Min pappa dog i cancer då jag var 30 år gammal. Jag var då ensamstående och hade en liten son på 6 år. Förberedelserna inför begravningen var lika ambitiösa som allt jag gjorde med min första son. Jag gjorde en liten bok, där jag skrev och ritade bilder. Boken hette ”Morfars begravning”. Där beskrev jag hur alla skulle vara klädda (svart), att många skulle gråta, att det skulle vara blommor osv osv. När Dagen för begravningen kom bad jag en av min systers kompisar att vara ”extra-barnvakt” ifall sonen skulle ”spåra ut” eller störa i kyrkan.
Då skulle hon gå ut med honom.
Själv ville jag ju inte missa min egen pappas begravning.
Det jag minns absolut bäst är lunchen efteråt, och alla tal som hölls. Det var nästan som om jag tittade mej omkring och undrade om jag hamnat på fel ”begravningsfest”….För den ena efter den andra berättade om pappas spirituella sida, hans roliga sidor, hans fantasi, hans ödmjukhet och hur kul man hade med honom på fest.
Jag satt och Gapade! Min pappa!?!?
Den där Tysta, lågmälda, undanflyende, ”gömda” pappan, som bara satt och spelade piano, målade tavlor, skrev böcker, spelade bridge eller tittade på TV…och var TYST…Han som aldrig, nästan, brydde sej, ställde frågor, svarade på frågor eller ens tittade på mej…
Konstigt….
erviluca #mammatillfyrakillar 