
Jag bodde i Östersund. Det var kallt! Skitkallt! -25-30 grader!
Han stod vid busshållplatsen i en tunn skinn-jacka, jeans och gympaskor…men med nakna händer! Han frös! Oj, vad han frös! Han stod och hoppade jämfota och ångan stod som ett moln från hans mun.
Jag såg honom på håll. Och jag visste vem han var. ”Alla” visste vem han var – den enda svarta personen i hela Östersund.
Jag visste att han hette Makaka och att han var skickad av sin byhövding att Utbilda sig i Sverige, för att sedan komma tillbaka och Göra Nytta.
När jag kom fram till busshållplatsen, gick jag fram till honom och pekade på händerna och sa:
-”Kallt??”
Han log och nickade. Jag tog av mej mina stora fårskinnsvantar och sa:
– ”Här får du! Jag har fler hemma!”
Först skakade han på huvudet, och pekade på mina händer och sa:
-”Du kall!” men jag öppnade min ryggsäck och tog fram ett par fingervantar och satte på mej och log.
Så vinkade jag och gick!
Jag undrar om mina fårskinnsvantar numera bor i mörkaste Afrika…..
