Dagsarkiv: 6 april, 2010

En massa otäcka gubbar är med i leken…Den ena ser argare ut än den andra…Det är jag och den sexåriga sonen som ska leka:

-”Diong diong diong!!! Piuff piuff piuff!!!” låter han och hans gubbe tycks skjuta mot en annan, som faller ner i en stor kullerbytta och döööör, med ljudet: ”WOM!”

Gubbe 1 dyker upp igen och skjuter vidare:

-”Schratatatatatatatatatataaa! Pfiuff! Diong!”

Har pojkar såna ljud inbyggda i sej???

Han upptäcker min passivitet:

-”Lek då! Du skulle ju leka!”

-”Jajusstja!” Jag hugger tag i en gubbe:

-”Nu går jag till affären…Gå gå gå….han ska handla, för kylskåpet är tomt!”

-”Det finns ingen affär i den här leken!!!” säger sonen bestämt.

-”Va? Handlar dom inte?” säger jag förvånat.

-”Näe! Lek ordentligt nu!” säger han irriterat.

-”Pioff pioff pioff! Diooong! Schrrrrrrsssssttttt!!!” låter det i hans lek och gubben faller och krockar med en annan gubbe som också faller och dom ojjar sej lite:

-”Aaaaaaaa!!!” Han tittar på mej igen: – ”Men lek då!”

-”Oj, där är en tjej! Vad snygg! Puss puss puss! Jag är käääär! Nu ska vi gifta oss!” säger jag…

-”Näe! Du kan ju inte leka på riktigt!” säger sonen och suckar….”Du gör så overkligt!” lägger han till sedan…

-”Så du menar att döda varandra stup i kvarten och kasta folk utför stup är mer verkligt, än att gå och handla eller pussas?” frågar jag

-”Men åååååå!  Du fattar ju Ingenting! Lek nu!”

Halva hans lek utspelar sej i hans huvud….men det viktigaste tycks vara  hur ljuden låter, HUR gubbarna blir skjutna och HUR dom faller när dom dör…

Gubbarna blir ”avrättade” på löpande band…

Jag försöker:

-”Pshksorhshkg!!” , men börjar hosta…. Jag kan inte göra dom där ljuden, ju!

-”Näe, jag leker på mitt sätt och du på ditt”, konstaterar jag… Sonen suckar, men fortsätter leka.

När leken är slut har mina gubbar gift sej och fått tre barn (skitfula! för det fanns inga söta gubbar) och bor i ett hus tillsammans.

Alla hans gubbar är döda, utom huvudpersonen, och ändå tycker han att min sätt att leka ”suger”?!?!

VAD är liksom Meningen med Livet?

När man ligger där och andas tungt och VET att man håller på att dö….VAD känns då mest meningsfullt med Livet och hur det blev?

Är det att ”barnen är kvar”? Att dom är bitar av mej, som lämnas kvar, på jorden?

Eller är det att jag hade Roligt när jag levde, och har lämnat Glädje kvar i andra, och i Livs-energin?

Eller är det att jag älskat och känt mej älskad…Att jag känner att jag är färdig och att jag kan dö nöjd?

Eller är det att Kärleksfulla människor sitter runt min bädd och tittar på mej, och sörjer att jag faktiskt håller på att lämna dom?

Eller är det att jag jobbat som faan hela livet och tjänat massor av pengar och har stora hus SAkER som jag lämnar efter mej?

Jag vill leva NU – inte i morgon!

Och vad är då att LEVA NU?

Livrädd för att inte duga.

Livrädd för att göra fel.

Livrädd för att jag klantar till allt!

Livrädd för att han inte står ut!

Livrädd för förälskelsen!

Livrädd för kärleken!

Livrädd för mej själv!

Livrädd för att vara för mycket!

Livrädd för att vara För Mycket!

Livrädd för att vara fel!

Livrädd för att inte räcka till!

Livrädd för att det inte blir nåt!

Livrädd för Känslorna!

Livrädd för Sorgen som följer…

Livrädd för Livet!

Livrädd just nu…..

Katt vs hund

Jag har rätt så mycket tålamod sägs det – iallafall med mina barn, säger vissa….Ganska lång stubin-tråd, även om jag ”morrar inuti” så kan jag vara lugn och sansad utanpå, för oftast är det ju så att ilska bara föder mer ilska och till slut är det ett enda sammelsurium av aggressioner och ingen lösning.

Men nu jävlar, blev jag ARG!

Jag har bott här nu i drygt 1 år, och det är ett ”katt-område”. Varje hushåll har ca 2 katter var. Dom dräller runt ö v e r a l l t ! Men eftersom jag är djurvän och själv haft katt, så har jag inte retat mej på det speciellt…förrän pikarna mot mina hundar startade….

-”Man får INTE rasta hundarna i området!”

-”Hundarna får INTE skälla!”

-”Hundar ska vara kopplade i området!”

-”Är det DINA hundar som…..bla bla bla…” osv

Jag har lett och varit trevlig och sagt ”Oj oj oj! Det ska jag se till! Nej men oj, så ska det ju inte vara!” och ”Jag förståååår!” och varit snäll och trevlig heeeeela tiden.

Men nu brann stubintråden ut!

Jag gick ut med hundarna och två tanter stod en bit bort och pratade, och så hör jag:

”-AKTA! Han kissar på min brevlåda (den smala pinnen under brevlådan fick sej några stänk…) !!! Det får han INTE göra!!!”

-”Du får INTE låta dina hundar kissa i området!” säger den andra tanten surt.

-”Det står i bostadsrättsföreningens stadgar att man INTE får rasta hundar i området!” säger den andra uppfostrande till mej.

-”Nähä! Men det går tydligen JÄVLIGT BRA att alla dessa katter pinkar och skiter ÖVERALLT!” fräser jag och går ilsket förbi tanterna, som säkert blir väldigt upprörda.

Båda har katter: 3 respektive 2 stycken, och på min altan ligger FYRA högar med bajs, som KATTER har åstadkommit!

Jag skulle lätt kunna ta upp bajshögarna själv och inte tänka mer på det, men FAN HELLER! OM dom ska fortsätta ligga i buskarna med sina vapen och ”skjuta” mot mina hundar…då jävlar är det ….KRIG!!!

Förresten trivs jag inte här och vill FLYTTA!

Här är det så jävla PETNOGA med allt och grannarna har inget liv, utan sitter bara och stirrar ut genom fönstret, och kollar om man städat på altanen, och om hundarna kissar på ”fel ställen” eller lyssnar efter om mina barn hörs….

JAG ÄR ARG!!!!!

Jag gillade hennes sätt att skriva…och jag gillade det sätt hon skrev på: Mjukt, behagligt, beskrivande, känsligt….

Hennes liv befann sej i gungning och jag följde hennes vedermödor dag för dag… Hon kämpade med liv och död, kärlek till män och till sina barn… Med några få rader beskrev hon, varje dag, vad livet gjorde med henne och hur hon hanterade det.

Jag tyckte om det.

Så flyttade jag – i januari – till en ny lägenhet i ett nytt område….men bloggandet (både skrivandet och läsandet) förblev detsamma…

På våren kommer alla människor i Sverige ut ur sina lägenheter och hus. Dom börjar stöka i sina balkonglådor, sopa på sina altaner, sätta sej på en stol i solen utanför sitt hus eller kommer bara ut och står – och njuter av solen och värmen.

Så en dag i slutet av april såg jag mina nya grannar. Det var några gamla tanter, ett par förtidspensionärer, ett äldre par, en singeltjej….och så var det den här ensamstående mamman med tre barn: Pojke, flicka, pojke…

Vi började prata. Jag gillade hennes sätt, hennes ”energi”, utstrålning och värme. Någonstans hittade vi Något där i snacket, och vi började berätta för varandra lite mer om våra liv och tankar…

Snart insåg jag att Grannen var Hon! Att Grannen var den kvinna jag följde i bloggen! Jag visste inte om jag skulle berätta det eller inte: Jag visste inte om hon skulle sluta våga skriva så öppet, om jag berättade att jag följde hennes liv, på bloggen…så jag sa inget. Låtsades inte om något. Och vi fortsatte prata lite nu och då, när vi möttes i dörren, på gården eller i tvättstugan…och jag tänkte:

Jag skulle vilja bli hennes vän. På riktigt. Men jag vågade inte. Kände mej som en ”fegis”. Det kändes som om jag gick omkring och ”ljög”.

En dag såg jag att hon lagt till min blogg som favorit! Jag tänkte: VET hon att JAG är JAG?

Jag fick aldrig veta det, och jag frågade inte heller, för en vacker dag berättade hon att hon skulle flytta…i och för sej visste jag det redan, eftersom jag läst det på bloggen…

….och så flyttade hon, utan att jag sa Sanningen, och efter ett tag försvann hennes blogg…

…och nu är hon bara ett Minne i mitt liv… men jag undrar hur hon har det….