Månadsarkiv: april 2010

När jag var ung hade jag mycket vänner! Jag var ofta med i något gäng, men gängen förändrades med åren och jag bytte kompisar några gånger, förstås, även om några  hängde kvar, tills jag flyttade ifrån min hemstad…. Sen försvann dom efter hand…och jag fick nya…som försvann…

Jag har varit skitdålig på att Hålla Kontakt! Jag borde skämmas! Å andra sidan har jag flyttat så ofta och bytt både utbildning och jobb så ofta, och mitt i allt både bildat familj, skilt mej, bildat familj och skilt mej, så jag har liksom inte orkat hålla kontakten med kompisar som varit utspridda över Sverige. Tiden, och orken, har inte räckt till!

Men nu har jag bott här i 10 år….och för ca 5 år sedan bytte jag jobb…igen… Där fanns Pling!

Pling står stadigt på jorden, är lugn och trygg och ser mej! Hon och jag blev vänner. Vi pratade om allt! Jobbade ihop. Kunde bli sura på varandra, men vänner direkt efteråt. Hon frågade inte om hon FICK komma hem till mej, hon bara kom! Hon ringde, fast jag inte gillar att tala i telefonen, och  hon ”trängde sej in” i mitt liv. Hon var modig, för hon gav inte upp, fast jag ”rann iväg” stup i kvarten, och kanske inte alltid gav det tillbaka som hon behövde….

Pling har massor av vänner och kärleksfulla släktingar kring sej, så hon hämtar kraft överallt! Det är kanske därför hon har så det räcker till mej också…

Jag GER när vi är tillsammans – det vet jag. Men hade inte hon varit hon, och envist kommit hem till mej, ringt mej osv, så hade jag nog varit bra mycket mer ensam. Jag har inte kämpat för vänner dom sista åren, för jag har faktiskt inte orkat…. Livet har sugit musten ur mej…och på något sätt har Pling förstått det….

Igår, när jag gick i oroliga cirklar, och trodde att jag skulle få hjärtsnörp av kärlek och oro i en salig blandning, ringde hon. Och vi pratade. Hon berättade ”sitt nya” och jag berättade ”mitt nya” och Ååååååå vad det lättade!

Jag, som alltid rekommenderar andra att ”prata av sej”, kniper igen själv som värsta musslan…

Jag är så glad över att PLING finns, och att hon inte ger upp om mej!

 Obs! Bilden föreställer inte Grabbarna Grus & Comp!

Jag sitter i rummet bredvid och hör Grabbarna Grus & comp när dom spelar TV-spel:

-”AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!”

-”NEJ! Wom!”

-”Kolla mej! Kolla mej!”

-”Nej, inte snipern!”

-”Ööööö, man får inte kniva här!!!”

-”Åååå, jag dööööööööööööör!”

-”AAAAAAAAAAAA! SPRIIIIIING!!!!”

-”HOOOOPPPPPAAAAA!!!”

-”Vänta! Näe, man får inte lägga bomb DÄR!!!”

-”LÄGG AV!!!”

-”FITTA!”

-”SKÄRP DEJ! Man får inte campa DÄR!!!”

-”Johooooo! Det sa vi ju!!”

-”Näe!”

-”Å NEEEEJ – JAG DOG!!!”

Det sprudlar och kvirrar och dirrar i kroppen! Jag måste GÖRA! Grejer. Hela. Tiden. 

Altanen är rensad och grejerna på förstubron, som stått där sedan vi flyttade in ”i-väntan-på-att-kastas-alternativt-bäras-till-förrådet” är borta. Var sak är på sin ”plats”…Nåja, nästan iallafall…

Hundarna fick gå på en superduperpromenad, och när dom kom hem fick båda ett baaaad: ”Jiiippiiii för att matte är käääär och full av energi!” vovvade dom…..NOT!

Jag sitter på en restaurang i min gamla hemstad med mamma.  Hon har bjudit ut mej när jag hälsade på henne, för en gångs skull…

Vi är helt ensamma i restaurangen i den lilla staden, och jag funderar på hur dom klarar sej – dom som driver restaurangen…Dom kanske har fått någon slags stöd av kommunen, tänker jag.

Det känns konstigt att vara De Enda Gästerna i hela restaurangen…

Servitrisen tar vår beställning och vi beställer in varsitt glas vin, ”i väntan på”…. Vi har det trevligt, mamma och jag, när vi småsnackar om Livet. Vi har haft många såna trevliga stunder i livet, mamma och jag.

Så hör jag hur dörren i restaurangen öppnas och det kommer in ett par, som går in och slår sej ner vid ett bord i andra hörnet. Jag tycker jag känner igen dom, men kan först inte riktigt placera vilka det är….

Tjejen reser sej och gå iväg, på toa, och när hon är på väg tillbaka ser jag plötsligt vem det är:

-”Leeena!!! Heeeej!” Hon lyser upp och kommer fram till mej och vi kramas!

Lena! Älskade Lena! Vi träffades när jag gick i femman och hon i fyran. Hon stod på skolgården helt ensam och jag såg att hon var helt ny, så jag gick fram till henne och frågade om hon ville vara med och bolla. Det ville hon, och sen var vi vänner!

Härliga Lena: Sprudlande glad, positiv, härlig, omtänksam, gullig och rolig! Hon som varit min inspirationskälla när jag skrivit min ungdomsbok, som ännu ej blivit tryckt.

Jag berättade för henne att hon var den som inspirerat mej till att skriva en ungdomsbok om en tjej i 11-årsåldern. Jag sa att jag skulle skicka en bok till henne när den gick i tryck (då hade Bonniers visat intresse för den och jag var helt säker på att det skulle bli så….). Lena var gift med Håkan, som jag var kär i i 4:an….

Båda såg ut som dom gjorde då, och vi försvann in i ”dåtid” och pratade minnen så det stod härliga till!

…………………………………………………………………………………………………………………

Fyra år senare går jag på gågatan i min gamla hemstad, på väg från tågstationen, på väg hem till mammas hus. Då står dom där igen: Lena och Håkan!

-”Vart tog boken vägen?” frågar Lena och skrattar….

Oj!

Bonniers ”ändrade sej” och jag tappade gnistan, men nu jävlar….Nu ska här skrivas! För Lenas skull!

En massa otäcka gubbar är med i leken…Den ena ser argare ut än den andra…Det är jag och den sexåriga sonen som ska leka:

-”Diong diong diong!!! Piuff piuff piuff!!!” låter han och hans gubbe tycks skjuta mot en annan, som faller ner i en stor kullerbytta och döööör, med ljudet: ”WOM!”

Gubbe 1 dyker upp igen och skjuter vidare:

-”Schratatatatatatatatatataaa! Pfiuff! Diong!”

Har pojkar såna ljud inbyggda i sej???

Han upptäcker min passivitet:

-”Lek då! Du skulle ju leka!”

-”Jajusstja!” Jag hugger tag i en gubbe:

-”Nu går jag till affären…Gå gå gå….han ska handla, för kylskåpet är tomt!”

-”Det finns ingen affär i den här leken!!!” säger sonen bestämt.

-”Va? Handlar dom inte?” säger jag förvånat.

-”Näe! Lek ordentligt nu!” säger han irriterat.

-”Pioff pioff pioff! Diooong! Schrrrrrrsssssttttt!!!” låter det i hans lek och gubben faller och krockar med en annan gubbe som också faller och dom ojjar sej lite:

-”Aaaaaaaa!!!” Han tittar på mej igen: – ”Men lek då!”

-”Oj, där är en tjej! Vad snygg! Puss puss puss! Jag är käääär! Nu ska vi gifta oss!” säger jag…

-”Näe! Du kan ju inte leka på riktigt!” säger sonen och suckar….”Du gör så overkligt!” lägger han till sedan…

-”Så du menar att döda varandra stup i kvarten och kasta folk utför stup är mer verkligt, än att gå och handla eller pussas?” frågar jag

-”Men åååååå!  Du fattar ju Ingenting! Lek nu!”

Halva hans lek utspelar sej i hans huvud….men det viktigaste tycks vara  hur ljuden låter, HUR gubbarna blir skjutna och HUR dom faller när dom dör…

Gubbarna blir ”avrättade” på löpande band…

Jag försöker:

-”Pshksorhshkg!!” , men börjar hosta…. Jag kan inte göra dom där ljuden, ju!

-”Näe, jag leker på mitt sätt och du på ditt”, konstaterar jag… Sonen suckar, men fortsätter leka.

När leken är slut har mina gubbar gift sej och fått tre barn (skitfula! för det fanns inga söta gubbar) och bor i ett hus tillsammans.

Alla hans gubbar är döda, utom huvudpersonen, och ändå tycker han att min sätt att leka ”suger”?!?!

VAD är liksom Meningen med Livet?

När man ligger där och andas tungt och VET att man håller på att dö….VAD känns då mest meningsfullt med Livet och hur det blev?

Är det att ”barnen är kvar”? Att dom är bitar av mej, som lämnas kvar, på jorden?

Eller är det att jag hade Roligt när jag levde, och har lämnat Glädje kvar i andra, och i Livs-energin?

Eller är det att jag älskat och känt mej älskad…Att jag känner att jag är färdig och att jag kan dö nöjd?

Eller är det att Kärleksfulla människor sitter runt min bädd och tittar på mej, och sörjer att jag faktiskt håller på att lämna dom?

Eller är det att jag jobbat som faan hela livet och tjänat massor av pengar och har stora hus SAkER som jag lämnar efter mej?

Jag vill leva NU – inte i morgon!

Och vad är då att LEVA NU?

Livrädd för att inte duga.

Livrädd för att göra fel.

Livrädd för att jag klantar till allt!

Livrädd för att han inte står ut!

Livrädd för förälskelsen!

Livrädd för kärleken!

Livrädd för mej själv!

Livrädd för att vara för mycket!

Livrädd för att vara För Mycket!

Livrädd för att vara fel!

Livrädd för att inte räcka till!

Livrädd för att det inte blir nåt!

Livrädd för Känslorna!

Livrädd för Sorgen som följer…

Livrädd för Livet!

Livrädd just nu…..

Katt vs hund

Jag har rätt så mycket tålamod sägs det – iallafall med mina barn, säger vissa….Ganska lång stubin-tråd, även om jag ”morrar inuti” så kan jag vara lugn och sansad utanpå, för oftast är det ju så att ilska bara föder mer ilska och till slut är det ett enda sammelsurium av aggressioner och ingen lösning.

Men nu jävlar, blev jag ARG!

Jag har bott här nu i drygt 1 år, och det är ett ”katt-område”. Varje hushåll har ca 2 katter var. Dom dräller runt ö v e r a l l t ! Men eftersom jag är djurvän och själv haft katt, så har jag inte retat mej på det speciellt…förrän pikarna mot mina hundar startade….

-”Man får INTE rasta hundarna i området!”

-”Hundarna får INTE skälla!”

-”Hundar ska vara kopplade i området!”

-”Är det DINA hundar som…..bla bla bla…” osv

Jag har lett och varit trevlig och sagt ”Oj oj oj! Det ska jag se till! Nej men oj, så ska det ju inte vara!” och ”Jag förståååår!” och varit snäll och trevlig heeeeela tiden.

Men nu brann stubintråden ut!

Jag gick ut med hundarna och två tanter stod en bit bort och pratade, och så hör jag:

”-AKTA! Han kissar på min brevlåda (den smala pinnen under brevlådan fick sej några stänk…) !!! Det får han INTE göra!!!”

-”Du får INTE låta dina hundar kissa i området!” säger den andra tanten surt.

-”Det står i bostadsrättsföreningens stadgar att man INTE får rasta hundar i området!” säger den andra uppfostrande till mej.

-”Nähä! Men det går tydligen JÄVLIGT BRA att alla dessa katter pinkar och skiter ÖVERALLT!” fräser jag och går ilsket förbi tanterna, som säkert blir väldigt upprörda.

Båda har katter: 3 respektive 2 stycken, och på min altan ligger FYRA högar med bajs, som KATTER har åstadkommit!

Jag skulle lätt kunna ta upp bajshögarna själv och inte tänka mer på det, men FAN HELLER! OM dom ska fortsätta ligga i buskarna med sina vapen och ”skjuta” mot mina hundar…då jävlar är det ….KRIG!!!

Förresten trivs jag inte här och vill FLYTTA!

Här är det så jävla PETNOGA med allt och grannarna har inget liv, utan sitter bara och stirrar ut genom fönstret, och kollar om man städat på altanen, och om hundarna kissar på ”fel ställen” eller lyssnar efter om mina barn hörs….

JAG ÄR ARG!!!!!

Jag gillade hennes sätt att skriva…och jag gillade det sätt hon skrev på: Mjukt, behagligt, beskrivande, känsligt….

Hennes liv befann sej i gungning och jag följde hennes vedermödor dag för dag… Hon kämpade med liv och död, kärlek till män och till sina barn… Med några få rader beskrev hon, varje dag, vad livet gjorde med henne och hur hon hanterade det.

Jag tyckte om det.

Så flyttade jag – i januari – till en ny lägenhet i ett nytt område….men bloggandet (både skrivandet och läsandet) förblev detsamma…

På våren kommer alla människor i Sverige ut ur sina lägenheter och hus. Dom börjar stöka i sina balkonglådor, sopa på sina altaner, sätta sej på en stol i solen utanför sitt hus eller kommer bara ut och står – och njuter av solen och värmen.

Så en dag i slutet av april såg jag mina nya grannar. Det var några gamla tanter, ett par förtidspensionärer, ett äldre par, en singeltjej….och så var det den här ensamstående mamman med tre barn: Pojke, flicka, pojke…

Vi började prata. Jag gillade hennes sätt, hennes ”energi”, utstrålning och värme. Någonstans hittade vi Något där i snacket, och vi började berätta för varandra lite mer om våra liv och tankar…

Snart insåg jag att Grannen var Hon! Att Grannen var den kvinna jag följde i bloggen! Jag visste inte om jag skulle berätta det eller inte: Jag visste inte om hon skulle sluta våga skriva så öppet, om jag berättade att jag följde hennes liv, på bloggen…så jag sa inget. Låtsades inte om något. Och vi fortsatte prata lite nu och då, när vi möttes i dörren, på gården eller i tvättstugan…och jag tänkte:

Jag skulle vilja bli hennes vän. På riktigt. Men jag vågade inte. Kände mej som en ”fegis”. Det kändes som om jag gick omkring och ”ljög”.

En dag såg jag att hon lagt till min blogg som favorit! Jag tänkte: VET hon att JAG är JAG?

Jag fick aldrig veta det, och jag frågade inte heller, för en vacker dag berättade hon att hon skulle flytta…i och för sej visste jag det redan, eftersom jag läst det på bloggen…

….och så flyttade hon, utan att jag sa Sanningen, och efter ett tag försvann hennes blogg…

…och nu är hon bara ett Minne i mitt liv… men jag undrar hur hon har det….

…för jag blir så TRÖTT på mej själv ibland…när jag är lite för snabb,  lite för snurrig, lite för ogenomtänkt, lite för spontan, lite för glömsk, lite för MYCKET….helt enkelt!

Jag blir liksom för entusiastisk, för optimistisk, för snabb, för spontan, för känslofylld, för lugn, för speedad, för glad, för ledsen, för allt!

Och däremellan är jag ko-lugn…typ!

….iallafall Nästan!

…och NÄR lär man sej? Lär man sej? NÄR tänker man först och agerar sen? När blir man sådär eftertäääänksaaaam  och fuuuundeeeeraaaar  iiiiigeeeeenoooom  aaaaallt  noooograaaannt  iiiinnaaaan  maaaan   aaaageeeeraaaar?

Äsch, jag behövde bara skriva det för att inse: Never!

Visst kan jag tänka efter före och visst kan jag ta det lugnt ibland….jättelugnt…. Men med känslor inblandade blir det nog lite mer ”inte-så”….och ibland blir jag så TRÖTT på mej själv….När jag står där – efteråt – och tänker:

-”Vafaan gjorde jag/sa jag?!?!” eller ”Varför gjorde jag/sa jag SÅ?!” och sen går det liksom inte att ta tillbaka….

Men, men ingen är perfekt, eller huuuur?

….men man kan ju alltid Låtsas!

Suck!

Typ.