(here I am! SÅ känns det! Google bilder)
Jobbade sista dagen, dvs skrev färdigt manuskriptet och skickade in dom till förlag, gick på semester, tog en långpromenad i skogen…Köpte fågelfrö…..Kärleken ringde och var så gullig så jag blev tårögd…
….men nu gick luften ur mej…Pffffffffffffsssssssssssss! Lite så….Känner mej urpumpad….och….
…nu vill jag bara sova..ssssssssszzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz………..
(Bilden är tagen från google bilder och från en site från USA)
Hon är 14 år och ”lite strulig” just nu. Hon är väldigt söt, men otroligt omogen/barnslig, men välutvecklad fysiskt. Hon bryr sej inte om tiderna pappa satt upp och mamma skiter hon fullkomligt i (dom är skilda). Hon berättar om en natt, som gör henne förvirrad:
”Jag hängde med Jessika, Sara och Jenny in till stan. Jenny kände en kille där, som bor där…typ, du vet…nära Fridhemsplan. Det var fest där….Killen som bor där är 18 år och han bor själv och han hade typ 3 kompisar där. Jag är kär i en utav dom, Krille. Vi drack drinkar, du vet såna där färdigblandade. Jag blev nog rätt full.
Sen ville Jessika, Sara och Jenny gå för dom hade lovat sina föräldrar att åka med sista tåget hem. Men jag ville verkligen inte gå, så jag stannade….
Sen skulle Krille gå och köpa cigaretter. Han frågade om jag ville hänga med…Det ville jag, så klart!
När vi gick där började han säga att han ville ha sex med mej, men det ville jag ju inte då! Där! Ute! Och när han tjatade så mycket så kändes det inte bra.
”Kom igen´rå!” sa han hela tiden. ”Du vill knulla – jag ser det på dej!…Du ser ju kåt ut ju!” Så höll han på hela tiden. Jag ville bara gå hem då. Men jag sa inte så mycket…Bara ”nej”, liksom. ”Nej, jag vill inte”, sa jag.
Så plötsligt sa han: ”Kom ska du få se en sak!” och så drog han in mej i en port, eller en gränd eller nåt sånt. Och när vi kom dit drog han upp min kjol, och drog av mej trosorna jättefort och så bara hade han sex med mej! Jag sa ingenting. Jag bara liksom stod där. Sen gick vi och köpte cigaretter till honom, och sen ringde jag pappa och sa att jag ville åka hem men sista tåget hade gått. Då sa pappa att jag skulle ta en taxi så skulle han betala när jag kom hem. Nu känner jag mej liksom konstig bara, lite ledsen och så…”
Blev hon våldtagen?
Reklam för Viagra!
Det är alltså SÅ man ska använda den! Jahaaaaa….. 😉
DEN tycker jag var rolig! Och cool!
(Jag hittade inte reklamen när jag googlade, så jag tog en annan söt bild därifrån…)
IKEA har en underbar reklam nu, där dom gör reklam för sängar (tror jag), där en baby skriker och skriker, och pappan gör ALLT för att få babyn att somna…och mamman är också frustrerad (men det är kanske ”Pappans tur”). Så plötsligt somnar babyn, när pappan står i en tokig ställning…men så fort han rör sej vaknar babyn…så han får stå kvar i den tokiga ställningen…
…och oj vad jag skrattade igenkännande när jag såg den där! För oj, vad jag har kämpat med skrikande barn på nätterna, och OJ vad man som förälder kan slå knut på sej för att det ”ska bli bra” och barnen ska bli tysta…Ha ha ha! Vi är så tokiga!
Min kusins äldsta son åt bara om han fick sitta vid diskhon och skvätta/leka med vatten, och samtidigt skulle pappa stå och tända och släcka med en tändare, medan mamman matade sonen. Så fort dom inte gjorde så stängde sonen munnen och/eller skrek. Vilken MAKT!
SÅ gör man kanske med första barnet – man gör ALLT för att det ska vara tyst och ”må bra” (= inte skrika) – men SEN (nästa barn och nästa….) orkar/hinner man inte…och man inser också att, att ”protestera” (=gråta/skrika) är inte farligt…för barnet! Och själv kan man skaffa öronproppar… *fniss*
Men jag älskar den där reklamen! Och dessutom är dom så snygga/söta – allihop!
Nu har jag skickat in 4 småbarnsmanuskript och ett ungdomsmanuskript till tre barnboksförlag. Nu är det bara att VÄNTA ! TVÅ månader tar det innan dom säger ja eller nej. Så säger dom ”nej tack, vi har tillräckligt med böcker i den genren, men fortsätta skicka till andra förlag, eftersom du skriver bra”. Sen får man börja om, med nästa förlag och nästa…och varje gång ska man vänta i 2 månader….Till slut ger man upp och lägger då tillbaka manuskripten i lådan och så får dom ligga där och samla damm ett tag (typ ett par år eller så..) till…Pust och sånt!
Jag kanske blir KÄND när jag dör! För då hittar ”ni” alla mina gamla manuskript i mitt skåp och så läser ”någon” det och säger ”Meh, fyfaan alltså! Dom här är ju BRA!” och så ges det ut och så blir mina barn rika! YES! Give me five!
Sen har jag ett vuxenmanuskript som jag funderar på om jag ska ge ut själv, på egen bekostnad, men då kostar det drygt 4000 kr, som jag visserligen får tillbaka, om boken säljer, men som jag inte har nu. För bara tanken på att skriva rent (200 sidor) igen, och sen skicka runt den till olika förlag och sen V Ä N T A får mej att få lite halvt krupp, så VEM har 4000 kr att låna mej? Du får tillbaka dom när hela upplagan (100 böcker) av boken är såld. Och sen kommer den att bli skitkänd och då måste jag ge ut fler, men då har jag redan lite pengar över, och sen ”levde jag lycklig i alla mina dagar”.
I wish!
Nåja.
Jag kan ju berätta att boken handlar om en familj med tre barn, där den näst yngsta sonen råkar döda babyn i familjen, och sen följer man mammans ångest, frustration, sorg osv över det som hänt, genom boken. Ja, det är hemskt, men den heter också ”Det värsta som kan hända”.
Så, är du me?!?
I kväll skrev jag färdigt ungdomsboken. Eller, rättare sagt, den var redan ”färdig” men inte renskriven, förrän ikväll. Vilken lättnad! Puh!
I morgon ska jag maila in småbarnsböckerna och ungdomsboken till ett förlag. Och sen ska jag skicka min kladdiga vuxenbok också någonstans…för det ORKAR JAG INTE renskriva också! Orkar inte! Det tar ju så jävla tid och jag får så ont i ryggen av att sitta och skriva rent.
Ungdomsboken hamnade på 173 sidor, men vad det blir när den är tryckt vet jag ju inte… Vuxenboken är ännu tjockare och jag har skrivit den ännu tätare…Pust! Och TYVÄRR finns den inte sparad i någon dator… Suck!
,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,
I morgon jobb.
Sen är det S E M E S T E R ! ! !
Det tråååkiga i ”kråksången” är att tiden går så fort…och att det plötsligt är SLUT på semestern och då är den ett ”minne blott”, och jag vill inte det. Vill inte!
Jag fattar inte att saker BLIR, fast jag inte VILL! Allt bara maler på liksom…Rinner, rullar, mal…framåt, envetet…som en jävla…Bulldozer eller ångvält….Rullar tungt framåt, utan broms…. plattar till….Rullar rullar….
STOPPA TIDEN! Inte nu, men sen! Helst mitt i nästa vecka.
Tack på förhand.
(”Nästan-jag” läser igenom mina gamla manuskript…Bilden är tagen från google bilder)
Det liksom ”pirrar” inuti….Sådär lite förväntansfullt….Som kolsyra i magen….*piiiiirrrrrrrrrrr*
Jag har snart skrivit rent hela ungdomsboken och har börjat leta förlag på nätet….och det känns så BRA! Jag tycker att min bok är jävligt bra, faktiskt. Det känns så i hela mej, så jag tänkte att jag skickar den till ”Faan och hans moster ända tills Någon jävel ger ut den!!”
Så letade jag efter gamla manuskript igår, för att liksom inventera lite i det som jag skrivit förut….och så läste jag igenom mina småbarnsböckersmanuskript (puh, vilket långt ord det blev) och tänkte: ”Jävlars! Dom här är ju BRA ju!”….
….och så drog jag fram barnböckerna, och tänkte att ”dom renskriver jag, för jag VET att jag tyckte dom var lite omständiga när jag läste dom sist”, och så tittade jag på Vuxen-manuskriptet som låg där på köksbordet, och tänkte ”Det är nog inte så tokigt det heller”…
Så idag har jag googlat på ”Barnboksförlag” och ”Förlag” över huvud taget och känner:
”YES!!!! Den här gången går det vägen!!!”
Jag känner det i hela kroppen!
Därav pirret.
En sång jag skrev när jag var ca 18-19 år:
Kvällssolen lyser på gran och på tall
hela skogen slumrar
Fåglarna sjunger sin kvällsmelodi
sjunger för skogen
Visa mej vägen som leder till Sanning
Hjälp mej bort ifrån Falskhet
Ge mej ditt mod och din kraft och din styrka
Ge mej din kärlek
Ge mej din kärlek
Vägen är lång – det är lätt att gå fel
man snubblar och ramlar
Småsår som svider men läks snabbt igen
påminner mej om det hårda
En dag går man fel och får slag efter slag
man faller och såren blir djupa
Ge mej ditt mod och din kraft och din styrka
Ge mej din kärlek
Ge mej din kärlek
Ett minne
(Det här är inte Kathy, men rätt likt faktiskt, utan det är en bild tagen på google bilder)
När jag var 18 år bodde jag 1 termin på ett elevhem i Eau Claire, Wisconsin i USA. Det var ett tjej-elevhem, där vi bodde två och två i rummen.
Jag hade blivit placerad med Kathy, som hade kryssat i att hon gärna bodde med en ”foreigner” på sin ansökan om boende och ”room-mate”. Jag var alltså ”The foreigner”.
Jag tror att Kathy trodde att hon skulle bli Populär om hon hade en ”exotisk person” boende med sej. Eller så trodde hon att hon skulle få en liten söt, tyst kines i sitt rum…Så kom jag!
Kathy hade mat utplacerat i hela sin del av rummet, i små lådor, som hennes lilla mamma skickade till henne så att hon inte skulle svälta ihjäl (antar jag). Lådorna var fulla av kakor, honungspopcorn och annat som är livsnödvändigt när man är döende i svältdöden…
Kathy var tråkig, ful, lite småelak, tjock och trist. Hon hade ingen humor och var allmänt NERDIG. Gissa om jag gillade henne?!
På alla lådor med godis och kakor, satte hon små lappar: ”Keep out!”, ”Do not touch!”, ”Private!” osv. Dessa lappar fanns också på hennes deodorant, insmörjningskrämer, schampo mm…
Hepp!
Nåja.
Jag trivdes INTE med Kathy, utan hittade andra vänner UTANFÖR rummet och UTANFÖR detta elevhem…som tur var. Jag vågade heller inte be om att få byta rum (FEGIS! Veeet!). Kände mej dum och tänkte att det var mitt fel….som inte kunde gilla en ful och tråkig nerd.
MEN!
Så började Kathy onanera!
Hon kan inte ha gjort något annat…
På natten, när det var kolmörkt i rummet, hörde jag: ”SCHLOFF, SCHLOFF, SCHLOFF!!!” Slafsigt och geggigt en stund och sen ”Aaaaaa!” och så slut.
Jag blev så Ä C K L A D ! ! !
Jag visste INTE vad jag skulle göra! Jag låg i mörkret, livrädd för att hon skulle komma över till min säng, och försökte hålla för öronen för att inte höra….
Till slut tog jag mod till mej och pratade med ”Dormatory boss” eller vad det hette…Jag försökte förklara vad det var jag inte gillade…men fick nog inte fram det riktigt…för inget hände…Och tjejen som var ”Dormatory boss” (och som förmodligen inte ens visste vad onani var…) övertalade mej att stanna i rummet, för att Kathy skulle bli såååå ledsen om jag flyttade.
Vi tog ett samtal tillsammans: Jag, Kathy och Dormatory boss där Kathy bara grääääät och baaaad mej stanna. Jag satt som en Isdrottning och sa ”Okey”.
Så jag stannade.
Och Kathy fortsatte onanera på nätterna. Tills jag flyttade hem. Till Sverige.
Uäck! Ett riktigt Äckel-minne, alltså.
Avsked är svårt.
Jag pratar med en tjej som varit särbo ett tag, vars pojkvän bor långt bort… Hon berättar om hur sista dagen ofta varit ett enda långt Avsked och hur han eller hon har reagerat….
-” Pelle brukar alltid ta avstånd från mej på ”avskedsdagen”….redan på morgonen faktiskt…och sen är han lite avvisande under hela dagen…och säger hejdå på ett ganska svalt sätt…Jag har förstått att det är hans sätt att bearbeta avskedet – innan det sker liksom – men den första tiden vi var tillsammans trodde jag, varje gång, att han tröttnat, och jag lämnade honom med stor oro och sorg i bröstet….Men med åren har jag förstått att han reagerar så…
….Själv behöver jag närhet och påfyllning hela den sista dagen ihop…så det här går inte riktigt ihop…och egentligen borde vi inte ens orka hålla ihop, med tanke på hur olika vi är…men jag älskar honom, och han älskar mej…och vi har väl insett att det är så här…kanske…Helst skulle jag vilja att vi slapp avskeds-dagarna…helt.”
Jag gillar verkligen inte avsked! Inte alls! Jag smiter helst förbi dom, om jag kan och får…Låtsas att dom inte finns (”fäller upp mitt paraply och låtsas som det regnar”…). När någon ska sluta på jobbet, så ska man kramas och säga ”fina saker” och ”vi ses” och ”vi får höras” och bla bla bla….. Vi vet att det inte kommer att bli så, men när vi säger det, KANSKE vi ändå hoppas träffas någon gång… Men det blir ju inte så…
Med Kärleken skulle jag vilja vara nära, gosa, kramas, pussas och INTE prata avsked, och så plötsligt bara resa mej och gå (om det är jag som ska åka), UTAN hela ”hejdå-cermonin”.
Tjoff, bah!
Eller på jobbet, om någon ska sluta, så skulle jag vilja att han/hon bara går, och säger ”Hejdå! Ha ett bra liv!” och går, om ens det! Och ska jag ge ett paket så vill jag lägga det på hans/hennes skrivbord och så tar han/hon det i förbifarten när han/hon ska gå hem….
…bara i farten sådär…
…för jag gillar verkligen inte AVSKED!
Sen slår det mej hur varannan-veckas barnen har det, som tar avsked en gång i veckan av sin ena förälder, och går/åker till den andra… Jävlar vad bra dom borde bli på avsked! Eller så lär dom sej hata dom. Den ena föräldern ska ”avvecklas” och den andra strax därefter ”välkomnas”….
Vad utsätter vi våra barn för?
Eller inte….
erviluca #mammatillfyrakillar 