Månadsarkiv: januari 2010

Min pappa dog i cancer då jag var 30 år gammal. Jag var då ensamstående och hade en liten son på 6 år. Förberedelserna inför begravningen var lika ambitiösa som allt jag gjorde med min första son. Jag gjorde en liten bok, där jag skrev och ritade bilder. Boken hette ”Morfars begravning”. Där beskrev jag hur alla skulle vara klädda (svart), att många skulle gråta, att det skulle vara blommor osv osv. När Dagen för begravningen kom bad jag en av min systers kompisar att vara ”extra-barnvakt” ifall sonen skulle ”spåra ut” eller störa i kyrkan.

 Då skulle hon gå ut med honom.

Själv ville jag ju inte missa min egen pappas begravning.

 Det jag minns absolut bäst är lunchen efteråt, och alla tal som hölls. Det var nästan som om jag tittade mej omkring och undrade om jag hamnat på fel ”begravningsfest”….För den ena efter den andra berättade om pappas spirituella sida, hans roliga sidor, hans fantasi, hans ödmjukhet och hur kul man hade med honom på fest.

 Jag satt och Gapade! Min pappa!?!?

Den där Tysta, lågmälda, undanflyende, ”gömda” pappan, som bara satt och spelade piano, målade tavlor, skrev böcker, spelade bridge eller tittade på TV…och var TYST…Han som aldrig, nästan, brydde sej, ställde frågor, svarade på frågor eller ens tittade på mej…

Konstigt….

Min pappa spelade piano. Jämt. Flera timmar varje dag. Han satte sej vid pianot, hakan föll ner ett snäpp (hans koncentrationsmin) och så började han spela.

Han spelade klassisk musik. Och han spelade Fantastiskt Bra! Men DÅ tyckte jag bara det var ”vanligt”…tänkte nog att alla barn hade pappor som spelade på pianot hemma…

Han hade velat bli konsertpianist, men mamma tyckte att han skulle ha ”ett riktigt jobb”, så pianospelandet blev bara på fritiden, hemma.

Vårt hem var ständigt fyllt av Klassisk musik, för när han inte spelade på pianot, satte mamma på en LP-skiva med klassisk musik.

Jag hittade ETT sätt att ”fånga in” pappa…iallafall lite grann…Jag sa till honom att jag älskade Blommornas vals, som han spelade ibland….och sen sa jag det till honom då och då:

-”Pappa! Spela Blommornas vals!”…. och ibland gjorde han det.

Ibland lyssnade han inte.

Jag är vuxen, och min pappa är död. Han dog i cancer 1989. Det gick fort, och vi var med när han dog. Jag riktigt kände hur själen lämnade kroppen i dödsögonblicket. Jag är tacksam över att jag fick vara med.

 Minnen av pappa:

 Min pappa var en pappa som fanns rent fysiskt omkring oss, men som inte fanns psykiskt. Inte för att han var psykiskt sjuk eller något – han var bara väldigt upptagen av Sej Själv (tror jag). Av sitt Skapande, eller av Sina Intressen, eller så sket han helt enkelt i oss…

ELLER så hackade mamma så mycket på honom, och tyckte att han gjorde fel – vad han än gjorde, så han gav upp…Jag vet inte.

MEN jag minns en gång då han satt i vardagsrummet och glodde på TV. Jag kom in i rummet och tittade på TV:n. Det var Finska program. Otextade. Han kunde inte finska.

…men det var ju Rörliga Bilder!

*harkel*

 Ja, man vet ju aldrig…Jag kanske blir miljonär en vacker dag…

 OM JAG VANN 10 MILJONER….så skulle jag:

– Ge nära och kära* någon miljon var så att dom kunde släppa Sin oro över Sin ekonomi och slappna av och njuta av livet lite mer. Om dom mår bra, mår jag bättre…

*Nära och kära= Mamma, mina systrar + familjer, mina söner skulle givetvis få lite mer, men jag skulle också ge någon miljon till mina söners pappa, eftersom barnen skulle må bra av att deras pappa skulle få en ekonomisk lättnad och må bättre!

– Skaffa mej ett boende som jag Verkligen kände passade mej och mina pojkar. Gärna med en praktiskt och lättskött tomt, där hundarna skulle kunna springa lösa, en naturlig skogstomt.

– Sluta på mitt jobb, och bara skriva.

– Resa, på alla barnens skollov (skidsemester, badsemester, vintersemester).

 – Ev köpa sommarstuga…på Gotland. Och kanske skaffa några får och hönor också….

 – Barnen skulle få gå på vilka aktiviteter som helst utan att jag behövde vända varenda krona, eller säga ”nej, jag har inte råd (med att låta dej spela trummor på kommunala musikskolan…)”

 – Ha en stor ”Tack-för-att-ni-finns-fest!” för alla vänner och släktingar!

*drömmer vidare*

Om din son varje dag brukar gå och hälsa på hos familjen Pettersson, och en dag när han kommer hem har han blåmärken på armarna och benen. Det visar sej att Klas Pettersson blivit irriterad på honom och tagit i honom hårt, och sparkat honom på benen. Trots detta får din son gå dit dagen därpå igen. Han kommer hem och har ont i huvudet för Lisa Pettersson drog honom så hårt i håret. Egentligen har sonen ingen lust att gå till familjen Pettersson dagen därpå, men eftersom han ”lovat” så går han dit iallafall…När han kommer hem har han ont i magen och huvudet, för hela familjen Pettersson har varit jättetaskiga mot honom hela tiden han var där. Dom har turats om att retas.

Låter det klokt?

Näe, det låter Vansinnigt! Du skulle INTE låta din son gå dit igen! Du kanske t o m skulle polisanmäla fam Pettersson, och troligen ringa upp och säga att sonen aldrig någonsin får gå dit igen!

Eller hur?

Men när man har ett barn som mobbas…Då skickar man barnet till skolan om och om igen, varje morgon med VETSKAPEN att ens barn kommer att fara illa – bli skadad både fysiskt och psykiskt…

-”Det är så jobbigt att skicka honom till skolan varje dag och veta att dom andra ska mobba honom!” gråter en mamma.

-”Det är så svårt att se honom komma hem med rivmärken i ansiktet!” suckar en annan mamma.

Men kan NÅGON berätta för mej VARFÖR man låter barnet gå till skolan om man VET att han/hon kommer att fara illa?

-”Jamen, det BORDE ju vara dom som mobbar som fick vara hemma!” säger  någon.

Självklart! Men dom ÄR JU INTE hemma! Dom är i skolan och mobbar Ditt Barn! Så vad gör du då? Skickar barnet i klorna på dom, så att dom kan fortsätta?

Jag förstår faktiskt inte föräldrarna till barnen som mobbas, för om jag hade ett barn som blev mobbad i skolan, skulle jag först vara hemma i några dagar med barnet, för att han skulle få lugna sej och berätta allt som hänt (och jag skulle skriva ner det, ordagrant). Sen skulle jag gå till skolan och vara där tills skolan hade löst problemet. Jag skulle agera VAKT, och jag skulle ställa till ett ”helvete” om inte skolan såg till att mitt barn slutade fara illa. Och jag skulle strunta i om mitt barn sa att det var ”pinsamt” att jag gick till skolan, för i slutänden skulle min son vara stolt över sin mamma som stoppade mobbningen så handlingskraftigt.

Självklart finns det föräldrar som inte VET att deras barn mobbas, för barnet vågar inte berätta, men då skickar dom inte sina barn med VETSKAPEN att barnet far illa…eller hur?

Hur tänker du?

Jag tyckte Milton var lite väl tuffsig, med allt hår i ansiktet, så jag tog fram saxen och klippte lite här och lite där…och så lite mer där…och några toffsar hit och några toffsar dit…och så lite till…

 …och så plötsligt såg han så ”naken” ut, så att när 15-åringen fick syn på honom så sa han:

 -”MEN! Han ser ju ut som Skalle-Per!”

…och eftersom vi pratar med så där ”fåniga röster” som hundmänniskor kan göra ibland, så blev det utan S och då blev det ”Kalle-Per”…så nu får Milton heta ”Kalle-Per” ett tag…

Han är sååå gullig, fast huvudet ser lite litet ut till den super-lurviga kroppen…men jag kan ju inte klippa av honom pälsen när det är -10 grader ute!

Jag ville ju bara att han skulle SE lite bättre (ut)!

(Bilden föreställer inte Milton, men NÄSTAN! Den är LIK honom).

Igår, när jag var ute och gick med mina två hundar, lät jag Milton (blandning mellanpudel+yorkshireterrier) gå lös, fast vi inte gick i skogen, för han är så lydig. Det var mörkt, inga bilar på den lilla vägen bredvid, och det snöade lätt.

Plötsligt sprang Milton över gatan och fram till en bil som står parkerad. Där klev just ett ungt par ur en bil, och ut hoppade också en stor hund. Milton sprang rätt fram till hunden, varvid det ”hände något”.

Jag vet fortfarande inte vad som hände, för allt gick så fort, men mannen slängde sej över sin hund och skrek ”NEJ! FY!!!NEJ!!!”. Milton skrek i högan sky (men det gör han jämt när han blir lite rädd…) och sprang iväg… Jag ropade på Milton, men han bara sprang.

-”STANNA DÄR!” ropade jag med bestämd röst. Och Milton stannade. Jag kände igenom hans kropp men han verkade oskadd.

Tjejen till den stora hunden kom efter oss och var jätteupprörd över vad som hänt, och berättade om hur deras hund beter sej mot andra hundar och undrade hur min hund mådde osv. Jag sa att det var mitt fel, och att jag inte hann med osv. Jag brukar ju inte ha Milton lös där.

 När vi kom hem började Milton skaka på huvudet: Skaka, skaka, skaka. Jag kände igenom hans huvud med händerna, och sen öronen. Såg inget, märkte inget. Milton fortsatte skaka på huvudet.

Idag har vi märkt att Milton piper till när man rör på ett speciellt ställe vid höger öra, men det syns inget där, men han har så mycket hår i öronen och runt, så det är svårt att se om det är någon liten skada där.

Något jag märkt med mej själv, är att jag bli helt KO-LUGN när det händer såna här saker. Saklig, lugn och väldigt fokuserad. OM jag reagerar så gör jag det efteråt, ofta långt efteråt, och då kan jag bli skakig eller arg eller ledsen. Men precis när det händer är jag Superfokuserad. Det är bra att veta, faktiskt.

Jag skojar ofta med mina söner…och ofta funkar det bra – speciellt när jag skojar med dom en och en…men när jag gör det vid matbordet, kan det låta så här:

 -”Hörrödu, din lilla sparris! Du åt visst ingen frukost idag?” säger jag kärleksfullt till 13-åringen.

Han hinner inte svara förrän storebror hakar på:

 -”HÖ HÖ HÖ!! SPARRIS!!! DU ÄR EN SPARRIS!!!” 

 -”Själv då?!? Jävla BULLE!!” fräser ”sparrisen” tillbaka till storebror…som fortsätter:

 -”SPARRIS! DU ÄR EN SPARRIS! HA HA HAAAAA!”

 Jag blir ARG och säger:

 -”Jag sa det bara lite kärleksfullt och gulligt! Det var INTE meningen att det skulle bli bråk och ret av det!”

 -”Ööööö! Han är en sparris!!” fortsätter 15-åringen….

-”TYYYYST!!!” skriker jag…… pedagogiskt….och jättehögt!

…………………………………………………………………………………………………………………………….

Jag har lärt mej att med söner måste man PEKA MED HELA HANDEN, VARA SUPERTYDLIG och RAK, och INTE TVEKA. Man måste vara ”lite militärisk” ibland, faktiskt.

-”Svensson! Stoppa tallrikarna i diskmaskinen, NU!”

-”Jönsson! Torka av bordet med disktrasan, NU!”

Obs! Ordet NU är viktigt, för annars tror dom att det är SEN som gäller.

Om jag säger:

-”Skulle du kunna vara snäll och torka av bordet?” så får jag svaret ”nej”, eftersom det är en fråga…

eller

-”Jag skulle bli jätteglad om du plockade in i diskmaskinen!”, och så gör han inte det, för han skiter väl i om jag blir jätteglad….typ.

SÅ är det att leva med män söner.

Hos oss är det nästan en ständig ridå av ljud:

”Ratatatatatatatatatatatatata!”

”Dammed!”

”PANG!”

”BOFF!”

”Dunk!”

”KRASCH”

…………………………………………………………

Jag stod med yngste sonen på Onoff igår och han skulle välja ett TV-spel till Playstation3 (som dom fick i julklapp). Han tittade på spel med Monster på framsidan, med ARGA män, Krigiska män, Blodiga Män och med titlar som ”Kill-machine, Dead Horizon, Borderlands, War forever”….och jag såg hur det vattnades i munnen på honom.

 -”Jag älskar spel där man skjuter!” konstaterade han med ett leende.

 Jag tittade mot spelen med rosa bakgrunder; med familjeplanering, med små djur som man kan rädda och hästar man kan rida på och köpa saker till…och jag suckade djupt:

 ”Åh, tänk att få åtminstone få SE hur ett SÅNT spel funkar Någon Gång”,tänkte jag och till sonen  sa jag:

-”Det DÄR spelet då (”Djursjukhuset”)? Du gillar ju djur!” *förhoppningsfull*

 -”Äh!” sa han och himlade med ögonen…

…………………………………………………………………………………………….

 Jag kom att tänka på en gång när jag var på en Videobutik med sönerna och skulle hyra film.

 Det är ju samma sak där: Det ska vara Action, snabbt, skjutande, fighter osv för att dom ska tycka det är kul/intressant och vilja hyra det.

Bredvid mej stod ett par föräldrar med två barn: En kille och en tjej. Mamman sa till killen:

-”Nu är det Beatas tur att välja film, för du fick välja förra gången…” och sonen suckade, men accepterade.

…och jag tänkte att det blir så otroooligt KILLIGT i en familj med BARA killar…men mer ”utjämnat” i en familj med BÅDE pojkar och flickor…

 Jag kan ju inte KRÄVA att vi ska titta på Sound of Music…Oj! Det har jag faktiskt gjort! he he he….för att jag ville att dom skulle se Min Barndoms Starkaste Filmupplevelse….och dom satt faktiskt ”artigt” och tittade på hela filmen, men höll på att somna under tiden… Men dom gjorde det! Tumme upp till dom!

 Men numera tittar vi på Deras ”action-filmer” tillsammans…

 FAST jag inte gillar det speciellt mycket…

…………………………………………………………………………………………………….

…..och ljuden i bakgrunden fortsätter (Terminator VI, eller nåt):

”RATATATATATATATATATATATATTTATATATATTTAAAAAA!!!”

Jag tror faktiskt att jag fått Det Mest Envisa Barnet som ever existed!

Han är så jävla envis så att det finns inte! OM han Bestämt sej för något så går det inte att få honom att ge sej. Det är helt Otroligt!

Mina första son kastade sej på golvet och SKREK när han ville något, när han var i Den Åldern, och jag var Konsekvent och Envis som ”jag-vet-inte-vad” och när jag hade bestämt mej för något (”Du får inte den bilen/godiset osv osv!”) så gav jag mej inte! Sonen skrek en stund, och sen var det över. Kampen var över och jag ”vann”, vilket ledde till att han förstod att mina ”nej” var NEJ på Riktigt.

”Så uppfostrar man barn”, tänkte jag och slog mej på bröstet, som värsta Tarzan…

Så kom nr 2 = Världens Mest Envisa Barn. Inte visste jag att Kampen om Något kunde vara på Liv och Död… nästan!

När hans första ”ilske-attacker” kom i 1,5-årsåldern var han så ARG så att han BET i mattan av ilska! Han var så ARG så att jag såg i hans ögon att han själv blev rädd för Känslorna som rev och slet i honom, så jag fick i princip trösta honom, från sej själv!

Jag minns en gång då vi var på IKEA och han var 3 år och ville ha en liten vit gos-kanin, men vi föräldrar hade bestämt att ”Idag ska vi säga NEJ!” för vi ville inte ha barn som tjatade om grejer jämt och ständigt. Så Dagens Lektion: ”Lär dej ta ett Nej!”. Jag kände mej laddad. Vi skulle Hålla ut!

Sonen började skrika, och gråta…och kasta sej på golvet, och skrika igen, och gråta och skrika…

– och då kan jag bara berätta att han är född med RÖSTRESURSER som blivande Värsta Talare Inför En Stor Församling –

Kön till Kassan var låååång…Sonen skrek hela tiden…Folk tittade irriterat på oss, och någon bad oss att ”Få honom att sluta!”….

”Okey! Ska bara se om jag hittar Avstängningsknappen! Näe, jag tror inte dom monterat in någon sådan på Den Här….”

eller

”Va? Vill du att vi ska få honom att SLUTA?? Vi som njuuuter så av skriken! Gör inte du det? Konstigt!”

eller

”Okey. Har du någon aaaning om hur, så berätta det för mej FORT innan jag tar död på honom!”

eller

”Du kan få honom! Varsågod!”

eller

”Han är till salu! Billigt!”

eller’

”Om DU kan få honom att sluta får du….en vit kanin!”

…eller vad ska man säga?…Vad tror dom? Tror ”folk” att man VILL att ungen ska skrika som en idiot? Tror folk att man inte liiiiider av skriken och gråten? Vad tror folk?

Nåja. Vi gav oss inte.  Och sonen skrek. Troligen hotade vi, blev arga, ignonerade, suckade, bad osv osv….tills vi var alldeles Tooookiga själva…och kände oss som Hackspetten på Kalle Anka på Julafton….iallafall gjorde jag det.

Som grädde på moset hade vi ju dessutom en trött 2-åring med oss också…som höll på att få hörselfel av storebrors ljudliga protester.

Men han slutade inte skrika: ”Jag viiiillll haaaaa deeeen viiiiitaaaa kaaaniiiineeeen!!!”

Han skrek i bilen HELA VÄGEN HEM!

Han fortsatte skrika när vi kom hem….Genom badet….genom läggningen….och så somnade han till slut….

Pust!

Vet ni vad det första han sa nästa morgon?

-”Jag vill ha den vita kaniiiineeeen!!!”

…och jag tänkte: ”Jag har mött min Överman i Envishet!”

….fast han fick inte den vita kaninen…