Min pappa (4)

Jag var ensamstående mamma till 3-årig son, och bodde i Östersund. Resten av släkten bodde inte där.

Jag hade precis flyttat upp till Östersund för att fortsätta gå på Socialhögskolan – avsluta mina studier helt enkelt. Jag hoppade in på termin 4 och klassen skulle nu åka till ett behandlingshem på en kortare ”get-together-grej” och också få lite undervisning. Jag ville VERKLIGEN följa med, men hade ingen barnvakt.

Mamma var sjuk – låg på sjukhus. Inget allvarligt, men så pass att hon inte kunde komma. Jag sa:

-”Men pappa då?! Kan inte han komma?”

-”Är du inte klok?!?!? PAPPA?!? HAN kan väl inte ta hand om barn!!!”

-”Men herregud, han är ju en vuxen person, och borde väl klara av sitt 3-åriga barnbarn från ena eftermiddagen till andra – ett dygn!”

-”Du får väl fråga honom, men JAG skulle aldrig låta honom ta hand om ett barn själv!” sa mamma.

Jag frågade och han sa ”javisst!”.

Så pappa kom åkande 40 mil för att ta hand om sitt barnbarn ett dygn, ensam.

Det kändes konstigt att ha honom i min lilla lägenhet, bara han och jag (och sonen)… Pappa gick runt och tittade lite hur jag hade det…Så tog han upp en tenta i Samhällsekonomi, som jag precis avklarat och varit bäst i klassen på! Alla rätt!

Han stod tyst en lååång stund och läste…Tittade sedan upp på mej, och sa:

-”Det här var ju Avancerat!”

Han lät förvånad, som om det gick upp för honom att mina högskolestudier var På Riktigt, som om det inte var den Lekskola han trott…

Det kändes så skönt. Bekräftande.