Dagsarkiv: 2 januari, 2010

Jag tror faktiskt att jag fått Det Mest Envisa Barnet som ever existed!

Han är så jävla envis så att det finns inte! OM han Bestämt sej för något så går det inte att få honom att ge sej. Det är helt Otroligt!

Mina första son kastade sej på golvet och SKREK när han ville något, när han var i Den Åldern, och jag var Konsekvent och Envis som ”jag-vet-inte-vad” och när jag hade bestämt mej för något (”Du får inte den bilen/godiset osv osv!”) så gav jag mej inte! Sonen skrek en stund, och sen var det över. Kampen var över och jag ”vann”, vilket ledde till att han förstod att mina ”nej” var NEJ på Riktigt.

”Så uppfostrar man barn”, tänkte jag och slog mej på bröstet, som värsta Tarzan…

Så kom nr 2 = Världens Mest Envisa Barn. Inte visste jag att Kampen om Något kunde vara på Liv och Död… nästan!

När hans första ”ilske-attacker” kom i 1,5-årsåldern var han så ARG så att han BET i mattan av ilska! Han var så ARG så att jag såg i hans ögon att han själv blev rädd för Känslorna som rev och slet i honom, så jag fick i princip trösta honom, från sej själv!

Jag minns en gång då vi var på IKEA och han var 3 år och ville ha en liten vit gos-kanin, men vi föräldrar hade bestämt att ”Idag ska vi säga NEJ!” för vi ville inte ha barn som tjatade om grejer jämt och ständigt. Så Dagens Lektion: ”Lär dej ta ett Nej!”. Jag kände mej laddad. Vi skulle Hålla ut!

Sonen började skrika, och gråta…och kasta sej på golvet, och skrika igen, och gråta och skrika…

– och då kan jag bara berätta att han är född med RÖSTRESURSER som blivande Värsta Talare Inför En Stor Församling –

Kön till Kassan var låååång…Sonen skrek hela tiden…Folk tittade irriterat på oss, och någon bad oss att ”Få honom att sluta!”….

”Okey! Ska bara se om jag hittar Avstängningsknappen! Näe, jag tror inte dom monterat in någon sådan på Den Här….”

eller

”Va? Vill du att vi ska få honom att SLUTA?? Vi som njuuuter så av skriken! Gör inte du det? Konstigt!”

eller

”Okey. Har du någon aaaning om hur, så berätta det för mej FORT innan jag tar död på honom!”

eller

”Du kan få honom! Varsågod!”

eller

”Han är till salu! Billigt!”

eller’

”Om DU kan få honom att sluta får du….en vit kanin!”

…eller vad ska man säga?…Vad tror dom? Tror ”folk” att man VILL att ungen ska skrika som en idiot? Tror folk att man inte liiiiider av skriken och gråten? Vad tror folk?

Nåja. Vi gav oss inte.  Och sonen skrek. Troligen hotade vi, blev arga, ignonerade, suckade, bad osv osv….tills vi var alldeles Tooookiga själva…och kände oss som Hackspetten på Kalle Anka på Julafton….iallafall gjorde jag det.

Som grädde på moset hade vi ju dessutom en trött 2-åring med oss också…som höll på att få hörselfel av storebrors ljudliga protester.

Men han slutade inte skrika: ”Jag viiiillll haaaaa deeeen viiiiitaaaa kaaaniiiineeeen!!!”

Han skrek i bilen HELA VÄGEN HEM!

Han fortsatte skrika när vi kom hem….Genom badet….genom läggningen….och så somnade han till slut….

Pust!

Vet ni vad det första han sa nästa morgon?

-”Jag vill ha den vita kaniiiineeeen!!!”

…och jag tänkte: ”Jag har mött min Överman i Envishet!”

….fast han fick inte den vita kaninen…

Forts från förra blogginlägget:

Jag valde nr 5, dvs att sätta mej i soffan med Grabbarna Grus och vara med och kommentera och tycka till…

 Det slutade med att jag inte kunde låta bli att säga till 15-åringen som fortsatte fräsa alá Värsta Huliganen,

vilket ledde till att jag SA IFRÅN,

 vilket ALLTID leder till att 15-åringen blir ”galen” och sa emot, och började en låååång harang om att jag ALLTID håller med lillebror, och ALLTID favoriserar honom (lillebror) och ALLTID ”gullar” med honom,

vilket gjorde att jag EXPLODERADE i värsta vätebombstil med en högljudd och låååång harang om en massa…och jag lyckades dra in mellanbrodern också… Mycket skickligt!

 Sen fick jag till det med lite skuld också….att dom ”aldrig går ut med hundarna” och ”aldrig hjälper till” och allehanda andra saker, med ”aldrig” och ”alltid”, som behövde komma ut…

…och så gick jag ut (med hundarna) och SMÄLLDE igen dörren…och det kändes rätt skönt faktiskt!

Väl hemma igen, var det mesta Som Vanligt igen…alla hade fått ur sej lite ”skit”….tror jag….

…och nu börjar jag inse att det är lite PMS + lite klimakterieskit + lite migrän som är på gång – lite ”gott och blandat” helt enkelt, i Värsta Hormonstilen…

…så hemma hos oss finns TVÅ ”Hormon-stinna” tonåringar, och en ”Hormon-stinn” mamma, fast med helt olika hormoner! Dock är alla hormoner ILSKNA och SURA!

 Jihaaaa, vilken härlig början på 2010!

 Not!

Jag VET att det som mamma/förälder inte är så bra ide att lägga sej i när ens barn tjaffsar och bråkar, MEN ibland är det OMÖJLIGT att INTE lägga sej i…För man blir tooookig när man hör hur dom låter eller vad dom gör….

 Som igår kväll, när dom spelade TV-spel…

Det var ett eeeevigt gnällande, tjaffsande, bråkande, retande så jag höll på att bli GALEN!

 Jag satt vid datorn i rummet intill och tänkte att jag skulle:

 1). ”Stänga av oljudet”… men det gick inte

2). Inte bry mej och tänka att det bara är nyttigt att tjaffsa för syskon…”dom lär sej”….*harkel* ”VADDÅ!?!?” men det gick inte

 3). bestämma mej för att jag skulle vara en Hård och Bestämd mamma och gå in och ge alla tre (eller iallafall två av dom) ”rumsarrest” en stund… men insåg direkt att Den Kampen skulle jag bara inte orka ta…och dom har ju aldrig fått ”rumsarrest” förut, så varken dom eller jag skulle egentligen förstå Grejen!

4). gå och lägga mej! Ha ha ha! Jag kan INTE gå och lägga mej, ÄN, FÖRE Grabbarna Grus. Men i och för sej kan man ju låtsas…

5). gå in och sätta mej och VARA MED genom att sitta där och kommentera och skoja till det…

6). spela in deras tjaffs på mobilen och sen spela upp det för dom, för att BEVISA hur dom låter….(det gjorde jag en gång i somras och det var MYCKET lärorikt – för dom! ;))