Jag var bjuden på en 40-årsfest av en ganska nyvunnen vän. Vi två hade EN gemensam vän, men hon kunde inte komma, så jag skulle gå själv.
Festens tema var ”God eller Ond”. Jag gillar egentligen inte maskerader alls, känner mej dum och ”utklädd” och ”fånig” bara…men jag lyckades klä ut mej lite ”mittemellan” – så att det kändes okey: Jag hade en röd klänning, ett rött hjärta i halsbandet runt halsen och röda hjärtan målade i ansiktet. Jag var God=Kärlek.
Jag kom ensam. Alla Andra kom i par, i gäng, Tillsammans. ”Alla kände Alla”, utom jag. Jag förstod att jag skulle få ”kämpa” för att Tillhöra. Det var många ”Ååååå, heeeej! Va lääänge seeeen!!! Hur haaar du/ni det nuförtiden???” och ”Guuuud va kuuuul att seee dej!!” omkring mej överallt och hela tiden. Jag gjorde allt för att inte skapa en Öde ö runt mej…Jag log, hejade lite glatt till höger och vänster, försökte kommentera folks kläder, skrattade till…och kämpade på….
Det är svårt att inte Tillhöra – att Vara Utanför. Att vara Ensam Mitt i.
Vid middagen gick det rätt bra. Jag satt med några intressanta människor och vi hittade några spännande ämnen att prata om… Men vi avbröts av Tal. Tal till min Nyfunna Väninna. Hur Underbar hon är, hur älskad hon är, alla resor hon varit på med ”Pelle och Jocke och Anna och Knut och Felicia och Petra och Micke och bla bla bla….”. Och alla Roliga Fester dom delat osv osv…. Folk omkring skrattade och mindes och klappade händerna och ”Åååå”:ade osv.
Sen var det dans, med levande band. Skitbra musik! Det ryckte i dans-nerven! Jag ääälskar att dansa! Men med VEM??? Överallt PAR. Överallt människor som känner varandra, utom jag. Skulle jag bjuda upp någon, skulle hans fru/sambo/flickvän troligen se Rött och undra ”vem den där bimbon är som försöker sno min man” och chansen att jag skulle bli uppbjuden var ungefär lika med NOLL, zero, Zipp, njet! Typ. Av samma anledning.
Så jag började dansa själv, mitt bland alla andra. Alla skrattade och log mot varandra, dansade Tokigt, gjorde ”Roliga grejer” osv osv. Mitt i detta dansade jag på min Öde Ö – dansade och loooog! Sjöng med i låtarna.
Under tiden växte Ensamhetsbollen i bröstet. Den Stora Svarta Ensamhetsbollen – den som gör ONT! Den växte och växte, och jag kände hur den liksom började trycka uppåt, mot halsen, så jag fick svälja bort den, om och om igen, men den steg vidare, upp mot ögonen.
Jag fortsatte dansa, fortsatte försöka leeee, fortsatte fortsatte….men så kände jag hur jag inte kunde hålla emot, hur tårarna började komma…och…
…. gick in på toaletten och andades djupt…tittade mej i spegeln och tänkte: ”Bit ihop! Skärp dej för faan!” Jag log krampaktigt mot min spegelbild, med tårarna hängande i ögonen….Så tänkte jag: ”VARFÖR ska jag skärpa mej? Varför inte bara åka hem!!”…så jag smög ur från toaletten, letade reda på mina svarta stövlar bland alla skor där på golvet i hallen, gled förbi alla festande, glada Tillsammans-människor…gick ut till bilen…och åkte hem…
…med Ensamhetens tårar rinnande nedför kinderna….och med en stor Ensamhetsklump i bröstet…
Varför just jag?
”En sång för alla dom som aldrig hittar nån att dela sin glädje och sorg med….”
erviluca #mammatillfyrakillar 