Månadsarkiv: december 2009

Jag har nu känt ett tag att det är dags att göra Något Nytt!

 Byta jobb, byta liv, flytta bort, göra Nytt! Jag får såna känslor ibland, och när jag var yngre följde jag Känslan nästan Direkt! Jag bodde ca 1 år på varje ställe och tyckte det var lääänge…Nu tycker jag att man knappt hinner ”landa” på 1 år… Nåja.

Jag har bott i min nya lägenhet i snart 1 år nu, och det är väl inte DEN jag EGENTLIGEN vill flytta ifrån…Jo, lite…Det är en del av Flytt-viljan-känslan…Men jag vill göra Något Nytt i Hela mitt liv!

Jag vill öppna en butik, men var?? Jag är skitdålig på ekonomi, men tänker mej att Någon kan hjälpa mej…

Tankar:

Först tänkte jag att jag skulle flytta till Gotland och starta kennel…och skriva böcker…och ta emot människor i terapier… Sen tänkte jag att det kanske blir Ensamt på Gotland…ute på vischan…och vad ska jag göra när mitt lilla Gotlandshus behöver renovering, eller går sönder?

 Sen tänkte jag att jag skulle bor kvar, för jag har ju ändå ett socialt nätverk här, om än litet, och hyra/köpa en affär någonstans i närheten, och sälja saker jag gillar…som tex hundprylar, kattprylar…eller varför inte bijouterier…kanske göra själv…

Nu ska en kompis åka till Thailand och då sa jag till henne, att vi kunde väl starta affär ihop, och att hon skulle rekognosera läget där och se om det var någon liten butik man kunde hyra och starta något DÄR (fast jag har aldrig varit där!)… men ”alla” säger ju att det är så härligt… och hon blev ”eld och lågor” och sa ”Jaaa, det gör vi!!!”….

…men så tänkte jag att hon är kanske inte lika ”galen” och spontan som jag, men hon sa att hon menade allvar och att hon skulle kolla läget där… …men jag känner INGEN som är så ”galen/modig” som jag, som slänger sej in i nya saker och gör Försök…för varje gång jag gjort det säger ”alla”: -Du är inte klok! SÅ kan man inte göra!!!

Och jag verkligen ”HATAR” människor som säger till mej vad jag INTE kan/får/ska göra! Då gör jag det bara fortare!

Jag vill bort/iväg/starta om/starta nytt/göra annat NU!!! Inte ”imorgon”.

Har du några goda råd eller ideer? Eller vet du människor som gjort flyttat utomlands?

Jag är singel med tre barn och två hundar, så jag tar hela mitt ”paket” med mej, men ”Man lever bara en gång”….kanske… och man dör inte av att Pröva!!

När man är mamma till en son som är ihop med en tjej, som man verkligen gillar (!), och det tar slut, så är det bara att säga ”tack och goodbye” och gilla läget.

 Själv avverkade jag kille efter kille under en period – inte för att jag liksom VILLE det, utan mer för att jag ”behövde” det…gå igenom ett ”lager” innan jag hittade rätt, typ – och presenterade i princip alla för mamma och pappa och var lika ”käääär” varje gång….och ”Den HÄR gången är det HELT ANNORLUNDA!” eller ”HAN är HELT ANNORLUNDA!”. Så mina killar klev in, och klev ur, mammas och pappas liv, utan att jag ägnade en tanke åt att det kunde ta känslomässigt på DOM. Jag tror nu inte att det gjorde det så förskräckligt mycket, eftersom dom inte sa något, men ändå!

 Nu befinner jag mej på Andra Sidan Staketet s a s och har tagit till mej äldsta sonens flickvän, som om hon vore min dotter (nästan)… men nu är det slut!

Och hon är ensam ute på Stora Havet i en liten båt, utan sin ”Nya Mamma” (=jag)… Lämnad åt sitt öde…

 Fast jag står på sonens sida och håller med om att det är rätt att göra slut om känslorna inte räcker till. Han hade en massa praktiska förklaringar om att de inte tajmade i Tid osv, men det ÄR ju faktiskt så att ÄR man tillräckligt kär, så gör man inte slut av Praktiska skäl. Då fixar man det Praktiska med kompromisser osv.

Men vad ska jag göra av mina känslor för min ex ”svärdotter”, som jag tycker är en Underbar liten person?

 Och hon har ingen mamma. Så jag tog glatt den rollen…lite grann, iallafall…

 Sonen sa: ”Du får gärna ringa exet om du vill! Jag tar inte illa upp.” Så det ska jag nog göra.

I fredags morse klagade 10-åringen på att han hade ont i halsen. Jag kikade ner där i mörkret och såg att det var liiiiiiiite rött, pyttelite, så jag sa att han fick gå till skolan ändå och om han blev sämre skulle han säga till en fröken, och dom skulle ringa mej. Inget hände under dagen, men på e m ringde telefonen på jobbet och i luren hörde jag: ”Maaammaaaa! Jag mår så dååååligt!!!”.

Jag åkte hem och sonen var STEKHET. Tog tempen: 39,5! Halsen gjorde ont, magen gjorde ont, allt gjorde ont! Huvet gjorde ont och snoret rann. ”Svinis igen?!?!” tänkte jag. Han hade ju samma symtom förrförra veckan och var då hemma drygt i en vecka….

På natten kräktes han upp allt han fått i sej på kvällen: Chips, kyckling och strips och godis. Ja, han fick i sej lite av allt, trots att han var så febrig och dålig!

Nu är det söndag och han kan inte prata ordentligt. Han är rätt pigg, men säger ”BABBA” istället för mamma. Han är genomförkyld!

Inte kan man väl få Svinis två gånger? Så antingen var det inte Svinis förra gången, eller så är det inte det nu, eller så var det inte det någon gång och då har han det kvar….

Pust!

Ibland skulle jag vilja vara som en tre-åring igen och stampa med foten i marken och säga:

JAG VILL INTE laga mat varje dag!!!!

JAG VILL INTE städa!!!

JAG VILL INTE handla!!!

JAG VILL INTE ha ansvar!!!!

JAG VILL INTE GÅ TILL JOBBET!!!

JAG VILL INTE JOBBA!!!

JAG VILL INTE vara vuxen!!!

JAG VILL INTE gå ut med hundarna!!!

JAG VILL INTE GÅ OCH LÄGGA MEJ!!!

JAG VILL INTE GÅ UPP när klockan ringer!!!!

JAG VILL INTE DUSCHA och tvätta mej!!!

JAG VILL INTE betala räkningar!!!

DUMMA ALLA och DUMMA ALLT!!!

BLÄ!

När jag arbetar använder jag hjärnan hela tiden – den är mitt arbetsredskap.

 Ibland kan jag fundera på ”vad har jag EGENTLIGEN gjort?? – jag har ju bara Pratat med folk!” och känna att ”det var väl inget…”, typ så…

…för om man tex Bygger ett Hus så är det så TYDLIGT vad man gör! Och sen står huset där och man vet att ”DET HUSET var jag med och byggde” och det syns TYDLIGT vad man gjort, och huset står där i ytterligare flera hundra år…troligen…

 Men vad gör jag? Och var syns det? Och är det Viktigt? Eller är det Ingenting?

 Är jag en spottloska i havet, och Spelar det Roll – i längden? Lite så…

Det Syns inte. Det märks inte. Det blir inga Resultat som man kan mäta.

 Men vissa dagar SURRAR det i hjärnan när jag är på väg hem: ”TZZZZZZZ!” känns det som….och jag känner hur jag verkligen ANVÄNT hjärnan och den, och jag, känns/är helt Utpumpad.

Men till vilken nytta? Gör jag nytta? Är jag viktig? Spelar det roll det jag gör?

…jag kanske skulle göra Något Annat…Som Syns! Som är Tydligt! Sälja saker, eller bygga saker eller tillverka saker…

*funderar vidare*

Igår kom 10-åringen hem storgråtandes!

 -”Dom retade mej!!! Uhääääää!”

-”Vilka? Vilka retade dej?”

 -”Dom andra killarna i klassen.”

-”Kom vi sätter oss och pratar….*sätter oss i soffan*…”Berätta vad som hänt!”

-”Killarna retade mej och sa att jag luktar gubbe!”

-”VA?!?” *sniffar* (utifallatt….) Han luktar gott!

-”Dom följde efter mej och bara fortsatte!! Uhäääääää! Typ alla hörde! Nu tror ALLA att jag luktar gubbe! Uhäääääääääääääää!”

-”Sa du åt dom att sluta retas?”

 -”Lite…”

-”Du kanske skulle ha sagt åt dom mer ARGT, så att dom fattade att du menar allvar!”

 -”Men då kanske dom skulle bli ARGA! Uhäääääääääää!”

Det är hans kompisgäng som ”spårat ur”.

 Jag mailar föräldrarna till dom inblandade killarna. Jag får snabbt svar från alla, att dom ska prata med sina söner. Jag mailar också deras mentor och även där får jag ett snabbt svar, att hon ska ta upp det här med att retas osv i killgruppen.

 ALLA killar ber om ursäkt! Alla föräldrar pratar allvar med sina söner. Åh, vad det är skönt att ha så god kontakt med alla föräldrar och att veta att alla lyssnar och tar ALLT på allvar!