Dom sitter där nere som ett par…isbitar, för det mesta.
Men ibland är dom så heta så att det känns som om dom pulserar sådär ”rött och Kalle-Anka-aktigt”.
Inga mellanlägen här inte! Värsta bipolära fötter!
Det är svettigt och varmt ute, och jag ska krypa till sängs….Men längst nere ligger….mina kalla fötter…
Så helt naken, men med strumpor på fötterna, somnar jag sött….för är inte fötterna varma, kan jag inte sova!
Man kan få Kalla Fötter för mindre!
Eh?!
Idag är det ONSDAG…sen kommer TORSDAG och till sist FREDAG och DÅ jobbar jag sista dagen inför
S E M E S T E R igen! Jihaaaaaa!
Första veckan ska tillbringas med Kärleken! Utan hundar och barn! Shit bah! Det kan väl bara bli bra, oavsett vad vi gör?!?
Sen har jag ytterligare två veckor MED barn och hundar! Shit bah igen! Vad ska vi göra då? Bo i tält? Vi får låna ett, av Nikkala…som råkar bo i närheten av mej…DET ska bli spännande! OM det inte regnar ska vi pröva på det…. Vi kanske gillar det – vem vet?
KANSKE vi åker till Borlänge och badar i deras äventyrsbad, eller så åker vi någon annanstans och badar i något annat! Vi får välan se….Det beror på väder och vind och ork! Vind är dock lågprioriterat. Väder och ork, eller ork och väder är det som styr!
Bara det inte kommer en KNIV-mördare och hackar sej genom tältduken ba´fatt han kände för det…eller för att han trodde det bodde Aliens i tältet….vilket det i och för sej nästan gör…när vi bor där…men i allafall…Jag vill inte bli knivmördad i ett tält, tack!
Fast det händer väl inte sååå ofta på Campingplatser i Sverige…? Typ….en gång vart 100:e år? Eller? Typ, aldrig? Men någon gång KAN ju vara den första….
Å andra sidan kan man vara rädd för ALLT!
Så jag avstår. Från att vara rädd. För just det, alltså.
Tjenixen!
(”Nästan-jag”…bilden tagen på Google bilder)
”HÄR blir ju inga barn gjorda!”
Känner mej liiiite uttråkad, faktiskt…Rätt rejält uttråkad, för att vara ärlig….
-”Trollan! Jag har inget att gööööööööööööraaaaaaaaa!!!”
…Så jag tror jag tar en rejäl kvällspromenad!
Då blir hundarna glada iallafall.
Sen är det sovdags igen….
Jag tycker det är snyggt med små bröst. Har alltid tyckt. Tycker det är snyggt med en (någorlunda) vältränad kropp och små bröst, på en tjej/kvinna.
Jag tycker att Stora Bröst tar för mycket ”plats”…att man liksom fokuserar på brösten, istället för på människan bakom brösten….Dom är tunga och jobbiga, och skumpar när man springer och är rätt så opraktiska.
Nu kan man ju inte hjälpa om man föds med STORA eller SMÅ – det är som det är – precis som med snoppar: Man får liksom vara glad att man fick några!
Men det har ju blivit sån ”hysteri” kring bröst: Att dom SKA vara stora, att dom SKA synas först och mest och bäst…och nästan trilla ur sina kläder…
Men OM man har såna bröst, så får ju dom HELA fokuset!
T o m JAG, som är kvinna, kan tycka det är svårt att fokusera på Personen när jag pratar med någon med JÄTTEBRÖST, som ”nästan trillar ut”…Jag vill liksom påpeka att ”Snart trillar brösten ut” eller så tänker jag ”HerreGud, vad stora BRÖST!” hela tiden, fast jag inte blir sexuellt upphetsad, men dom FINNS i fokus hela tiden.
VILL tjejer, som vill ha STORA silikonbröst att deras bröst ska vara i FOKUS? Att brösten ska vara viktigast, så att man knappt ska höra vad dom säger, för att man fokuserar på brösten? VILL ”såna” tjejer vara enbart sexuella objekt?
DET är något jag funderat på…
Själv har jag väldigt ”lagom bröst” och har alltid varit rätt nöjd med dom. Dom duger, liksom. Och är inte i fokus. JAG är i fokus!
Hm!
Känner mej som en tjurig barnunge….
Jag VILL EGENTLIGEN behandla andra såsom jag vill att dom ska behandla mej, dvs vara mot andra som jag vill att dom ska vara mot mej….
MEN!
Om jag nu är rätt så snäll, och schysst och trevlig, och TYDLIG och rak och ärlig….och sen ÄNDÅ inte blir behandlad så TILLBAKA – ska jag då ”ge igen med samma mynt”??
Inte mot alla – bara Vissa Utvalda…- annars orkar jag inte….
Hm! När jag funderar vidare inser jag att det kallas för HÄMND! Och jag är ju INTE hämnd-lysten alls! Inte ett dugg! Nähäädå!
Men jag tror jag jag…….. *smider planer*….he he he….
Mohahahaha!
Okey: Hämnden ÄR ljuv!
Kanske.
Iallafall ibland.
Eller så får vi se.
Efteråt.
Jag är rätt dålig på sånt här.
Och frågan är om ens Hämnden märks….den är lite ”ljummen”….syns knappt…
……pip………
…liksom…
(IGÅR hittade jag skylten på internet, men inte idag…Buhuuuu! Vilken bild ska jag nuuu taaa??)
(bättre en rolig skylt, än ingen alls…tänkte jag och hittade den här på google bilder..MEN! sen hjälpte Musli mej så att jag fick den bild jag ville ha: TACK! Se nedan!)
………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………..
”SVÄNG VÄNSTER OM DU SKA TILL HÖGER
Det läste jag att en kille sett på en skylt i Göteborg. Jag tyckte det var lite…snillrikt! Det kändes som om den skylten var lite…MIN!
Det är inte säkert att höger är rätt ju! Men jag tror ju det, och därför envisas jag med att gå åt ”höger”, så därför behöver jag en sån skylt, uppstucken i ansiktet: ”Sväng vänster om du ska till höger”.
För mitt sätt att tänka och vara är inte alltid Rätt (AJ, vad svårt att erkänna!) men ibland KÄNNS DET väldigt RÄTT!
Väldigt väldigt Mycket Rätt!
Och jag får lust att stampa i golvet och fräsa som en tjurig 3-åring när ”folk” inte fattar att det MÅSTE bli så! Eller att dom inte följer med! Eller att dom inte går före, bredvid eller efter…åt det håll JAG vill gå!
Därför behövs den skylten i mitt liv!
Tackar!
Denna snodde jag från ”Sextoon” för den var ”lite söt”, tyckte jag….
Ville bara visa den….
Den handlar ju om Killars/Mäns stolthet = För dom deras Viktigaste Organ (har jag förstått..).
Jag har NOLL lokalsinne! Zero zit njet nada! Det är tomt på den sidan av hjärnan. Jag snurrar runt ETT varv, och sen vet jag inte var jag är. Att läsa kartor är också svårt, för om dom inte ligger åt rätt håll, så förstår inte hjärnan… Ja, det är jobbigt!
Så jag kör och går vilse stup i kvarten. Är rätt van vid det nu. Jag är vän med min oförmåga s a s, även om jag irriterar mej ibland när jag hamnar i Korpilombolo när jag skulle till Skara…typ.
Nåja!
Idag tänkte jag gå Låååååånga spåret i skogen, som är markerat genom att någon har målat röda märken på trädena. ”TACK, Någon!” För utan dom hade jag inte kunnat gå det låååånga spåret, för det går hit och dit och upp och ner i en virvlande och knölig stig, som ibland grenar sej…
Jag kände verkligen för att gå låååånga spåret idag. Så började jag på ”vanliga stället” och uppför berget och nerför berget….och sen runt lite och sen….”Vad konstigt det ser ut….ja ja”…
….Jag gick vidare, men tyckte att ”nu borde jag korsa den där stigen snart”, men jag korsade ingen stig och kom inte till hästhagen, som jag brukar, och inte till den där lilla bron som någon byggt ….”Meh! Jag följer ju röda plupparna!!”
Så kom det hus på sidan som aldrig brukar komma….och så närheten till en väg….”VA?!”…och så plötsligt var jag…HEMMA!
Jag har nog aldrig gått vilse HEM förut! Det var en ny upplevelse!
Keh?!?!?
Sista biten hade jag gått på den VANLIGA stigen som jag går VARJE DAG (nästan), men jag kände inte igen mej eftersom jag gick åt FEL håll…. Men när jag såg våra hus, och vände mej om för att titta på stigen, så SÅG jag: Det är ju Vanliga Stigen juh! Suck!
Så det blev ingen låååång promenad – det blev en ganska vanlig…genom skogen…Men jag förstår fortfarande inte hur det gick till!
Har någon jävel målat FLER röda fläckar på FLER träd så att jag ska gå runt i cirklar framöver, VA VA VA???
Vart tog lååååånga röda-plupp-stigen vägen??
(Ett minne)
(såna armpuffar hade han fastspända på armarna NÄSTAN hela tiden….)
Min äldsta son var ca 3 år och vi var på semester på Mallorca. Han badade nästan hela tiden på dagen, och jag badade med honom, i barnpoolen. Han var fullkomligt orädd och hade därför armpuffar som var fastknutna på honom, så att jag kunde vara trygg med att han inte drunknade.
Nu satt vi på sidan om poolen på varsin handduk och åt glass – en glass som rann utefter hans armar eftersom det var så varmt. Jag vände mej om för att se om det fanns något papper i närheten, men såg inget, och när jag vände mej tillbaka var sonen borta.
Puts väck!
Jag tittade mej snabbt omkring och såg då toppen på hans huvud som försvann ner i den stora poolen, på det djupaste stället. Jag kastade ifrån mej glassen och rusade till stora poolen och hoppade i, fick tag i sonen när han ”blubb-blubb-blubb:ade” neråt i vattnet, och drog upp honom, kastade upp honom på kanten och hävde mej själv upp efteråt.
Jag bar honom tillbaka till handdukarna, svepte in honom i en utav dom och satte mej ner på marken, då mina geléaktiga spagettiben vek sej. Sen började jag skaka. Jag skakade som ett asplöv. Tankarna snurrade:
Tänk om jag inte tittat dit just DEN sekunden!! Tänk om jag bara gått för att hämta ett papper först! Tänk om….
Jag kämpade med tårarna. Sonen förstod ingenting.
-”Varför håller du i mej så hårt?” sa han
-”Du får aldrig aldrig aldrig hoppa i vattnet utan att fråga mej, och aldrig aldrig aldrig i Stora Poolen!” sa jag darrigt
-”Okeyrå!” sa han glatt
-”Du kunde ha drunknat!” sa jag för att förstärka livsfaran med att hoppa i vattnet utan att fråga och utan puffar
-”Men jag gjorde inte det!” sa sonen glatt
-”Nej, för att jag råkade SE att du hoppade i utan puffar på armarna och utan att fråga!” sa jag upprört.
-”Hade jag inga puffar på mej?” sa han förvånat och kände på ena armen, ”Näe, det hade jag inte”, konstaterade han sen.
-”LOVA MEJ ATT ALDRIG HOPPA I VATTNET IGEN UTAN ATT FRÅGA!!” sa jag allvarligt medan jag försökte sluta darra.
-”Okey!” sa sonen glatt, men jag förstod samtidigt att man inte kan lita på en 3-årings löfte, utan att jag måste lova mej själv att aldrig släppa honom med blicken vid vattnet igen.
Aldrig!
Som ett slurp i handfatet!
Det snurrar och virrar och slurpar
fortare fortare
nedåt
inåt
medsols
snabbare snabbare
SLURP
BORTA!
”Vaddå??” frågar du
”ALLT!” svarar jag
erviluca #mammatillfyrakillar 