För mej har det alltid varit viktigt att ALLA känslor ska få finnas och uttryckas på alla sätt. . Ramlar man och det gör ont, så gråter man. Är man arg så säger man ifrån osv…
Mina barn har alltid haft starka känslor åt alla håll, som dom har levt ut i 180 när helst dom behövt…
…men ibland har jag känt att ”liiite känslohämmade kunde dom väl vara” när känslorna åkt berg-och dalbana, eller uttryckts ”alltför tydligt och högljutt”…
10-åringen ska få åka på sin första skidresa till Romme med sin skola. Han ska få pröva på slalom för första gången, och gå på skidskola…Han har varit Överlycklig över detta, och han ska:
-”Åka snowboard och åka lift och äta godis i bussen och och och och….!” Varje dag, sedan han kom hem med Lappen där det står Friluftsdag och ”fyll i vad du vill göra”, så har han bubblat om denna resa till Romme.
Trots storebrödernas stöddiga försök till att ”platta till honom” – ”Öh! Du kan ju inte ens åka Slalom! Då fattaruväl att du inte kan åka snoboard!!” och ”-Du kan väl inte ens åka lift upp!!” osv…
Åssa idag sjönk modet helt och fullkomligt:
-”Alla kommer att åka ifrån mej! Jag kommer inte att hitta till backen! Mina kompisar kommer att försvinna där bland alla backar, och ingen kommer att vänta på mej! INGEN ANNAN ska gå på skidskola och ALLA andra åker snowboard! Det är bara jag som åker vanliga skidor…MÅSTE man ha stavar? Det är så fult med stavar – och gammaldags!” och så stooora krokodiltårar som rinner och rinner.
Jag vill trösta och smeka honom över håret och torka bort tårarna, men jag får inte. Han slår bort min hand!
Han lägger sej i min säng och fullkomligt yyyyyylar:
-”Jag vill inte åka till Romme!!”
-”Men du behöver ju inte det! Du kan vara hemma och spela bowling eller göra något annat”, säger jag.
-”Näääääääää!” gråter sonen…
Men! Plötsligt är det över. Jag vet inte hur det gick till, men han är glad igen. Bubblig och glad – som vanligt!
Nu är han nöjd och nu ska han sova för natten:
-”God natt, mamma!”
erviluca #mammatillfyrakillar 