Bilen är på lagning, så jag ringer hem mitt på dagen och säger att jag kan inte komma hem på lunch för jag har ingen bil, utan Grabbarna Grus får göra lunch (frukost för dom) till sej själva och så MÅSTE dom gå ut med hundarna.
Det är 10-åringen som tar emot meddelandet och jag känner, när jag lägger på luren, att jag inte är hundra på om allt ”gick in”…Det är lite hipp som happ med honom, vad gäller att ta emot information…
Vid 15-tiden ringer jag hem igen. Jag ska bara berätta att jag kan inte komma hem förrän efter ca 16, då bilen troligen är färdig.
-”Har ni varit ute med hundarna?” frågar jag.
-”Näe?!” säger 10-åringen.
-”VA?!?!”
-”Oj!…” säger han.
Jag ser framför mej hur båda hundarna står med alla ben i kors och bara HÅLLER SEJ, och hur urinblåsorna fullkomligt exploderar: ”SPLASCH!” Det har gått mer än 7 timmar sedan dom var ute!!!
-”Men jag saaaa ju att ni skulle gå ut med dom!!!” säger jag upprört.
-”Ja, men dom vakna ju nyss!”
-”Vilka? Hundarna?”
-”Näe, L och C.”
I bakgrunden hör jag: -”Jag var ute med hundarna igår! Jag ska INTE gå ut med dom idag!!” Det är L som var så ”duktig” så att han liksom ”pass” i flera dagar nu, tycker han…
-”Du och C går ut med hundarna NU! Sen letar ni efter var dom kissat och bajsat INNE! Dom kan inte ha hållt sej så här länge! Stackars hundar!”
Jävla ungar!
erviluca #mammatillfyrakillar 