Dagsarkiv: 4 januari, 2010

Min pappa spelade piano. Jämt. Flera timmar varje dag. Han satte sej vid pianot, hakan föll ner ett snäpp (hans koncentrationsmin) och så började han spela.

Han spelade klassisk musik. Och han spelade Fantastiskt Bra! Men DÅ tyckte jag bara det var ”vanligt”…tänkte nog att alla barn hade pappor som spelade på pianot hemma…

Han hade velat bli konsertpianist, men mamma tyckte att han skulle ha ”ett riktigt jobb”, så pianospelandet blev bara på fritiden, hemma.

Vårt hem var ständigt fyllt av Klassisk musik, för när han inte spelade på pianot, satte mamma på en LP-skiva med klassisk musik.

Jag hittade ETT sätt att ”fånga in” pappa…iallafall lite grann…Jag sa till honom att jag älskade Blommornas vals, som han spelade ibland….och sen sa jag det till honom då och då:

-”Pappa! Spela Blommornas vals!”…. och ibland gjorde han det.

Ibland lyssnade han inte.

Jag är vuxen, och min pappa är död. Han dog i cancer 1989. Det gick fort, och vi var med när han dog. Jag riktigt kände hur själen lämnade kroppen i dödsögonblicket. Jag är tacksam över att jag fick vara med.

 Minnen av pappa:

 Min pappa var en pappa som fanns rent fysiskt omkring oss, men som inte fanns psykiskt. Inte för att han var psykiskt sjuk eller något – han var bara väldigt upptagen av Sej Själv (tror jag). Av sitt Skapande, eller av Sina Intressen, eller så sket han helt enkelt i oss…

ELLER så hackade mamma så mycket på honom, och tyckte att han gjorde fel – vad han än gjorde, så han gav upp…Jag vet inte.

MEN jag minns en gång då han satt i vardagsrummet och glodde på TV. Jag kom in i rummet och tittade på TV:n. Det var Finska program. Otextade. Han kunde inte finska.

…men det var ju Rörliga Bilder!

*harkel*

 Ja, man vet ju aldrig…Jag kanske blir miljonär en vacker dag…

 OM JAG VANN 10 MILJONER….så skulle jag:

– Ge nära och kära* någon miljon var så att dom kunde släppa Sin oro över Sin ekonomi och slappna av och njuta av livet lite mer. Om dom mår bra, mår jag bättre…

*Nära och kära= Mamma, mina systrar + familjer, mina söner skulle givetvis få lite mer, men jag skulle också ge någon miljon till mina söners pappa, eftersom barnen skulle må bra av att deras pappa skulle få en ekonomisk lättnad och må bättre!

– Skaffa mej ett boende som jag Verkligen kände passade mej och mina pojkar. Gärna med en praktiskt och lättskött tomt, där hundarna skulle kunna springa lösa, en naturlig skogstomt.

– Sluta på mitt jobb, och bara skriva.

– Resa, på alla barnens skollov (skidsemester, badsemester, vintersemester).

 – Ev köpa sommarstuga…på Gotland. Och kanske skaffa några får och hönor också….

 – Barnen skulle få gå på vilka aktiviteter som helst utan att jag behövde vända varenda krona, eller säga ”nej, jag har inte råd (med att låta dej spela trummor på kommunala musikskolan…)”

 – Ha en stor ”Tack-för-att-ni-finns-fest!” för alla vänner och släktingar!

*drömmer vidare*

Om din son varje dag brukar gå och hälsa på hos familjen Pettersson, och en dag när han kommer hem har han blåmärken på armarna och benen. Det visar sej att Klas Pettersson blivit irriterad på honom och tagit i honom hårt, och sparkat honom på benen. Trots detta får din son gå dit dagen därpå igen. Han kommer hem och har ont i huvudet för Lisa Pettersson drog honom så hårt i håret. Egentligen har sonen ingen lust att gå till familjen Pettersson dagen därpå, men eftersom han ”lovat” så går han dit iallafall…När han kommer hem har han ont i magen och huvudet, för hela familjen Pettersson har varit jättetaskiga mot honom hela tiden han var där. Dom har turats om att retas.

Låter det klokt?

Näe, det låter Vansinnigt! Du skulle INTE låta din son gå dit igen! Du kanske t o m skulle polisanmäla fam Pettersson, och troligen ringa upp och säga att sonen aldrig någonsin får gå dit igen!

Eller hur?

Men när man har ett barn som mobbas…Då skickar man barnet till skolan om och om igen, varje morgon med VETSKAPEN att ens barn kommer att fara illa – bli skadad både fysiskt och psykiskt…

-”Det är så jobbigt att skicka honom till skolan varje dag och veta att dom andra ska mobba honom!” gråter en mamma.

-”Det är så svårt att se honom komma hem med rivmärken i ansiktet!” suckar en annan mamma.

Men kan NÅGON berätta för mej VARFÖR man låter barnet gå till skolan om man VET att han/hon kommer att fara illa?

-”Jamen, det BORDE ju vara dom som mobbar som fick vara hemma!” säger  någon.

Självklart! Men dom ÄR JU INTE hemma! Dom är i skolan och mobbar Ditt Barn! Så vad gör du då? Skickar barnet i klorna på dom, så att dom kan fortsätta?

Jag förstår faktiskt inte föräldrarna till barnen som mobbas, för om jag hade ett barn som blev mobbad i skolan, skulle jag först vara hemma i några dagar med barnet, för att han skulle få lugna sej och berätta allt som hänt (och jag skulle skriva ner det, ordagrant). Sen skulle jag gå till skolan och vara där tills skolan hade löst problemet. Jag skulle agera VAKT, och jag skulle ställa till ett ”helvete” om inte skolan såg till att mitt barn slutade fara illa. Och jag skulle strunta i om mitt barn sa att det var ”pinsamt” att jag gick till skolan, för i slutänden skulle min son vara stolt över sin mamma som stoppade mobbningen så handlingskraftigt.

Självklart finns det föräldrar som inte VET att deras barn mobbas, för barnet vågar inte berätta, men då skickar dom inte sina barn med VETSKAPEN att barnet far illa…eller hur?

Hur tänker du?