Månadsarkiv: februari 2010

Idag har jag varit på Datortomografi och fått skallen röntgad. Äntligen! Efter flera ååååårs nästan kronisk huvudvärk/migrän…och lite allehanda småkrämpor här och där….som kommit och gått… Kanske blir skallen ”friad” – kanske inte – men nu har den iallafall gåtts igenom lager för lager…Bara DET känns skönt!

Men så skulle dom sticka i mej. Jag borde vara van. Jag har blivit stucken i såååå många gånger. De första åren fick jag alltid lägga mej ner, eftersom jag ofta svimmade när någon stack i mej…Men nuförtiden klarar jag av det sittande.

Det jag INTE klarar av är när det är en ”nyutbildad” sköterska, eller en som håller på att lära sej…. Jag BRUKAR säga till att jag inte vill ha det, men idag gjorde jag inte det….

-”Nu ska vi se här….Jaha…. Nu ska vi se om jag hittar något….Kan du knyta din hand….”.

Hon verkar osäker….Ska hon LETA efter en åder? I mej? Jag klarar att bli stucken i EN gång, men letande och sticka om och om igen…klarar jag INTE!

-”Kan du pumpa med din hand….så….Jaha….Hm…BRUKAR dom sticka i den här armen? Hm…”

Hjälp vad hon är osäker!

Så sticker  hon och AJ AJ AJ vad ONT det gör! AJ AJ AJ!!! Ibland känns det ju ingenting, men idag: SHIT!

-”Näe, det gick inte…Den gled undan…Hm….Jag provar med andra armen….”.

-”Hm….Näe, här syns heller inget…Men jag prövar!”

Nu har hon gjort med RIKTIGT orolig! Hon verkar inte kunna det här alls!

Hon sticker igen: ”AJ AJ AJ AJ!!!”

-”Näe, den gled undan? Gjorde det så ont?”

-”Ja….det gjorde skitont! Jag brukar kunna bli stucken nuförtiden, men förr svimmade jag ofta…” konstaterar jag och känner mej lite snurrig…

-”Oj! ANNA! Kan du komma!!!”

Äntligen ropar hon in ett Proffs!

Hon sticker mej i första armen igen, och det gör ONT men funkar!

PUST!

Nu ligger den i magen och hånflinar åt mej!

-”Ha ha! Jag VANN!” bubblar den….

Jag är inne på min TREDJE vecka med Nutrilette, och det har gått så himla braaa! Kanske jag ändå KAN bli av med mina extrakilon, och få på mej mina vanliga byxor igen…

Det blev liksom lite Panik när jag upptäckte att jag inte fick igen mina byxor här i höstas, och blev tvungen att skaffa en massa nya, mjuka byxor…

Först tänkte jag att jag skulle ”skita i det”…och lära mej att älska mej som jag är… Men…sen ångrade jag mej och bestämde mej för att jag ska åtminstone kunna komma i mina gamla byxor!

TRE veckor med Nutrilette, och jag har känt mej rätt NÖJD, faktiskt…Det är inte många kilon som försvunnit men dom ramlar väl av mej i ett stort tjok (chok…stavning?) sen…antar/hoppas jag. Jag har ingen våg, utan kör med ”prova-byxor-metoden”….

MEN! Nyss kom en kollega med en STOR FET SEMLA. Shit! Magen SKREEEEK av hunger just NU och jag kände att jag ”döööööööööööör” (för jag hade glömt Nutriletten hemma!)…..och så var semlan där, i ögonhöjd….

…och SCHLURP!

Nu ligger den i min mage och tre veckors Nutrilette är åt helvete! Nästan iallafall…

Pust och suck! Det blir en extralång promenad med hundarna ikväll!

Jag såg Spårlöst igår…En kille som sökte sina föräldrar i Rumänien. Till slut hittade han sin pappa, och X antal bröder i alla möjliga åldrar…Jag tror jag räknade till 12, men jag är inte säker… Mamman hade dött några månader tidigare…Gissningsvis ca dryga 40 år gammal…

Det som slog mig, som ett knytnävsslag rätt in i Solar Plexus, var hur fruktansvärt Eländigt familjen hade det. Alla otroligt magra, smutsiga, med utslag i ansiktena, sorgsna ansikten…

Man fick följa kameran in i det PYTTELILLA huset, där det stod massor av sängar…och i sängarna satt någon deprimerad pojke här, och någon där…óch åtminstone EN handikappad pojke…Hur många som var mentalt störda, vet jag inte, men att dom led av olika brister var helt klart.

Killen, som sökte sin familj, pratade hela tiden om hur ”hålet” i hans hjärta hade nu fyllts, osv…Inte ett ord om hur fruktansvärt Eländigt familjen hade det…Kanske han sa det när kameran slutat filma, kanske det var bortklippt…men det gjorde ONT att se familjen i sin sorg och med sitt Eländiga liv.

Jag skulle vilja hjälpa! Men hur?

Via Facebook och Stay Friends har jag fått kontakt med några ”gamla godingar”…Vänner från Förr.

Och då börjar tankarna:

-”Hur var jag, DÅ? Hur upplevdes jag? Var jag DÅ som NU, eller har jag förändrats mycket, eller inget alls, eller lite? VEM är jag för Honom/Henne? Den Tysta? Den Busiga? Den Kloka? VEM?”

Så fortsätter tankarna:

”Vem är jag NU? Vem jag jag Utifrån? Hur upplevs jag? Hur går jag, hur står jag – vem ÄR jag? Anses jag blyg, utåtriktad, pratsam, rolig, tråkig, snäll, elak, ogenomtänkt, genomtänkt, lugn, vild, någon att lita på, någon konstig, en med stark integritet?”

En gammal granne dök upp på Facebook. Hon är ca 3-4 år yngre än jag, och var alltså JÄTTELITEN i mina ögon, när vi växte upp. Jag satt barnvakt då och då åt henne och hennes systrar…Jag äääälskade att sitta barnvakt när jag var ung!

Jag får ett mail från henne på Facebook:

-”Heeej! Kul att se DEJ här! Jag minns dej och din familj som så snälla och omtänksamma! Kram från C”.

”….snälla och omtänksamma……” ? Var vi? Allihop?

Jag blir glad och lite varm inuti…

Hur vet man VEM man är, utanpå? Upplevs? Hur vet man? VET man?

Jag undrar om jag Någon Gång i livet kommer att bli Kärleksfullt firad på Alla Hjärtans Dag? Någon Gång?

Själv har jag givit små kort med kärleksförklaringar, en ros, en liten ask choklad, en chokladkaka, en liten söt figur, ett litet mjukisdjur osv osv i ALLA ÅR till ALLA mina killar! Både makar och söner.

Sönerna har jag fått små teckningar av, sen efteråt…när jag suttit där med Tom Tallrik, och Alla Andra har fått (av mej)…för jag brukar lägga presenten/kortet på tallriken när vi ska äta middag…

Två makar….Den ena väldigt Tidigt i livet, och då var det väl inte så viktigt att fira Alla Hjärtans Dag…på den tiden…men visst hade jag blivit glad och rörd, om han Brytt sej…men icke!

Den andra maken förklarade att det bara var ”kommersiellt tjaffs” som butikerna tjänade pengar på…men jag sa att ”jag bryr mej inte! för JAG tycker det är en påminnelse om att visa att man älskar någon på den dagen!”….”Ja, men det kan man ju göra alla andra dagar också!” sa Maken…”Jovisst….”, men gjorde han det? Näe. Inte en enda gång en liten uppskattning, ett litet kärlekskort, en liten grej, en tanke…

EN gång kom första maken hem med en blombukett. Jag häpnade! och blev rörd och glad.

 Nu är jag inte så himla förtjust i att få blommor, för ”dom bara dör” och jag vet inte var jag ska ställa dom…för det är fullt överallt och dessutom slutar det nästan alltid med att dom far i golvet, eller ställs undan för att inte fara i golvet…men jag blir ändå GLAD för Gesten!

Sen visade det sej att HAN fått blommorna av någon som uppskattat honom i hans arbete på dagen, och så fick jag dom som han fått! Det kändes inte riktigt lika bra sen…Han hade ändå inte tänkt på mej lite extra….

Så:

I min Dröm och Fantasi sitter jag vid matbordet på Alla Hjärtans Dag och det ligger en liten gåva på ALLAS tallrikar, även min….Det är inget dyrt och inget stort – men det är en kärleksfull tanke som förmedlas till mej, för att jag är älskad!

I min lilla familj är vi känslostarka…Vi går omkring och ser ut som Svenska Milda Sommarvindar, allihop…och verkar så mjuka och lugna och Harmoniska…men inuti oss finns det Små Djävlar också…små vulkaner som – när de får utbrott – kan svämma över och SPRUTA VANSINNE!

 Mina Milda Fina Söner KAN bli Monster och kasta saker (men DET beteendet har dom ärvt av sin far – där är jag HELT oskyldig… typ…) och SKRIKA och dunka i väggarna (EFFEKTIVT för då börjar båda hundarna skälla och det blir verkligen Liv i Luckan!).

 Det händer inte dagligdags, men det händer…

För Ettan rann det ut i sanden redan i 4-5-årsåldern…Därefter har han varit mild som en sommarvind och GOD som jag-vet-inte-vad. Den pojken har ett hjärta av Guld!

 Nåja.

Tvåan Exploderade dagligdags hemma av olika anledningar (aldrig på dagis och aldrig i skolan) fram tills han kom i tonåren, då han lugnade ner sig otroooligt…Numera är det Väldigt Sällan. Nu är han 15 år och väldigt klok och lugn och kul att diskutera med.

Trean var som ett Solsken när han var liten, och log och strålade mot alla. Explosionerna kom i 10-årsåldern (då storebror precis lugnat ner sej…Det blev väl ”utrymme över” för honom då…), och pågick flera gånger i veckan av obegripliga anledningar, tills han kom i tonåren…Nu är han 14 år och fräser lite tonårigt åt mej, och åt alla andra (i familjen) då och då, men väldigt sällan Exploderar han…

 Nu är det Fyran: Vårt lilla Enkla Solsken, som alltid varit Glad och Lycklig och lite Lagom Busig. Vår Lillebror i Kubik. NU är det hans tur, och han gör det med besked: Exploderar alltså. Nu, när Trean lugnat ner sig, och jag pustar ut…DÅ sätter HAN igång….

Utbrotten är nu nästan varje dag och dom startar av Ingenting:

-”Nu ska du tvätta dej” – leder till Utbrott

 -”Snart läggdags!” – leder till Utbrott

-”Ikväll ska du duscha!” – leder till Utbrott

-”Sluta spela dator.” – leder till Utbrott

-”I morgon ska du till pappa” – leder till UTBROTT

 (Fotnot: Utbrott= GALLSKRIKA och GRINA och kasta saker och sparka på saker och dunka i väggen.)

 Om jag försöker säga något, AVBRYTER han ideligen (otroooligt irriterande) med sina skriiiiik!

Eller så håller han för öronen och skriker för att visa att han Verkligen Inte Lyssnar!

 Igår DUNDRADE han in i duschen, rev ner några handdukar som låg på tvättmaskinen på vägen, klev ILSKET in i duschen, och SKREEEEK rakt ut.

 Mitt i utbrottet, när han ändå höll på, frågade han om han skulle till sin pappa i morgon, och då jag sa JA, ökade SKRIKET i styrka och han började DUNKA i väggen i duschen (=hundarna börjar skälla)…

Jag skrev en lapp, som jag satte på väggen utanför huset:

” I DETTA HUS FINNS ETT BARN TILL SALU! BILLIGT!!”

 Not!

Jag är inte en sån ”kvinno-kvinna” med höga klackar och snäv kjol som trippar runt och skriker om en nagel går av.

Jag är inte heller en sån med kort, snaggat hår, stora breda stövlar på fötterna, som tycker att vi är alla ”exakt lika”, spottar i händerna och anser att jag kan allt själv… Nåja, jag kan faktiskt NÄSTAN allt själv…och även om jag inte kan det, så försöker jag för det mesta…

 Jag är Något Mittemellan….Lite av varje. Gott och Blandat, med förkärlek för salt lakrits… 😉

Men efter att ha fått uppleva några dagars kärleksfulla ord, Varma ord av kärlek, ”uppvaktning”…så känner jag hur jag törstar efter att vara älskad, omtyckt, att få uppmuntran, att Någon tycker att jag är Bäst…

Ååå, vad jag törstar…

 Men när jag går ut på dejting-siten och själv tar kontakt, är det så tröööögt och så seeegt så klockorna stannar…Det är ett ”smorgosbord” där ingen vågar bestämma sej för EN rätt, utan alla vill ha ”lite av varje” på bordet…och ”smakar lite här och lite där”… och…

 …”Om jag tar senapssill BARA, så blir jag kanske utan köttbullarna….”

…Hm… Jag kan nöja mej med BARA lax! Bara den är saftig och lagomt gjord….

… Men det är tråkigt att vara laxen på en tallrik som är fylld av allehanda gotter…och där jag bara blir ”en smakbit i raden”…

Suck!

Det står en liten hund mitt på vägen när jag är ute med mina två hundar på morgonpromenaden. Han ser pigg och glad ut, och verkar inte ett dugg bekymrad över att han stannat en hel rad med bilar, som nu försiktigt försöker ta sej förbi honom.

Jag går lockar lite på honom, och går fram till honom och räddar honom bort från gatan. Det är en liten svart dvärgschnauzer som kommit på villovägar. Jag pratar lite med honom, och han bestämmer sej för att gilla oss – mej och mina hundar.

Runt halsen har han en reflex med namn och adress. Han bor ca 2 km inåt skogen, ser jag. Jag går ditåt med mina hundar och lockar med honom. Han verkar tycka det är rätt kul att gå med vår ”flock”. Han skuttar och viftar på svansen och försöker leka med min ena hund.

 Fler bilar kommer körande, och eftersom jag inte har något koppel till honom, får jag ”håva in” honom varje gång, men det accepterar han.

När vi närmar oss hans hus, sätter han fart och ruuuuusar iväg!

-”Vad ska jag nu göra?” tänker jag.

-”Ska jag gå tillbaka hem och hoppas att hunden sprang hem till sej och hoppas att han aldrig rymmer hemifrån igen?”

Näe, jag bestämmer mej för att gå till hundens adress och berätta vad som hänt. Det är en bit till att gå, så det tar ca 7 minuter till. Så knackar jag på dörren. En kvinna öppnar. Hunden står bredvid henne och viftar på svansen och ”ser ut som om det regnar”.

-”Din hund sprang bort”, försöker jag….

Hon tittar på sin lilla hund, som står vid hennes ben och viftar glatt på svansen och Verkligen ser Oskyldig ut.

Hon tittar på mej…och bestämmer sej för att jag Talar Sanning.

-”Han var borta vid X-vägen då vi hittade honom!”

Jag berättar hela historien om hur han stoppat trafiken och allt! Hon är tacksam över att vi ”räddat” honom – samtidigt som han faktiskt verkar ha ”räddat sig själv” (ser jag att hon tänker….Är jag tankeläsare? Jepp!)…. och det känns lite fånigt…

Men jag var faktiskt en riktig scout i morse, och räddade en hund!

Så det så!

Ständigt dessa -”AAAAAAAAAAJ!!!”….

Ibland kan det vara helt tyst och lugnt och Full Harmoni råder…..då PLÖTSLIGT! Ett GALLSKRIK:

-”AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!”

Man skulle kunna tro att någon håller på att döööö, att någon fått plötslig dödskramp, men icke!

När hjärtat hamnat på sina rätta slag igen efter Chocken, hör jag:

-”Jag har torra läppar!!! AAAAAAAJJJJJJ!!!!!”

eller

-”Mitt plåster åkte av!!!” (MINIskärsår på ett finger)

eller

-”Min tånagel åkte nästan av!”

Sen snackar dom med kompisar (när dom spelar dataspel):

-”Hö!Hö!Hö! Såg du?!? Värsta Sniperskottet! Huvet ba flög av!!”

-”Om det skulle komma en SÅN in här så skulle jag ba Headshot – Piu-piu-piu!!!”

-”Ååååå, va han e gay! Värsta fegisen! Vågar inte ens använda macheten i närkamp!”

Suck!

Hon vill hela tiden – uppmanar honom till att sätta på henne, igen och igen… Hon får aldrig nog…

Han förstår inte riktigt…För ett par veckor sen var hon inte alls intresserad. Han fick inte ens ligga bredvid henne i sängen…Men NU! Nu vill hon knulla hela tiden…

Han orkar inte…Han lägger sej i soffan och vill vara ifred…Hon har varit på honom hela dagen…Han hinner  knappt sluta ögonen förrän hon kommer fram till soffan….Hon bara står där, stirrar på honom – uppmanande. Han låtsas inte se henne, inte märka…Han blundar – låtsas sova.

Hon gnäller, piper….VILL! Igen!

Han gäspar stort, suckar och hoppar ner på golvet…

Han är så tapper, så snäll och så fylld av sina drifter…Hon med, men det är hon som bestämmer. Det är hon som styr.

Han vet inte att hon kommer att sluta älska honom om någon vecka…Men det vet jag…för när hon slutar löpa blir hanlika ointressant som han var innan, igen…

Det kan inte vara lätt att vara hanhund….