Månadsarkiv: juli 2010

Mamma går runt i min lägenhet och tittar….säger ingenting…suckar….

Jag flyttade hit för ca 1,5 år sedan…men mamma har aldrig varit här… Men nu passar hon på, när hon ändå är i krokarna…

Med kritiska blickar går hon långsamt runt i lägenheten….Hon konstaterar att det är ”stökigt”, men då skrattar jag och säger att det är ”ovanligt städat” faktiskt! Min syster, som är med, håller med. Hon vet.

Mamma frågar om jag tycker det går bra att sova i samma rum som min yngste son, och jag svarar:

– ”Javisst, men när han vill ha rummet för sej själv flyttar jag in i vardagsrummet och skaffar en bäddsoffa!”

Mamma tittar på mej som om jag sagt att jag skulle ta livet av mej. Chockad.

 -”Bäddsoffa?!? Åh, så jobbigt!!”

-”Jepp, daglig nära-döden-upplevelse, bah!” säger jag.

ALLT är jobbigt i min stackars mammas liv. ALLT!

Hon ska ta hand om hundarna en vecka då jag ska ha en semesterveckan UTAN barn OCH hundar! Och när hon säger att hon ”kan väl det” med en tung suck….lägger hon till att ”Man blir ju så BUNDEN!” och suckar igen – högre den här gången. Hon är faktiskt världsbäst på att sucka! Jag tror hon har Guinness rekordboks rekord på djupa suckar…

Av 52 veckor är hon BUNDEN 1 (en!) vecka. Hå hå ja ja! Det måste vara tufft. Men hon är tapper, min mamma, och modig! Och stark! Och hon ställer upp! EN vecka/år. Jag har funderat på att köpa en medalj för prestationen….men vet inte vad det ska stå på den….Förslag?

(en bild på indiska flickor från Indien tagen från Google bilder)

Min ex-svägerska blev mamma vid 50 års ålder till en liten 9-årig indisk flicka, som jag träffade för första gången igår.

Under dom år jag umgick med svägerskan då och då, tyckte jag alltid att det var så synd att hon aldrig lyckades träffa Honom, och få dom barn hon så gärna ville ha, för jag VISSTE att hon skulle bli en Underbar mamma.

Men skam den som ger sej! Vid 40 insåg hon att ”nu jävlar får jag ta tag i saken själv om jag ska bli mamma”, och så ansökte honom att få adoptera och efter flera ååååår och många turer hit och dit, hämtade hon sin lilla indiska dotter på ett barnhem i Indien för drygt 1 år sedan.

Vilken ljuvlig unge!

Med ett Strålande Leende och Myror i brallan snodde hon runt bland alla släktingar – kända och okända (för henne) – i går, och pratade sitt Alldeles Egna Språk (en blandning av indiska, engelska och svenska), utan några som helst krusiduller. Det var upp till oss lyssnare att förstå, och det gjorde man, till slut, faktiskt!

Hon kröp flera gånger upp i sin ”nya” mormors och ”nya” morfars famn och ”gosade” en stund, landande lite hos sin Alldeles Egna MAMMA, och snodde sedan iväg för att gosa med mina hundar, hoppa på trampolinen eller bara Berätta om Saker hon funderade på!

Vilken underbar unge! Hoppas hon får förbli lika glad och lycklig Resten av Livet. Hon, om Någon, är värd det, eftersom hon kommer från misshandel och Elände…

Snacka om Maskrosbarn!

Och vilken tur hon hade som hamnade hos min ex-svägerska, som är så lugn och klok och fin!

(Bilden är INTE tagen av mej idag, utan jag har tagit den från google bilder)

Före kände jag ”Hjälp!” och sen var det lite ”Åååå, Neeeej!” och lite *panik* när jag skulle hitta parkeringshus, och hamna i rätt fil för att ta mej åt rätt håll, med förton skyltar att titta på och nittiotvå bilar runtomkring som KRÄVER att man VET vart man ska….Stress stress! Och givetvis ringer mobilen samtidigt! Jag BRUKAR ju strunta i det, men nu visste jag ju att ”folk” undrade var jag var…så jag svarade, lätt hysterisk och irriterad: ”JAAA!” och sen att ”jag är på väg! – ska bara hitta parkering!”.

Sen kom jag rusande i allra sist, när Storkyrkan i Gamla Stan var ”stängd för konfirmation”, och fick ”krypa” under Repet, och blev stoppad ”Men jag är MAMMA till en av konfirmanderna!!” – ”Jahaaaa!”…..

….och sen hitta släktingar i en proppfull kyrka…

Men det gick! Och nu känns det jättejättebra!

Konfirmationen var jättefin, med en superbra och modern präst (kvinnlig) och konfirmanderna sjöng och hade lite uppträdande som var genomtänkt och coolt, fast vi såg inget för vi satt bakom en stolpe, men det gör ju – å andra sidan – nästan ALLA i Storkyrkan (sitter bakom stolpar alltså…).

Jag tog nattvarden.

Sen var det slut och alla gick ut i värmen och ”snodde runt” och så var det lite förvirrat ett tag: ”Vem ska vart och hur och när?” och så bestämdes det, och vi skildes åt, åt olika håll, för att senare sammanstråla hos mina söners pappa. Jag och äldste sonen svängde förbi hemma hos honom, och ”klappade katterna” (för att dom varit ensamma så länge) och gick en kissrunda med  hundarna…och sen åkte vi för att  hämta konfirmandsonen. Körde vilse, FÖRSTÅS!, men inte så vilse som vanligt….så det var helt okey ändå….och så hämtade vi sonen nästan sist av alla, men ändå inte sist…(och han VET att jag brukar köra vilse…så han är rätt cool och säger ”Det gör inget” när jag kommer med andan i halsen, för sent….).

Jag kanske inte gillar alla sidor hos mina söners pappa, men han är OTROLIGT DUKTIG på bjudningar, och har alltid varit! Han bjuder ALLTID på skitgod mat, snygg dukning, ordning och reda och jättegod tårta! Han är otroooooligt på sånt!

Och jag, som trodde det skulle vara skitjobbigt att träffa ex-svärmor och ex-svärfar, tyckte det var riktigt trevligt….och att träffa min ex-svägerska var riktigt kul! För henne har jag alltid gillat, och hon har dessutom blivit mamma, sedan vi träffades sist, till en liten ljuvlig indisk 9-årig flicka, som bubblande och sprudlande pratade ”sitt eget språk” – en blandning av indiska+svenska+engelska – och var så otroligt härlig!

Nu är vi hemma, och jag ”behöll” barnens kusin (han från ”landet”), för att kusinerna ska få leka/umgås i några dagar. Jag är ju ändå ledig och har SEMESTER fr o m NU!

…………………………………………………………………..

Mitt på dagen fick jag en sån enorm längtan efter Kärleken att jag trodde jag skulle krypa ur skinnet. Jag skrev ett SMS, och fick ett tillbaka, och längtade lite till….

Men jag VET ju att TIDEN går så fort! Och plötsligt är vi tillsammans igen…..Jag veeet ju det! Men ibland går ändå tiden långsamt, på något vis….när man längtar,  tex….

Jag känner alltid stress när jag ska iväg.

Först är jag KO-LUGN – dagarna innan – och sen går jag igång i 180 samma dag….Skitjobbigt! MEN en läkare sa till mej häromdagen att jag reagerar ”Klassiskt som en som levt under stress för länge”: Svårigheten att planera i tid, och därefter att reagera för mycket i ”tramsiga situationer” (så sa hon inte – det sa jag).

Att åka iväg på en konfirmation är väl lite en ”tramsig situation”. Man behöver iallafall inte börja hyperventilera och gå i cirklar och nästan få hjärtklappning….*harkel*

Nåja.

Jag ska försöka göra allt i tur och ordning och INTE titta på klockan:

Duscha, klä mej (troligen stryka innan = tråååååkigt!), sminka mej (med svetten rinnande – alltid lika knepigt), åka iväg och sen leta efter parkeringshus och sen leta mej fram till Kyrkan. Hundarna måste med för det blir för länge ensamt hemma för dom annars….

….för efteråt ska jag åka till konfirmationslägret (lite vilse-åkning igen…suck!) och hämta sonen där med alla väskor osv. Och säkert är det då Gråtkalas på hög nivå…. Jag minns ju själv hur jag gräääät när jag skulle skiljas från konfirmationskompisarna: ”Uhääääääääää!”

Så här jag jag ju inte sitta och blogga! Iväg med mej!!!

Jag har varit sugen på Gin och tonic i flera dagar nu! Skitsugen! Att sitta på balkongen på kvällen och smutta på en gin och tonic och lyssna på Spotify, och känna sej som….typ….ung….och….kär….och….Lycklig!

Men icke sa nicke!

Det bidde bara folköl!

 Shit!

Och känslan är inte alls densamma, även om jag försöker inbilla mej det….

Så när jag ska slappna av mina första ”semester-timmar” häller jag alltså upp ”gin-och-tonic-substitutet”, ett glas folköl, lyssnar på ”Spotify-substitutet” Rix FM, och somnar på träsoffan i solen på balkongen, med ”Kärleken-substitutet” Milton på magen…..

….och vaknar med ett ryck med dregel på hela armen…helt ”blarig och borta”….någon timme senare….

….sååå sexig och Fantastisk!

Puh!

”Det blir aldrig som man tänkt sej”

….så nu ska jag börja försöka gå ner i varv…även om jag kanske inte varit så himla uppvarvad senaste tiden…

….men det är lite stressande (för att inte säga MYCKET) att inte ha några pengar…och nu när jag betalat alla räkningar (nej, inte alla, utan alla jag KAN betala) så är pengarna slut…och jag funderar på hur jag ska både ha råd att köpa mat, OCH ha semester med Grabbarna Grus…..eller något utav det….

….men det BRUKAR faktiskt lösa sej, och det BLIR INTE bättre om jag oroar mej eller ”går igång”….men jag VET INTE nu hur jag ska få in pengar…

….och i morgon konfirmeras min andre son! Jag köpte ett armband i stål, i form av en kedja – cool och snygg!

Sedan i oktober förra året har jag använt mer pengar än jag har, och den svallvågen kommer nu och är lååång och seeeeg. Det var Resan till Florida med Disney World, där jag ”inte ville snåla”…Jag tyckte att är man på Disney World en gång i livet så ska man inte vara snål…

…..och sen blev det jul….och sen fyllde nästäldsta sonen 15 och fick moped (+ körkort + försäkring = mycket dyrare än jag räknat med! Jag trodde att hans pappa skulle hjälpa till…Nope!).

Sen var det konfirmationslägret för 15-åringen som kostade en massa pengar också…

….annars vet jag inte hur jag ska förklara…

Mitt dåliga ekonomiska sinne? Kan man bli fattig av sånt? Jag tycker liksom inte att jag är slösaktig – bara oekonomisk. Vad är skillnaden? Att när man är oekonomisk, så bara betalar man räkningar osv utan att räkna ut om pengarna räcker, och så köper man det man behöver utan att kolla…lite så… Om man är slösaktig köper man ONÖDIGA saker, och ”kraffs”. Jag tycker inte jag gör det. Jo, ibland….men inte ofta….

Usch, vad jobbigt det är att ha oron över pengar hängande över sej som ett grå-svart moln nästan jämt…..

….Fast jag borde ju vara van….

Jag skulle förklara för Kärleken igår, i telefonen, att jag inte orkat plocka upp stenar som ligger på golvet under mitt skrivbord på jobbet…Fast ”orka” var liksom inte rätt ord, utan jag använde ”ids”.

Men upptäckte att det är inte böjbart! Vilket superproblem! Hjälp mej! Hur böjer man ”ids”?

– ”Jag ids inte plocka upp stenarna – Check!

-”Jag iddes inte plocka upp stenarna – Check!

-”Jag har inte iddits plocka upp stenarna – *FEEEEEL-signal* : ”Öööööööööööööööööööööööö!”

Hjälp!

…för jag har ORKAT, men inte iddits! Så det är viktigt att det blir ”rätt ord”….

PS. Stenarna ligger kvar. Det är Flisa som bär in stenar överallt…även hemma. DS

För många år sedan vann jag en resa till Mauritius! Hepp! Jag vann den i en ovanligt fånig tävling, och jag åkte sedan med en kille, som var med-vinnare, men främling för mej…Skitsamma! Det var inte det jag skulle skriva om…

Väl där nere lärde vi känna ett par, som var där på smekmånad, och vi fyra umgicks den veckan jag bodde på lyxhotell, och hade ALLT betalt, t o m vin och drinkar!

En dag när vi låg och slappade på stranden, sa jag till dom andra att jag skulle ta en promenad utefter stranden. Jag äääälskar att promenera på stränder!

Jag gick där i godan ro och filosoferade över Lifvet…då jag hör:

-”Psssst! Hello! Pssst!”

Jag tittar dit och där står en kille och visar sitt ”Ståtliga Stånd” och jag kände bah:

-”Neeeej! Inte IGEN!!!”

Kände mej så TRÖTT på att bli blottad för, och suckade djupt och började vandringen tillbaka till Dom Andra. Väl tillbaka berättade jag:

-”Jag blir så TRÖTT på killar som blottar sej! Nu var det en kille som blottade sej igen för mej, och det är väl 37:e gången någon blottar sej för mej! Jag blir så trööööttttt! Vad är det för FEEEL på dom?!?”

Dom Andra såg helt chockade ut. Dom såg ut som: ”Ring-polisen-det-finns-galningar-på-ön!” ungefär…medan jag kände mer: ”Suck-dom-finns-överallt-t o m-på-Mauritius”.

Tjejen som var med berättade att hon A L D R I G  blivit blottad för, och jag trodde henne knappt!

Men när jag tänker efter en stund till så var det ju faktiskt så, att jag växte upp i ett villa-område alldeles bredvid ett STORT mentalsjukhus, där man också hade sexualförbrytare inlåsta….Troligen var det väl så att dom hade någon slags ”frigång”, för varje morgon, när jag cyklade igenom detta område, stod det en man och onanerade precis innan för grinden….Jag minns hans STORA, ROSA KUK  och jag tog alltid fart och cyklade det fortaste jag kunde förbi där, eftersom jag tyckte att han var så ÄCKLIG! Givetvis.

Men jag berättade det aldrig för någon. Jag tyckte det var pinsamt och skämmigt. Såna är ”vi barn” (tänkte jag skriva, och skrev)…Jag var alltså 9-13 år när jag cyklade igenom där, varje morgon…och såg den där kuken, NÄSTAN varje morgon….

Sen har jag blivit blottad för:

– i Hagaparken: ”Psssst!” *titta dit*….KUK! Suck! 

– på bussen (i Stockholm): Man sitter bredvid mej och har en tidning i knät, prasslar med tidningen och jag tittar dit samtidigt som han lyfter på tidningen…KUK! Suck!

– på Kanarieöarna: Man står i buskar, hoppar fram, visar Kuken! Suck!

….och flera ställen som jag inte minns….

Men jag lovar: Säkert kring 30 ggr från att jag var barn tills jag var 35 år har olika män blottat sej för mej! Nu är det slut med det. Hoppas jag.

Varje gång har jag blivit Äcklad och känt mej besviken (på det Manliga släktet) och Trött…men jag har faktiskt aldrig blivit rädd.

Men hur vanligt är det här egentligen?

Leonardo Dicaprio sitter/står/klättrar utanför mitt hus varje morgon numera…Nåja, ibland (när solen skiner) står han med bar överkropp och målar på husen i området….Jag dreglar så att det låter *slörp*, när jag försöker få saliven att inte droppa ner på marken, när jag går förbi….Jag ler lite nonchalant och säger:……”hej!”…..

Jag låtsas inte om att jag vet vem han är….Han vill nog vara inkognito…. här i Sverige……tänker jag….för jag är så himla förstående…och klok….

Han pratar Perfekt svenska! Det är otroligt! Jag hörde det i morse när han satt på en stol och pratade i mobilen, eller ”the cellphone”, som dom säger ”over there”….

Jag undrar om han haft det lite tunnsått med roller på senaste tiden, eftersom han jobbar som målare i Åkersberga nu….

😉