Månadsarkiv: juli 2010

Man kan vara:

Snygg och intelligent

Blond och smart

Ful och elak

Tjock och snäll

Snygg och osäker

Lång och blyg

Kort och supersäker

Ful och smart

Snygg och snäll och intelligent och klok och blond och duktig och fantastisk!

Ful och elak och korkad och råttfärgat hår och klumpig och hemsk!

Skalet säger inte så mycket om innehållet, faktiskt….men man kan ju gissa att dom som är söta och snygga blir för det mesta trevligare bemötta än dom som är fula…. så att dom som är fula får anstränga sej mer, eller kämpa mer…

Jag vet inte om man kan kalla det ”semester” egentligen….Det beror väl på vad man menar….Om man menar ”vila” och ”koppla av” och ”ta det lugnt” osv så vill jag inte kalla semester för semester…utan mer för…”Annat-jobb-tid”…..

…..för när man har semester med barn så krävs det ÄNNU MER närvaro än annars och ÄNNU MER matlagning, tvättning, städning osv än annars….

När det INTE är semester så kommer man hem från ett jobb, där allt går i ”stilla lunk”, och med vuxna krav på vuxna människor….och så lagar man mat och diskar och fixar och sen lägger man barn…Klart!

När det ÄR semester så är man hemma med barn som ”vill GÖRA något” och OM dom inte hittar på något själva, så krävs det ett ENGAGEMANG från en själv, och kraven är mer PÅ-iga, än vuxna krav – mer TYDLIGT UTTALADE och krävande – liksom.

-”Jag har inget att gööööööööööra!!! Blääääääää! Värsta sommaren alltså!!! ALLA ANDRA åker till Liseberg eller Thailand eller USA!! Vi är bara hemma!”

-”Vi kan åka till Domarudden och bada!!”

-”Näääää, det är så mycket folk där!!! Och varmt!!! Näääää! Vi var ju där IGÅR, och i förrgår….Åååå, trååkigt!”

…och PRECIS när man kanske fått alla söner att tycka ungefär likadant, och troligen fått dom att börja gå åt samma håll….så kommer jag på:

”Mat! Vi måste ju äta!”

Så då blir det att ”slänga ihop något” på en kvart, som aldrig blir en kvart….utan snarare…längre tid….och sen är det diskning och sånt….

….och javisstja: Hundarna! Dom är också hungriga! Och vill ut!

….och tvätten ska ju hängas….men den kan ju ligga i maskinen en stund till….

…så vi åker till badet….och kan först inte komma överens om var vi ska ”ligga”….för Grabbarna Grus har olika önskemål…

……men så hittar vi ett ställe som är lite ”halvbra” för alla…och grabbarna hoppar i….och tjoar runt, och hoppar och stänker och har kul en stund…. och jag glider i och blir sval och skön….ååååå….njuuuuter!

Sen ska vi hem och så ska mat lagas och tvätt hängas och disk fixas och och och och……

Vasaruattdehettesaru?

S e m e s t e r ?

En kvinna sa häromdagen:

Ett liv man fått/ får kämpa för blir ett mer värdefullt/uppskattat liv.

En kärlek man fått/får kämpa för blir en mer värdefull kärlek.

…och dessa meningar fastnade i mitt inre…och jag funderar på dem…och vänder och vrider..

.

MÅSTE man  ha kämpat för att förstå att livet är värdefullt?

Uppskattar man det lilla mer, när man inte haft så mycket, eller när man varit illa ute eller upplevt svårigheter?

Älskar man sin partner/sina barn mer/annorlunda om man varit nära att förlora dem?

Ett litet tips från En som Vet:

Blogga inte samtidigt som du gör våfflor!

I del 1 och 2 i mitt liv svettades jag i princip aldrig….Jag kunde dansa oavbrutet i 2 timmar, och få en liiiiiten svettdroppe, under varje arm. Slut.

Nu är jag i del 3 av mitt liv. Jag svettas som en flodhäst! Om dom svettas….(och OM dom svettas utgår jag ifrån att dom svettas mycket!).

 Och jag svettas för allt! För att jag TÄNKER, för att jag går, för att jag springer (of course!), för att jag får vallningar, för att jag blir nervös, orolig….för ALLT! Det flödar och rinner, forsar och droppar….

…och jag försöker se ut som om det regnar, tittar upp mot himlen, håller ut en hand och ser ut som:

-”Varifrån kom allt vatten?”

För det är INTE kul att svettas! Inte ett dugg!

Jag verkar vara en sån som är lite Antingen Eller. Ingen svett i 45 år och sen Floder av svett (i 45 år??? Huvva!!).

Hur äckligt är det egentligen med en kvinna som svettas? OBS! Det luktar inte! Inte ett dugg! Det är som klaraste salta vatten, och Flisa ääääälskar att slicka av det från min kropp…  😉

”Lady here me tonight

´cause my feelings is so right…

as we dance by the moonlight…

cant you see

you´re my delight´…”

osv etc mm

Jag har letat via Spotify och googlat ”Lady”, men får upp TUSENTALS svar..

…Men nu är den på radio! NU!! Hjälp! Vad är det för låt och vem/vilka sjunger den?? Den är såååå läcker!!!

Min mamma har, sedan jag varit liten, jämfört mej, och mina systrar, med allehanda andra ungar i världen. Tyvärr hamnar vi alltid på minus vid jämförelser….

-”Mamma! Jag hade 30 poäng på matteprovet!” ropade jag glatt när jag stolt  kom hem från skolan…

-”Jaha….Jag pratade just med Birgitta, hon berättade att Fredrik (sonen) hade max poäng på det provet! TÄNK vad HAN är begååååvad!”

Hur man än vänt sej, och vad man än gjort, så har det ALLTID funnits barn som varit mer begååååvade (hon säger det så…lite ”tjusigt uttal” sådär….) och klarat/kunnat mer än jag (och mina systrar).

-”Mamma! Jag hade ALLA rätt på Samhällsekonomi-tentan som vi hade i förrgår!!” ringde jag och berättade stolt när jag gick på Sopis.

-”Jahaaa…..Vet du att Ylvas dotter Anna går läkarlinjen och hon har klarat ALLA tentor hittills med FULL POTT! Hon är så begåååååvad”, berättade då mamma för mej….

Jag har tagit diskussioner om vad begåvning är, med henne, diskussioner kring vad som är VIKTIGT i livet (att vara social, snäll, ha empati, vara förstående bla bla bla) men hur vi än ”hållt på” och diskuterat, så slutar det alltid med att jag får höra hur ”begåååååååvad” Någon Annan är.

När Grabbarna Grus föddes, en efter en, fick hon nya att jämföra med:

-”Nu kan Storing gå med stöd!” kunde jag ringa och berätta stolt…..

-”Jaha. Anjas son Gustaf, som är 3 månader yngre började gå för en månad sedan….Utan stöd……”.

-”Jaha….”.

För några år sedan fullkomligt EXPLODERADE jag när vi satt vid matbordet, och mamma kom med ett sånt uttalande när jag berättade något om mej själv, eller barnen. Mamma blev väldigt förvånad, sen ledsen och därefter började hon gråta och sa att hon inte dög något till och ville dö (!). Då blev jag nästan full i skratt. Snacka om att vara Konflikträdd! Vi löste det inte…Det gick inte. Hon förstod inte….

Så satt vi då på balkongen idag….och firade att hon fyllde 77 år idag. Jag berättar inte längre om vad mina barn gör eller kan, ej heller vad jag gör eller kan…Det är liksom ingen ide….Men ändå kom det:

-”Din kusins dotter, Madeleine – hon som är lika gammal som Storing – hon är så begååååvad: Hon läser DN varje dag! Hon har en egen prenumeration på den tidningen för det är så Viktigt för henne att hänga med!”

-”Jaha…Kul för henne….” säger jag och känner att det kryyyyper i mej när hon kör igång med sitt ”begåååååvad”.

 Men jag ska inte säga något, och jag SKA INTE bli irriterad….

………Jag ska inte, ska inte, ska inte, ska inte…..

……………..Nnnngggggaaaaaaaaaaaaahhh!!!

(”Nästan-jag”….bild tagen från Google bilder)

Första utomhusbadet idag. Jag trodde inte att det skulle bli så, men när jag satt där på en sten med fötterna i vattnet, kände jag att ”det går nog”….och det gick!

”Värsta badkrukan” gled ner i vattnet och simmade en bit, och tyckte det var sköööönt!

Jag brukar vilja ha MINST 25 grader innan jag tar mej ett dopp….men…det kanske var 25 grader idag?!?

Flisa simmade mer än jag, och Grabbarna Grus bosatte sej i vattnet den stund vi var vid sjön. Den ENDA som inte badade, men verkade Lycklig ändå, var Milton.

Igår, när jag satt i en bilkö, och lyssnade på radio – Lugna Favoriter – sa programledaren att texten till ”Du får inte” av Sonja Alden var en av de finaste texter hon visste. ”Lyssna!” uppmanade hon lyssnarna, och det gjorde jag, och blev alldeles fylld i hjärtat av den fina texten. Här är den:

Du Får Inte Lyrics

Mmmmm

Du får inte knacka på min dörr
Om du inte är beredd att komma in
Du får inte göra om mitt namn
Och börja kalla mig för din
Och du får inte vandra på min väg
Utan att visa mig ditt mål
Och inte stjäla av min godhet
För att fylla upp ditt hål

Och du får inte riva mina murar
Som jag omsorgsfullt har byggt
Om du inte skyddar mina drömmar
Så att jag kan somna tryggt
Och du får inte ha mig som en dröm
När jag vill va din verklighet
Och du får inte säga att du hoppas
Om du inte tror du vet

Men du får ta den tid du behöver
För att förstå vad är det du vill
Du får be en bön att tiden
Du behöver räcker till
Och du får samla dina tankar
Så att två själar kan få ro
Och så att allting som vi lovade
Oss själva, kan få gro

Du får inte andas på min panna
Och inte få mig falla mer
Om du inte sen kan stå för
All den oreda du ger
Och du får inte röra vid mitt hjärta
Som om allt var uppenbart
Men jag önskar inget hellre
Än att du gör allt emot mig snart

Aaaahhhh…
Aaaahhhh…
Åååhhh

Du får ta den tid du behöver
(För att förstå vad det är du vill)
Vad är det du vill?
Du får be en bön att tiden
Du behöver räcker till
Och du får samla dina tankar
(Så att två själar kan få ro)
Och så att allting som vi lovade
Oss själva (kan få gro)

Du får ta den tid du behöver
För att förstå vad det är du vill
(Vad är det du vill?)
Du får be en bön att tiden
Du behöver räcker till
Och du får samla dina tankar
Så att två själar kan få ro
Och så att allting som vi lovade
Oss själva (kan få gro)

Och du får inte röra vid mitt hjärta
Som om allt var uppenbart
Men jag önskar inget hellre
Än att du gör allt emot mig snart

Jag och Plingeling pratade om Det Inre Tomma Hålet. Det som (troligen) finns i alla människor. Det där svarta hålet som gör ONT ibland och får en att känna sej så Övergiven, och ensam….

En del slukas nästan upp av Hålet, av och till, medan andra känner av det lite grann då och då….

Det kan verkligen göra ONT och få en att känna sej så Otroligt Ensam och Utanför! Och….E N S A M.

Plingeling sa att hon trodde att det hålet finns för att Jesus ska in där. Plingeling är troende, och Jesus har fyllt hennes hål. Det är inte tomt längre. Hon sa att om man INTE ”tar emot Jesus” så kommer hålet att förbli tomt.

Jag tyckte att det lät lite väl ”enkelt” eller….kanske ”svårt”, och funderade vidare på det rätt länge…och fortsätter med det….

Är det så att människor som ”tagit emot Jesus” (=blivit frälsta) INTE har det där tomma hålet inuti…ALDRIG någonsin känner sej ensamma och övergivna? ÄR det så?

Jag tänkte att Kärlek ska fylla hålet…Sån där djup och äkta kärlek….sån där som ”bara finns i sagorna”….eller sån där som man alltid hoppas man ska finna, men aldrig finner….Jo, ibland en liten stund….men sen rinner det ut igen på något vis, och hålet blir tomt igen…

Men, den kärlek man känner för sina barn är ju sån….men dom ska ju ut och flyga sen…högt och långt….och så flyger dom vidare till ”nästa bo”, och även om kärleken finns kvar, för evigt….så kan hålet kännas lite tomt….ändå….

…eller är hålet där för att det ska kunna fyllas och tömmas och fyllas och tömmas…som värsta toaletten!?

Eller vad?