Månadsarkiv: januari 2010

Om han kommer hit så äter jag upp honom! MUMS!

…och vilken röst sen då! Åååååååååååååå!

Bilen är på lagning, så jag ringer hem mitt på dagen och säger att jag kan inte komma hem på lunch för jag har ingen bil, utan Grabbarna Grus får göra lunch (frukost för dom) till sej själva och så MÅSTE dom gå ut med hundarna.

 Det är 10-åringen som tar emot meddelandet och jag känner, när jag lägger på luren, att jag inte är hundra på om allt ”gick in”…Det är lite hipp som happ med honom, vad gäller att ta emot information…

Vid 15-tiden ringer jag hem igen. Jag ska bara berätta att jag kan inte komma hem förrän efter ca 16, då bilen troligen är färdig.

 -”Har ni varit ute med hundarna?” frågar jag.

-”Näe?!” säger 10-åringen.

 -”VA?!?!”

-”Oj!…” säger han.

 Jag ser framför mej hur båda hundarna står med alla ben i kors och bara HÅLLER SEJ, och hur urinblåsorna fullkomligt exploderar: ”SPLASCH!” Det har gått mer än 7 timmar sedan dom var ute!!!

-”Men jag saaaa ju att ni skulle gå ut med dom!!!” säger jag upprört.

 -”Ja, men dom vakna ju nyss!”

-”Vilka? Hundarna?”

 -”Näe, L och C.”

 I bakgrunden hör jag: -”Jag var ute med hundarna igår! Jag ska INTE gå ut med dom idag!!” Det är L som var så ”duktig” så att han liksom ”pass” i flera dagar nu, tycker han…

 -”Du och C går ut med hundarna NU! Sen letar ni efter var dom kissat och bajsat INNE! Dom kan inte ha hållt sej så här länge! Stackars hundar!”

Jävla ungar!

Inte ett öre kvar! Verkligen inte ett öre! Snarare tvärtom. Ligger super-back!

Ekonomistressen sätter in och alla tankar:

”Hur ska jag klara det här?”

”Räcker pengarna ens till hyran?”

”Hur ska jag få in dubbelt så mycket pengar nästa månad, för att jag inte betalat räkningarna den här månaden (lägger på hög)”?

”MÅSTE hitta en Lösning!”

”Hur ska jag ha råd med mat denna månad?”

”Vad gör Kronofogden när man inte betalar – hämtar dom ens grejer?”

 ”Kan jag låna av någon?”

 Oron ligger som en hinna runt allt jag gör. Det går inte att koppla av en sekund ens, för hela tiden mal det runt i huvudet:

 ”HUUUUR ska jag klara av det här?”.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6397412.ab

 VARFÖR VARFÖR VARFÖR???

 Jag förstår inte! Kan inte för mitt liv förstå varför man låter en hund stå fastkedjad på ett ställe NÄR MAN FLYTTAR!! Va? Varför säljer man inte hunden, eller ger bort den?

Hur är man funtad om man tror att hunden ”mår bra” av att inte få röra på sej på FEM ÅR???

Jag får dåligt samvete om mina hundar bara fått korta promenader en dag, istället för åtminstone EN lång promenad om dagen! Han fick INGEN på FEM år!!!

 Ett under är att han inte dreglar och visar tänderna och är Galen av Frustration!

 Hur är en människa funtad som låter detta ske? Och som försvarar det, dessutom….

I somras träffade vi Killen som Vet Allt!

Jag anade att det fanns en sån, men det känns faktiskt lite märkvärdigt att just VI fick den stora äran att träffa honom.

Vi var på en kort guidad tur i Medeltidsbyn, och var inne i en liten stuga då guiden höll upp en liten träfigur och frågade om någon visste vad det var.

-”Det är en häst!” sa en liten 3-årig kille kavat.

-”Ja! Rätt!” sa guiden, och la till: -”Vad du är duktig!”

Gravallvarligt svarade killen då:

-”Ja, jag kan faktiskt ALLT!”

Jag hade blivit  handlöst förälskad i min bästa killkompis´bästa killkompis!!! Det går ju inte! Dessutom var jag gift, och för att trassla till det lite till var min bästa killkompis kär i mej!

DET GÅR JU INTE!

Jag höll igen och höll igen och höll igen, men varje gång Peter dök upp, så slog mitt hjärta i 280, och jag höll på att krypa ur byxorna av ren Extas! Jag fortsatte umgås med Danne, och skämdes för att jag fallit för Peter. Och någonstans förstod jag att Peter ALDRIG skulle svika Danne genom att närma sej mej. Dom var verkligen Superbästisar!

Men jag har aldrig varit någon fan av att ta det lugnt, vänta och ”sitta på händerna” och mina känslor är inte såna som lugnt ligger i vassen och avvaktar ”bättre läge” – nej, mina känslor är Vulkan-lika och bubblar som kokande lava i mitt bröst.

Det gick inte att hålla igen!

Så jag skrev ett brev. Ett lååååååååångt brev, där jag förklarade Hela Situationen. Jag tror jag skrev 4 A-4 ark! Ja, jag gillade att skriva redan då. Jag lämnade brevet i Peters brevlåda precis innan han skulle åka till Skåne, eftersom jag visste att han skulle åka hem, till Skåne, för några dagar, och jag visste att han skulle komma tillbaka på fredagen…för han åkte med en annan Peter, som jag också kände, från skolan…och han och jag hade stått och snackat på någon rast då han berättat att han och Peter skulle åka ”hem till Skåne” och att han längtade hem…Puh!

Jag avslutade brevet med att han skulle ”svara mej” på fredagen på Nationen, för jag skulle vara där då…och OM han kom, skulle jag veta att han var intresserad…om han inte kom, skulle jag förstå att han inte var intresserad….

…sådär lite lagom ”Starlet-dramatiskt”…

Jag var ensamstående mamma till 3-årig son, och bodde i Östersund. Resten av släkten bodde inte där.

Jag hade precis flyttat upp till Östersund för att fortsätta gå på Socialhögskolan – avsluta mina studier helt enkelt. Jag hoppade in på termin 4 och klassen skulle nu åka till ett behandlingshem på en kortare ”get-together-grej” och också få lite undervisning. Jag ville VERKLIGEN följa med, men hade ingen barnvakt.

Mamma var sjuk – låg på sjukhus. Inget allvarligt, men så pass att hon inte kunde komma. Jag sa:

-”Men pappa då?! Kan inte han komma?”

-”Är du inte klok?!?!? PAPPA?!? HAN kan väl inte ta hand om barn!!!”

-”Men herregud, han är ju en vuxen person, och borde väl klara av sitt 3-åriga barnbarn från ena eftermiddagen till andra – ett dygn!”

-”Du får väl fråga honom, men JAG skulle aldrig låta honom ta hand om ett barn själv!” sa mamma.

Jag frågade och han sa ”javisst!”.

Så pappa kom åkande 40 mil för att ta hand om sitt barnbarn ett dygn, ensam.

Det kändes konstigt att ha honom i min lilla lägenhet, bara han och jag (och sonen)… Pappa gick runt och tittade lite hur jag hade det…Så tog han upp en tenta i Samhällsekonomi, som jag precis avklarat och varit bäst i klassen på! Alla rätt!

Han stod tyst en lååång stund och läste…Tittade sedan upp på mej, och sa:

-”Det här var ju Avancerat!”

Han lät förvånad, som om det gick upp för honom att mina högskolestudier var På Riktigt, som om det inte var den Lekskola han trott…

Det kändes så skönt. Bekräftande.

Den första terminen med mej i Östersund och min Älskade i Stockholm, var jobbig för mitt och min Älskades äktenskap, och jag ville ”lappa och laga” då jag kom hem till sommaren. Min älskade man visade sidor som han inte visat tidigare: Han var svartsjuk, pratade illa om Östersund och alla mina vänner, ville inte höra mej berätta, och ifrågasatte allt jag sa osv osv.

 Jag insåg att det inte skulle funka att både hålla ihop äktenskapet och gå på skola i Östersund, så jag sa till min man att ”jag stannar i Stockholm hos dej! Jag kan vänta med min utbildning…tills jag kommer in i Stockholm” (byta skola gick inte – jag försökte). Nepp! sa han. ”Har du börjat, ska du fortsätta! Vi ska klara det här!”, så fast jag egentligen inte ville, åkte jag upp till Östersund igen, till hösten…med en hundvalp…Kanske skulle den hjälpa mej att ”hålla mej hemma”…jag vet inte.

Danne var Lycklig över att se mej igen. Jag hann knappt landa i min nya studentlägenhet förrän han stod utanför dörren. Han tyckte min valp var gullig, men förstod nog inte hur jag skulle få ihop allt… Vi fortsatte träffas, och Ryktena började gå…Om oss! Att vi var ihop! Jag blev såååå upprörd – tänkte att ”folk har inget annat att göra än att snacka om andra…”.

 En kväll låg jag i sängen med Valpen hemma hos Danne, och han satt i stolen vid skrivbordet, och vi snackade, som vanligt, om allt och inget, då det skramlar till i dörren och in kom Peter! Peter, som jag hade hört var Dannes ”Absolut Bästa Manliga Kompis Någonsin!”- en härlig och mysig kille som genast kröp ihop till en boll bredvid min valp och gullade och gosade med henne, lyfte på huvudet, tittade mej i ögonen och sa att han ääääääälskade hundar.

 …och jag var såld!

En dag när jag stod på Posten i Östersund, kom det fram en kille, och sa att han sett mej på Högskolan. Vi började prata och skoja lite.

 Några kvällar senare var jag på ”Nationen” (disco) och satt och snackade med några nya kompisar, då han kom fram igen och frågade om jag ville dansa. Det ville jag. Han hette Danne och var 10 år äldre än jag. Men han såg inte gammal ut alls, och det visade sej att han var en jättekul kille! Vi satt och snackade och skrattade hela kvällen. Han hade otrolig humor!

 Några dagar senare kom han cyklande förbi mitt studenthem, knackade på och frågade om jag ville följa med ut och cykla. Jag hade ingen cykel, men han sa att vi kunde ta varsin trampa på hans! Det gjorde vi! Och OJ vilken galen cykeltur det blev. Jag skrattade så att jag nästan kissade på mej!

 Danne och jag fortsatte umgås, nästan varje dag. Vi snackade, hade roligt ihop, skrattade och busade jättemycket. Med honom kunde jag verkligen vara JAG, och vi var helgalna tillsammans! Jag var inte kär – tyckte bara att han var jätterolig att vara med och tyckte verkligen mycket om honom, men det var inga ”såna” känslor alls från min sida, och jag hade berättat för honom att jag var gift. Han, däremot, berättade att han fallit för mej från första stund, men efter att ha pratat om det, och om vi kunde umgås ändå, så kändes det som om det var helt okey…

…jag kunde ju inte i början veta hur det skulle sluta….

Jag var 21 år gammal och gick på Socialhögskolan i Östersund. Sommaren innan hade jag gift mej, i jeans och träskor, med Mitt Livs Kärlek: Han med Stort H. Han som jag var Besatt av. Han vars uppenbarelse fick mej att se i kors. Det var bara Han och Ingen Annan, från det att jag mötte honom 3 år tidigare. Han hade inte samma känslor, han hade inte riktigt ”sett” mej, han gav nog mer upp, än kände djup kärlek för mej, när vi gifte oss…för JAG hade bestämt mej.

 Nåja.

Mina betyg räckte inte för att komma in på Högskola i Stockholm, så jag fick flytta till Östersund. Min Kärlek och jag var övertygade om att vi skulle klara att vara ifrån varandra. Vi skulle ju träffas på helgerna…

 …men det blev för dyrt för att åka från Östersund till Stockholm varje helg…så det blev bara en helg i månaden…. …och på Socialhögskolan var det kul! Och spännande! Jag bodde i ett Studenthus, med en massa andra studenter, och fick en massa nya vänner! Livet var Spännande och kul…

…och Kärleken hemma började känna sej ”utanför” och tyckte att jag blev ”Annorlunda”, och ifrågasatte mitt sätt och mitt beteende…Det började knaka i fogarna på kärleken…Besattheten började avta…

 Det var ju så mycket annat som var kul…