Jag och min syster åkte till Kreta när jag var 16 år och hon var 18 år. Tänk att vi fick! Och vågade! Fast i och för sej…”vågade”….Jag vågade det mesta…
Vi var där i 3 veckor, och jag lärde mej röka! Mentolcigaretter. Jag tyckte det var coolt. Det var på den tiden man FICK röka innan man var 18 år…Det var på den tiden föräldrar kunde skicka sina barn att köpa cigaretter…
Hela min familj rökte, så det var väl bara en tidsfråga innan jag skulle börja…
Vi festade VARJE kväll, utom EN, i TRE veckor! VARJE KVÄLL! Och den kvällen vi INTE festade, var jag nästan ”panikslagen” med tanke på vad vi missade! Jag höll på att bli TOKIG på min syster. Hon ville stanna hemma den kvällen för att hon hade fått diarre och mådde dåligt. Jag tyckte hon var URLÖJLIG! Jättefånig! Jag var hemma med henne ”under protest” hela kvällen…
ALLA andra kvällar grundade vi först hemma med några drinkar; Rom och cola eller gin och tonic…och sen gick vi ut…och dansade och flirtade, och flirtade och dansade och träffade killar! Greker!
Efter någon vecka hade jag en ”fast kille”. Jag hade blivit kär i Marinos! Jag har alltid varit sån, att jag fastnat för EN och sen kan alla andra ”dra”. Jag tyckte att syrran skulle bli kär i Marinos kompis, men det ville sej inte riktigt, vilket retade mej… Men vi hängde ändå med på en stor grekisk fest någonstans i ”tjottahejti” där vi blev ännu fullare och gladare, och dansade på borden och slog klackarna i taket, och när festen var slut frågade grabbarna om vi ville sova kvar i deras lägenhet i Heraklion.
Jag tänkte att ”Nu är det dags! Han är den som ska få ta min oskuld!” så jag tyckte absolut vi skulle sova kvar där. Syrran var mer tveksam…men efter övertalning från mej och killarna, så gick hon med på det.
Marinos var så snäll och god och klok och underbar så klockorna stannade (i hela världen!). Han frågade om jag ville sova på soffan, om han skulle sova på soffan osv osv…men jag hade liksom ”bestämt mej”. Jag talade om att han skulle få bli den förste. Han blev stolt och glad och förvånad.
Sen var allt så fint och bra och underbart! Och så levde dom lyckliga i alla sina dagar…
NOT!
Åh, vad glad och lättad jag var över att det var ”över” – att det var ”gjort” och att det var just Han som var den förste. Jag var så kääääär!
Men ett par veckor senare åkte vi hem, och sen sågs vi aldrig mer…han och jag…
Däremot var syrran där på semester 20 år senare, med en kompis. När hon går på trottoaren där i Heraklion hör hon plötsligt någon ropa hennes namn. Hon stannar och ser direkt att det är Marinos! Han frågar om hon minns honom, och hur det är med mej, och så hälsar han till mej. 20 år senare!!!
Helt otroligt! Jag blev jätteglad när jag fick höra det! Han betydde Något för mej, och jag för honom också, tydligen…
erviluca #mammatillfyrakillar 