Dagsarkiv: 7 april, 2010

Det sprudlar och kvirrar och dirrar i kroppen! Jag måste GÖRA! Grejer. Hela. Tiden. 

Altanen är rensad och grejerna på förstubron, som stått där sedan vi flyttade in ”i-väntan-på-att-kastas-alternativt-bäras-till-förrådet” är borta. Var sak är på sin ”plats”…Nåja, nästan iallafall…

Hundarna fick gå på en superduperpromenad, och när dom kom hem fick båda ett baaaad: ”Jiiippiiii för att matte är käääär och full av energi!” vovvade dom…..NOT!

Jag sitter på en restaurang i min gamla hemstad med mamma.  Hon har bjudit ut mej när jag hälsade på henne, för en gångs skull…

Vi är helt ensamma i restaurangen i den lilla staden, och jag funderar på hur dom klarar sej – dom som driver restaurangen…Dom kanske har fått någon slags stöd av kommunen, tänker jag.

Det känns konstigt att vara De Enda Gästerna i hela restaurangen…

Servitrisen tar vår beställning och vi beställer in varsitt glas vin, ”i väntan på”…. Vi har det trevligt, mamma och jag, när vi småsnackar om Livet. Vi har haft många såna trevliga stunder i livet, mamma och jag.

Så hör jag hur dörren i restaurangen öppnas och det kommer in ett par, som går in och slår sej ner vid ett bord i andra hörnet. Jag tycker jag känner igen dom, men kan först inte riktigt placera vilka det är….

Tjejen reser sej och gå iväg, på toa, och när hon är på väg tillbaka ser jag plötsligt vem det är:

-”Leeena!!! Heeeej!” Hon lyser upp och kommer fram till mej och vi kramas!

Lena! Älskade Lena! Vi träffades när jag gick i femman och hon i fyran. Hon stod på skolgården helt ensam och jag såg att hon var helt ny, så jag gick fram till henne och frågade om hon ville vara med och bolla. Det ville hon, och sen var vi vänner!

Härliga Lena: Sprudlande glad, positiv, härlig, omtänksam, gullig och rolig! Hon som varit min inspirationskälla när jag skrivit min ungdomsbok, som ännu ej blivit tryckt.

Jag berättade för henne att hon var den som inspirerat mej till att skriva en ungdomsbok om en tjej i 11-årsåldern. Jag sa att jag skulle skicka en bok till henne när den gick i tryck (då hade Bonniers visat intresse för den och jag var helt säker på att det skulle bli så….). Lena var gift med Håkan, som jag var kär i i 4:an….

Båda såg ut som dom gjorde då, och vi försvann in i ”dåtid” och pratade minnen så det stod härliga till!

…………………………………………………………………………………………………………………

Fyra år senare går jag på gågatan i min gamla hemstad, på väg från tågstationen, på väg hem till mammas hus. Då står dom där igen: Lena och Håkan!

-”Vart tog boken vägen?” frågar Lena och skrattar….

Oj!

Bonniers ”ändrade sej” och jag tappade gnistan, men nu jävlar….Nu ska här skrivas! För Lenas skull!