Dagsarkiv: 19 juli, 2010

Denna snodde jag från ”Sextoon” för den var ”lite söt”, tyckte jag….

Ville bara visa den….

Den handlar ju om Killars/Mäns stolthet = För dom deras Viktigaste Organ (har jag förstått..).

Jag har NOLL lokalsinne! Zero zit njet nada! Det är tomt på den sidan av hjärnan. Jag snurrar runt ETT varv, och sen vet jag inte var jag är. Att läsa kartor är också svårt, för om dom inte ligger åt rätt håll, så förstår inte hjärnan… Ja, det är jobbigt!

Så jag kör och går vilse stup i kvarten. Är rätt van vid det nu. Jag är vän med min oförmåga s a s, även om jag irriterar mej ibland när jag hamnar i Korpilombolo när jag skulle till Skara…typ.

Nåja!

Idag tänkte jag gå Låååååånga spåret i skogen, som är markerat genom att någon har målat röda märken på trädena. ”TACK, Någon!” För utan dom hade jag inte kunnat gå det låååånga spåret, för det går hit och dit och upp och ner i en virvlande och knölig stig, som ibland grenar sej…

Jag kände verkligen för att gå låååånga spåret idag. Så började jag på ”vanliga stället” och uppför berget och nerför berget….och sen runt lite och sen….”Vad konstigt det ser ut….ja ja”…

….Jag gick vidare, men tyckte att ”nu borde jag korsa den där stigen snart”, men jag korsade ingen stig och kom inte till hästhagen, som jag brukar, och inte till den där lilla bron som någon byggt ….”Meh! Jag följer ju röda plupparna!!”

Så kom det hus på sidan som aldrig brukar komma….och så närheten till en väg….”VA?!”…och så plötsligt var jag…HEMMA!

Jag har nog aldrig gått vilse HEM förut! Det var en ny upplevelse!

Keh?!?!?

Sista biten hade jag gått på den VANLIGA stigen som jag går VARJE DAG (nästan), men jag kände inte igen mej eftersom jag gick åt FEL håll…. Men när jag såg våra hus, och vände mej om för att titta på stigen, så SÅG jag: Det är ju Vanliga Stigen juh!  Suck!

Så det blev ingen låååång promenad – det blev en ganska vanlig…genom skogen…Men jag förstår fortfarande inte hur det gick till!

Har någon jävel målat FLER röda fläckar på FLER träd så att jag ska gå runt i cirklar framöver, VA VA VA???

 Vart tog lååååånga röda-plupp-stigen vägen??

(Ett minne)

(såna armpuffar hade han fastspända på armarna NÄSTAN hela tiden….)

Min äldsta son var ca 3 år och vi var på semester på Mallorca. Han badade nästan hela tiden på dagen, och jag badade med honom, i barnpoolen. Han var fullkomligt orädd och hade därför armpuffar som var fastknutna på honom, så att jag kunde vara trygg med att han inte drunknade.

Nu satt vi på sidan om poolen på varsin handduk och åt glass – en glass som rann utefter hans armar eftersom det var så varmt. Jag vände mej om för att se om det fanns något papper i närheten, men såg inget, och när jag vände mej tillbaka var sonen borta.

Puts väck!

Jag tittade mej snabbt omkring och såg då toppen på hans huvud som försvann ner i den stora poolen, på det djupaste stället. Jag kastade ifrån mej glassen och rusade till stora poolen och hoppade i, fick tag i sonen när han ”blubb-blubb-blubb:ade” neråt i vattnet, och drog upp honom, kastade upp honom på kanten och hävde mej själv upp efteråt.

Jag bar honom tillbaka till handdukarna, svepte in honom i en utav dom och satte mej ner på marken, då  mina geléaktiga spagettiben vek sej. Sen började jag skaka. Jag skakade som ett asplöv. Tankarna snurrade:

Tänk om jag inte tittat dit just DEN sekunden!! Tänk om jag bara gått för att hämta ett papper först! Tänk om….

Jag kämpade med tårarna. Sonen förstod ingenting.

-”Varför håller du i mej så hårt?” sa han

-”Du får aldrig aldrig aldrig hoppa i vattnet utan att fråga mej, och aldrig aldrig aldrig i Stora Poolen!” sa jag darrigt

-”Okeyrå!” sa han glatt

-”Du kunde ha drunknat!” sa jag för att förstärka livsfaran med att hoppa i vattnet utan att fråga och utan puffar

-”Men jag gjorde inte det!” sa sonen glatt

-”Nej, för att jag råkade SE att du hoppade i utan puffar på armarna och utan att fråga!” sa jag upprört.

-”Hade jag inga puffar på mej?” sa han förvånat och kände på ena armen, ”Näe, det hade jag inte”, konstaterade han sen.

-”LOVA MEJ ATT ALDRIG HOPPA I VATTNET IGEN UTAN ATT FRÅGA!!” sa jag allvarligt medan jag försökte sluta darra.

-”Okey!” sa sonen glatt, men jag förstod samtidigt att man inte kan lita på en 3-årings löfte, utan att jag måste lova mej själv att aldrig släppa honom med blicken vid vattnet igen.

Aldrig!

Som ett slurp i handfatet!

Det snurrar och virrar och slurpar

fortare  fortare

nedåt

 inåt

medsols

snabbare snabbare

SLURP

BORTA!

”Vaddå??” frågar du

”ALLT!” svarar jag

Vad gör man av sej när det bubblar och pirrar och  spritter

När känslorna vill få utlopp som ett hejdlöst fnitter

som exploderar i ett frustande skratt

och som gör att det blir ljust i den svartaste natt?

Vad gör man när man vill springa och krama och ropa

ut till alla i hela Europa

att nu vill jag kyssa och gosa och smeka

just nu vill jag bara kramas och leka!

Vad gör man när känslorna spritter i knoppen

och ingenting kan hålla fast proppen

som gör att jag är lugn och försiktig och klok?

Jag håller i proppen som en tok!

Om det nu brister och jag sjunger över stan

att nu ska ni alla få se på fan

Nu ska jag släppa alla känslorna ut

och andas och skrika tills luften tar slut

och pussa och krama och tänka och tycka

och skrämmas och ropa om evighets lycka

för att sen krypa ner under stenen och gömma

alla känslor, och proppen trycks ner för att glömma

Jag jobbar och sliter på förnuftighetsbiten

och det jobbet gör mej rätt trött och så sliten

Jag vill bara släppas ur buren rätt ut

och vill också att Livet får ett lyckligt slut!