Dagsarkiv: 16 februari, 2010

Nu ligger den i magen och hånflinar åt mej!

-”Ha ha! Jag VANN!” bubblar den….

Jag är inne på min TREDJE vecka med Nutrilette, och det har gått så himla braaa! Kanske jag ändå KAN bli av med mina extrakilon, och få på mej mina vanliga byxor igen…

Det blev liksom lite Panik när jag upptäckte att jag inte fick igen mina byxor här i höstas, och blev tvungen att skaffa en massa nya, mjuka byxor…

Först tänkte jag att jag skulle ”skita i det”…och lära mej att älska mej som jag är… Men…sen ångrade jag mej och bestämde mej för att jag ska åtminstone kunna komma i mina gamla byxor!

TRE veckor med Nutrilette, och jag har känt mej rätt NÖJD, faktiskt…Det är inte många kilon som försvunnit men dom ramlar väl av mej i ett stort tjok (chok…stavning?) sen…antar/hoppas jag. Jag har ingen våg, utan kör med ”prova-byxor-metoden”….

MEN! Nyss kom en kollega med en STOR FET SEMLA. Shit! Magen SKREEEEK av hunger just NU och jag kände att jag ”döööööööööööör” (för jag hade glömt Nutriletten hemma!)…..och så var semlan där, i ögonhöjd….

…och SCHLURP!

Nu ligger den i min mage och tre veckors Nutrilette är åt helvete! Nästan iallafall…

Pust och suck! Det blir en extralång promenad med hundarna ikväll!

Jag såg Spårlöst igår…En kille som sökte sina föräldrar i Rumänien. Till slut hittade han sin pappa, och X antal bröder i alla möjliga åldrar…Jag tror jag räknade till 12, men jag är inte säker… Mamman hade dött några månader tidigare…Gissningsvis ca dryga 40 år gammal…

Det som slog mig, som ett knytnävsslag rätt in i Solar Plexus, var hur fruktansvärt Eländigt familjen hade det. Alla otroligt magra, smutsiga, med utslag i ansiktena, sorgsna ansikten…

Man fick följa kameran in i det PYTTELILLA huset, där det stod massor av sängar…och i sängarna satt någon deprimerad pojke här, och någon där…óch åtminstone EN handikappad pojke…Hur många som var mentalt störda, vet jag inte, men att dom led av olika brister var helt klart.

Killen, som sökte sin familj, pratade hela tiden om hur ”hålet” i hans hjärta hade nu fyllts, osv…Inte ett ord om hur fruktansvärt Eländigt familjen hade det…Kanske han sa det när kameran slutat filma, kanske det var bortklippt…men det gjorde ONT att se familjen i sin sorg och med sitt Eländiga liv.

Jag skulle vilja hjälpa! Men hur?

Via Facebook och Stay Friends har jag fått kontakt med några ”gamla godingar”…Vänner från Förr.

Och då börjar tankarna:

-”Hur var jag, DÅ? Hur upplevdes jag? Var jag DÅ som NU, eller har jag förändrats mycket, eller inget alls, eller lite? VEM är jag för Honom/Henne? Den Tysta? Den Busiga? Den Kloka? VEM?”

Så fortsätter tankarna:

”Vem är jag NU? Vem jag jag Utifrån? Hur upplevs jag? Hur går jag, hur står jag – vem ÄR jag? Anses jag blyg, utåtriktad, pratsam, rolig, tråkig, snäll, elak, ogenomtänkt, genomtänkt, lugn, vild, någon att lita på, någon konstig, en med stark integritet?”

En gammal granne dök upp på Facebook. Hon är ca 3-4 år yngre än jag, och var alltså JÄTTELITEN i mina ögon, när vi växte upp. Jag satt barnvakt då och då åt henne och hennes systrar…Jag äääälskade att sitta barnvakt när jag var ung!

Jag får ett mail från henne på Facebook:

-”Heeej! Kul att se DEJ här! Jag minns dej och din familj som så snälla och omtänksamma! Kram från C”.

”….snälla och omtänksamma……” ? Var vi? Allihop?

Jag blir glad och lite varm inuti…

Hur vet man VEM man är, utanpå? Upplevs? Hur vet man? VET man?