En dag när jag stod på Posten i Östersund, kom det fram en kille, och sa att han sett mej på Högskolan. Vi började prata och skoja lite.
Några kvällar senare var jag på ”Nationen” (disco) och satt och snackade med några nya kompisar, då han kom fram igen och frågade om jag ville dansa. Det ville jag. Han hette Danne och var 10 år äldre än jag. Men han såg inte gammal ut alls, och det visade sej att han var en jättekul kille! Vi satt och snackade och skrattade hela kvällen. Han hade otrolig humor!
Några dagar senare kom han cyklande förbi mitt studenthem, knackade på och frågade om jag ville följa med ut och cykla. Jag hade ingen cykel, men han sa att vi kunde ta varsin trampa på hans! Det gjorde vi! Och OJ vilken galen cykeltur det blev. Jag skrattade så att jag nästan kissade på mej!
Danne och jag fortsatte umgås, nästan varje dag. Vi snackade, hade roligt ihop, skrattade och busade jättemycket. Med honom kunde jag verkligen vara JAG, och vi var helgalna tillsammans! Jag var inte kär – tyckte bara att han var jätterolig att vara med och tyckte verkligen mycket om honom, men det var inga ”såna” känslor alls från min sida, och jag hade berättat för honom att jag var gift. Han, däremot, berättade att han fallit för mej från första stund, men efter att ha pratat om det, och om vi kunde umgås ändå, så kändes det som om det var helt okey…
…jag kunde ju inte i början veta hur det skulle sluta….
erviluca #mammatillfyrakillar 
Min gamla kloka moster sa alltid åt mig ”äkta kärlek börjar med riktig vänskap”! Nu vet jag ju inte hur detta slutade för dig, men för mig, med facit i hand kan jag bara hålla med henne!När jag ”äntligen” träffade min gubbas, i mogen ålder, jag var ju ensam med mina tre barn i stort sett hela deras uppväxt, så var det inte klick, utan en djup vänskap som sen utvecklade sig till den kärlek som bara fortsätter växa idag!Väntar med spänning på fortsättnigen!Kram/ gumman
GillaGilla