-”Vad är det som låter?”

-”Äh! Det är bara Mellan som växer!”

-” ! ”

……………………………………………………………….

Nåja.

Förnamnet har varit ”Orka!” och efternamnet ”Trött!” – fast inte så trött att han orkat lägga sej och sova…. 😛

På alla frågor har han svarat:

-”Vet´nté….”

Så igår:

Mellan STÅR UPP i hallen PÅ KVÄLLEN!

Bara DET gör att jag höjer förvånat på ögonbrynen:

-”Vad gör du?!?” frågar jag.

-”Du sa ju att jag måste röra på mej….” svarar han

….och jag tänker säga:

”….och när började du LYSSNA på vad jag säger?….och när började du GÖRA SOM jag säger?”…

..men jag säger istället:

-”Vad ska du göra då?”

-”Gå ut!” säger Mellan

-”Vart då?” frågar jag förvånat.

Mellan har inte varit utanför dörren på….1 år! Typ. Förutom när han gått till och från skolan. OM han gått till skolan….

-”Bara gå ut!” säger han irriterat. ”Du SA ju att jag måste gå en promenad om dagen!” säger han sen, som om jag vore dum i huvet….

-”Ja, det sa jag ju….” (…för tre veckor sen, och har tjatat om det sen dess, men inget har hänt…)

Han går ut.

Jag håller nästan andan.

”Kan detta vara sant?!?”

Typ.

Efter en stund är han inne igen.

-”Jag duschar!” ropar han till mej.

Senare frågar jag:

-”Vart gick du på din promenad?”

-”Jag sprang Spåret”, säger han, och låter på rösten som om brukar göra det.

”SPRANG Spåret?!?”

Han, som inte ORKAR gå från soffan till sin säng! Han, som knappt orkar gå till toan när han är nödig!

”SPRANG Spåret!”

-”I jeans och t-shirt?!” frågar jag.

-”Ja!” säger han, och  låter igen som om jag är helt dum i huvet.

Han, som står vid spegeln i 1 timme för att få håret ”RÄTT” varje morgon. Han som byter tröja varje morgon och tar fram mikroskåp för att hitta små trådar på den som l igger fel, och därefter ylar om att han inte kan ha den för att ”DEN ÄR HELT FÖRSTÖRD!”…..

Näe, Undrens tid är INTE förbi!

Jag tittar med ett halvt öga på ”Sweet sexteen” på MTV och förundras över att människor kan vara så….ignoranta!

Jag zappar över till ettan, som sänder en dokumentär om en liten indisk pojke som ”springer för att överleva” (kan man tänka….)….

….och så zappar jag fram och tillbaka…

Bortskämda tonåring vill ha Den Bästa Festen och köper klänningar för 80 000 kr, men bestämmer sej sedan för att ”inte ha dom”, för hon hade redan en i garderoben som hon kommer på att hon aldrig använt…och som passar Perfekt till festen…..

Liten indisk pojke föds i slummen av vansinnigt fattig mamma….Barnen har kläder av trasor och kryper och går omkring i gegga och bajs-kiss som rinner i små rännilar runt skjulen som är byggda av plåt och ”det-man-fått-tag-i”. ”Många barn når inte vuxen ålder”, säger speakern. ”De svälter ihjäl eller dör av magsjukor och vanliga förkylningar”….

 Bortskämt tonåring vill ha ett ”pool-party” med utomhus-poolen ”duger inte”, för hon vill ha en inomhus-pool och så plutar hon med munnen och säger att hon blir jätteledsen om inte pappa bygger en inomhus-pool till hennes fest – medelhavsinspirerad – och pappa, som inte står ut med Plutande munnen, låter genast bygga en inomhus-pool…..

Liten pojke blir såld till en man som har ett barnhem. Mamman får 200 kr. Det är mycket. Mannen med barnhemmet ser att pojken har en ”talang” och det är att springa. Han är uthållig, pojken, och kan springa flera kilometer, trots att han bara är 4 år. Pojken ”springer för livet”, för när han springer får han bo på barnhemmet, äta mat varje dag och får en egen säng.

 Bortskämd tonåring får en Ferarri i födelsedagspresent. Vit med rosa skinnklädsel, men för att hon inte ska pluta med munnen surt igen, får hon också en ”märkes-diamant-klocka” (förstås!). Och till festen är det givetvis en superkändis inhyrd som sjunger och dansar och gör festen Perfekt.

Pojken är 5 år och Mannen med barnhemmet, ska låta pojken springa ett ”dubbel-maraton”, dvs 7 mil! Hela Indien engagerar sej i detta. Mannen och Pojken blir Kändisar! En del tycker att pojken är duktig och begåvad, andra tycker att Mannen är elak och utnyttjar den lille pojken, som ”springer för att överleva” (och ”bli älskad”?).

 Bortskämda tonåringen är nu glad – iallafall i några dagar. Förhoppningsvis.

Pojken springer sina 7 mil – påhejad av människomassor. Pojken ser döende ut i slutet. Han får en kollaps, ögonen far runt i huvudet, han får kramper….Mannen tvingar pojken att springa ”lite till”. Pojken är lydig. Gör det han bli tillsagd. Hela tiden. Springer för sitt eget liv. Han ser döende ut där han sitter på en soffa och ska bli intervjuvad. Han kräks. Kaskader…….Det enda han egentligen vill (tänker jag) är att bli älskad, och överleva…..

Bortskämda tonåringen är trött på sin Ferrarri – nu är den ”gammal”…..Hon vill ha en Annan bil – helrosa! Hon plutar med munnen….

Tänk om hon kunde pluta med munnen för Pojken i Indien – bara lite.

Då kanske han kunde få bli älskad för den han är, och slippa springa för livet….

Dagens fundering:

 1) Har Vissa människor inget samvete?

2) Känner Vissa människor  ingen empati?

Jaha!

Då är man här då.

Efter 5 år på Aftonbladets blogg ska jag ”börja om” här….

Det känns som att gå med vingliga ”Bambi-ben” ut på svag is.

Det tog flera år att lära sej vad alla ord betyder, hur man sätter in bilder, hur man fixar till det på sin blogg….

….och till slut fick jag till det så att jag var nöjd…och bloggade ”så in i helvete”…för jag ääälskar att skriva!

Och så fick jag ”blogg-vänner”…..och så trodde jag att jag skulle få ”leva lycklig på Aftonbladets blogg ever after….” . Men icke!

Jag har sett bloggandet som ett slags Dagboksskrivande, och jag tänkte att mina blivande barnbarn kanske ville läsa om ”Livet i början av 2000-talet” när ”farmor var någorlunda ung”…..

SÅ tänkte jag!

Men SÅ tänkte inte Aftonbladet!

Och JAG är den som får tänka om.

Så nu gör jag det.

Här.

Välkommen kära jag!

PS. Jag ska försöka få över mina över tusen inlägg på Aftonbladets blogg, men ”data-dyslektiker” som jag är, kommer jag kanske inte att lyckas med det….Och dom du vill läsa lite av vad jag skrivit ändå, finns jag på: http//:blogg.aftonbladet.se/mammatillfyrakillar .  fram tiill den 30/6. DS