Dagsarkiv: 13 februari, 2010

I min lilla familj är vi känslostarka…Vi går omkring och ser ut som Svenska Milda Sommarvindar, allihop…och verkar så mjuka och lugna och Harmoniska…men inuti oss finns det Små Djävlar också…små vulkaner som – när de får utbrott – kan svämma över och SPRUTA VANSINNE!

 Mina Milda Fina Söner KAN bli Monster och kasta saker (men DET beteendet har dom ärvt av sin far – där är jag HELT oskyldig… typ…) och SKRIKA och dunka i väggarna (EFFEKTIVT för då börjar båda hundarna skälla och det blir verkligen Liv i Luckan!).

 Det händer inte dagligdags, men det händer…

För Ettan rann det ut i sanden redan i 4-5-årsåldern…Därefter har han varit mild som en sommarvind och GOD som jag-vet-inte-vad. Den pojken har ett hjärta av Guld!

 Nåja.

Tvåan Exploderade dagligdags hemma av olika anledningar (aldrig på dagis och aldrig i skolan) fram tills han kom i tonåren, då han lugnade ner sig otroooligt…Numera är det Väldigt Sällan. Nu är han 15 år och väldigt klok och lugn och kul att diskutera med.

Trean var som ett Solsken när han var liten, och log och strålade mot alla. Explosionerna kom i 10-årsåldern (då storebror precis lugnat ner sej…Det blev väl ”utrymme över” för honom då…), och pågick flera gånger i veckan av obegripliga anledningar, tills han kom i tonåren…Nu är han 14 år och fräser lite tonårigt åt mej, och åt alla andra (i familjen) då och då, men väldigt sällan Exploderar han…

 Nu är det Fyran: Vårt lilla Enkla Solsken, som alltid varit Glad och Lycklig och lite Lagom Busig. Vår Lillebror i Kubik. NU är det hans tur, och han gör det med besked: Exploderar alltså. Nu, när Trean lugnat ner sig, och jag pustar ut…DÅ sätter HAN igång….

Utbrotten är nu nästan varje dag och dom startar av Ingenting:

-”Nu ska du tvätta dej” – leder till Utbrott

 -”Snart läggdags!” – leder till Utbrott

-”Ikväll ska du duscha!” – leder till Utbrott

-”Sluta spela dator.” – leder till Utbrott

-”I morgon ska du till pappa” – leder till UTBROTT

 (Fotnot: Utbrott= GALLSKRIKA och GRINA och kasta saker och sparka på saker och dunka i väggen.)

 Om jag försöker säga något, AVBRYTER han ideligen (otroooligt irriterande) med sina skriiiiik!

Eller så håller han för öronen och skriker för att visa att han Verkligen Inte Lyssnar!

 Igår DUNDRADE han in i duschen, rev ner några handdukar som låg på tvättmaskinen på vägen, klev ILSKET in i duschen, och SKREEEEK rakt ut.

 Mitt i utbrottet, när han ändå höll på, frågade han om han skulle till sin pappa i morgon, och då jag sa JA, ökade SKRIKET i styrka och han började DUNKA i väggen i duschen (=hundarna börjar skälla)…

Jag skrev en lapp, som jag satte på väggen utanför huset:

” I DETTA HUS FINNS ETT BARN TILL SALU! BILLIGT!!”

 Not!

Jag är inte en sån ”kvinno-kvinna” med höga klackar och snäv kjol som trippar runt och skriker om en nagel går av.

Jag är inte heller en sån med kort, snaggat hår, stora breda stövlar på fötterna, som tycker att vi är alla ”exakt lika”, spottar i händerna och anser att jag kan allt själv… Nåja, jag kan faktiskt NÄSTAN allt själv…och även om jag inte kan det, så försöker jag för det mesta…

 Jag är Något Mittemellan….Lite av varje. Gott och Blandat, med förkärlek för salt lakrits… 😉

Men efter att ha fått uppleva några dagars kärleksfulla ord, Varma ord av kärlek, ”uppvaktning”…så känner jag hur jag törstar efter att vara älskad, omtyckt, att få uppmuntran, att Någon tycker att jag är Bäst…

Ååå, vad jag törstar…

 Men när jag går ut på dejting-siten och själv tar kontakt, är det så tröööögt och så seeegt så klockorna stannar…Det är ett ”smorgosbord” där ingen vågar bestämma sej för EN rätt, utan alla vill ha ”lite av varje” på bordet…och ”smakar lite här och lite där”… och…

 …”Om jag tar senapssill BARA, så blir jag kanske utan köttbullarna….”

…Hm… Jag kan nöja mej med BARA lax! Bara den är saftig och lagomt gjord….

… Men det är tråkigt att vara laxen på en tallrik som är fylld av allehanda gotter…och där jag bara blir ”en smakbit i raden”…

Suck!

Det står en liten hund mitt på vägen när jag är ute med mina två hundar på morgonpromenaden. Han ser pigg och glad ut, och verkar inte ett dugg bekymrad över att han stannat en hel rad med bilar, som nu försiktigt försöker ta sej förbi honom.

Jag går lockar lite på honom, och går fram till honom och räddar honom bort från gatan. Det är en liten svart dvärgschnauzer som kommit på villovägar. Jag pratar lite med honom, och han bestämmer sej för att gilla oss – mej och mina hundar.

Runt halsen har han en reflex med namn och adress. Han bor ca 2 km inåt skogen, ser jag. Jag går ditåt med mina hundar och lockar med honom. Han verkar tycka det är rätt kul att gå med vår ”flock”. Han skuttar och viftar på svansen och försöker leka med min ena hund.

 Fler bilar kommer körande, och eftersom jag inte har något koppel till honom, får jag ”håva in” honom varje gång, men det accepterar han.

När vi närmar oss hans hus, sätter han fart och ruuuuusar iväg!

-”Vad ska jag nu göra?” tänker jag.

-”Ska jag gå tillbaka hem och hoppas att hunden sprang hem till sej och hoppas att han aldrig rymmer hemifrån igen?”

Näe, jag bestämmer mej för att gå till hundens adress och berätta vad som hänt. Det är en bit till att gå, så det tar ca 7 minuter till. Så knackar jag på dörren. En kvinna öppnar. Hunden står bredvid henne och viftar på svansen och ”ser ut som om det regnar”.

-”Din hund sprang bort”, försöker jag….

Hon tittar på sin lilla hund, som står vid hennes ben och viftar glatt på svansen och Verkligen ser Oskyldig ut.

Hon tittar på mej…och bestämmer sej för att jag Talar Sanning.

-”Han var borta vid X-vägen då vi hittade honom!”

Jag berättar hela historien om hur han stoppat trafiken och allt! Hon är tacksam över att vi ”räddat” honom – samtidigt som han faktiskt verkar ha ”räddat sig själv” (ser jag att hon tänker….Är jag tankeläsare? Jepp!)…. och det känns lite fånigt…

Men jag var faktiskt en riktig scout i morse, och räddade en hund!

Så det så!