
Jag hade blivit handlöst förälskad i min bästa killkompis´bästa killkompis!!! Det går ju inte! Dessutom var jag gift, och för att trassla till det lite till var min bästa killkompis kär i mej!
DET GÅR JU INTE!
Jag höll igen och höll igen och höll igen, men varje gång Peter dök upp, så slog mitt hjärta i 280, och jag höll på att krypa ur byxorna av ren Extas! Jag fortsatte umgås med Danne, och skämdes för att jag fallit för Peter. Och någonstans förstod jag att Peter ALDRIG skulle svika Danne genom att närma sej mej. Dom var verkligen Superbästisar!
Men jag har aldrig varit någon fan av att ta det lugnt, vänta och ”sitta på händerna” och mina känslor är inte såna som lugnt ligger i vassen och avvaktar ”bättre läge” – nej, mina känslor är Vulkan-lika och bubblar som kokande lava i mitt bröst.
Det gick inte att hålla igen!

Så jag skrev ett brev. Ett lååååååååångt brev, där jag förklarade Hela Situationen. Jag tror jag skrev 4 A-4 ark! Ja, jag gillade att skriva redan då. Jag lämnade brevet i Peters brevlåda precis innan han skulle åka till Skåne, eftersom jag visste att han skulle åka hem, till Skåne, för några dagar, och jag visste att han skulle komma tillbaka på fredagen…för han åkte med en annan Peter, som jag också kände, från skolan…och han och jag hade stått och snackat på någon rast då han berättat att han och Peter skulle åka ”hem till Skåne” och att han längtade hem…Puh!
Jag avslutade brevet med att han skulle ”svara mej” på fredagen på Nationen, för jag skulle vara där då…och OM han kom, skulle jag veta att han var intresserad…om han inte kom, skulle jag förstå att han inte var intresserad….
…sådär lite lagom ”Starlet-dramatiskt”…