(JAG – lite sliten dagen efter en Stor Fest….)
Jag vill TACKA alla som beskrivit sej själva i förra inlägget och….
….som fortsättning ska jag, så kort jag kan, försöka beskriva min väg genom livet och vilken ”kategori av människa” jag är/varit:
Mellantjej av tre döttrar. Envis som synden som barn. Jobbig för mamma…. Med en blyg storasyster blev jag nog puffad ”framför henne” när hon behövde, och styrd lite hit och dit…kanske, men var, som sagt, envis och självständig tidigt.
(det här är INTE vi, men kunde ha varit….jag har tagit bilden på google bilder)
Jag har varit en blandning av blyg och försiktigt och utåtriktad och orädd – olika sätt i olika sammanhang. Hade jag fått välja hade jag alltid varit utåtriktad och orädd, men vissa sammanhang gjorde mej, och gör mej fortfarande, osäker, och då blir jag tyst och avvaktande och osäker.
(HÄR är jag! Den blonda på bilden. Ca 15 år gammal, en sommar i Sundborn…)
I skolan tror jag nog att jag var rätt så populär. Jag hade många kompisar och hade det kul i skolan (på rasterna)! Jag har haft många intressen genom livet och prövat på allt möjligt – både bra saker (idrotter, dans, sång, körer osv) och dåliga saker (provat på att röka maruijana tex…). Jag har alltid gjort det jag själv velat och inte stoppats av vad andra tycker och tänker (folks negativa åsikter har mest bara irriterat mej).
(google bilder)
Jag har alltid varit en mycket kärleksfull och omhändertagande typ, och tagit hem allehanda småkryp och djur, och senare hade jag nog tagit hem både lessna alkoholister och narkomaner om inte jag förstått att dom INTE hade fått komma in i vårt hus (DÄR satte mamma gränsen!)…. Jag har alltid varit så förstående så det ibland nästan lett till min egen undergång…Lättare att förstå och hjälpa andra, än sej själv…typ.
(bilden är från google bilder)
När jag växte upp i grundskolan var jag, som sagt populär, och hade kompisar och var med i olika gäng, som innehöll trevliga och härliga människor som jag har många mysiga och roliga minnen av/med! Jag var också kroniskt kär, men föremålen växlade….Hade flera pojkvänner… och var lika himlastormande kär varje gång….
När jag flyttade från min hemort när jag var 18 år, tappade jag fotfästet lite grann…Träffade pappan till min äldsta son och levde lite ”vimsigt” i några år… Kände mej ”liten” och ”osäker”. Tyckte inte om mej själv då.
(inte jag på riktigt – har tagit bilden på google bilder)
När jag började Socialhögskolan var jag först en liten ”osäker plutt” som inte sa ”yxskaft” och jag hatade den rollen ( som jag tog själv givetvis), så jag bestämde mej för att ”bli modig”. Sagt och gjort så ändrade jag stil (inombords) helt då och där! Bestämde mej för att min röst och mina åsikter var viktiga! Började uttrycka dom högt, med darrande stämma och svett i händerna, men det gick, och jag ”bytte roll”. Härligt!
(det var inte just DET tåget jag hoppade på…. 😉 bilden är tagen från google bilder)
Jag är fortfarande en människa som går dit hon själv vill, utan att fråga andra. Jag gör det jag vill och längtar efter. Nu har jag dock fler personer att ta hänsyn till i mitt liv, och kan inte bara ”hoppa på tåget när det går”, vilket jag gjorde förut….Lite för mycket, kanske….eller kanske inte…Vem vet?!
Jag har två väldigt olika sidor: En sida som är supertrygg och stabil och den sidan gillar jag och trivs med. Sen har jag den osäkra sidan, som är blyg och ”liten”, och den sidan vill jag inte ha! Bort med den! Men den finns där och dyker upp ibland…i Speciella sammanhang. Aldrig på jobbet dock!
I mitt jobb är jag superstabil och supertrygg. Jag vet vad jag gör och hur jag ska göra det. Om jag inte vet just då, så vet jag att det löser sej.
Det är i mitt privata liv jag svajjar ibland.
Men jag är inte den som ”följer strömmen” utan jag går min egen väg, har mina egna åsikter och är dom viktiga för mej så höjer jag rösten och talar om var jag står, oavsett vad ”alla andra” säger.
Jag ömmar fortfarande för alla som är svaga…och jobbar med att inte förstå andra för mycket…. Ibland behöver man vara lite kantig och ”egoistisk”, vilket jag också behöver få vara….och inte ”förstå andra” tills jag själv ”försvinner”…. Det sa också min ”förebild”/mentor till mej när jag gick min utbildning – att jag skulle se upp med det, alltså.
I det stora hela är jag ändå rätt nöjd. Har kommit en bit i livet, och har fortfarande drömmar och önskningar som jag hoppas ska uppfyllas en dag.
Viktigt för mej är att:
Alltid Fortsätta Utvecklas och Lära Mej, och att Fortsätta vara Nyfiken på Livet och Människor! Och jag hoppas jag fortsätter vara den Positiva Optimist jag alltid varit!
erviluca #mammatillfyrakillar 