Månadsarkiv: december 2009

När jag väntade mitt första barn var jag Övertygad om att det var en dotter. Med två systrar tänkte jag att jag förstod mej på tjejer, men inte alls killar, så jag tänkte att Ödet nog skulle se till att jag fick en dotter!

 Jag såg henne framför mej…och hur vårt liv skulle gestalta sej…

Döm om min förvåning när jag fick en SON! Världens mest underbara son! Plötsligt var jag killmamma! Något som jag inte ens hade kunnat föreställa mej INNAN, men när han väl låg där, var det ju PRECIS HONOM jag ville ha!

 Tio år senare väntade jag barn nr 2. Nu skulle ÄNTLIGEN dottern födas. Trodde jag! Men icke sa nicke! En son till. Han var också Underbar, men det var som om jag tittade bakom hörnet och undrade ”Men vart tog Min Dotter vägen?”.

 Ytterligare ett år senare väntade jag barn nr 3. ”NUUUU kommer hon! Jag SKA ju bli flickmamma också! Jag VET det!” tänkte jag. Vi tog reda på vad det var för kön: En pojke. Jag gräääät och sörjde den dotter jag inte skulle få, den här gången heller. Jag verkligen sörjde.

Sen fick jag en fantastiskt underbar son, och jag tackade Gud för denna underbara skapelse! En frisk och otroligt vacker son!

Nu var jag mamma till tre söner. Underligt. Jag som var en ”flick-mamma”…

När jag väntade barn nr 4 hade vi bestämt oss att det inte spelade någon roll om det var en flicka eller pojke, och vid ultraljudet sa barnmorskan att hon tydligt såg att det var en pojke. Han fick en namn direkt, och när han föddes såg han EXAKT ut som jag tänkt mej och han flöt in i familjen och blev ett med oss alla direkt!

 Sen har jag haft några år där jag tittat på små flickor, känt att jag så GÄRNA hade velat ha en flicka, varit avundsjuk på mammor som har döttrar, drömt om små döttrar, längtat efter att få sätta upp hår och köpa klänningar, dockor och gå på ”den rosa avdelningen” på leksaksaffären, dela erfarenheter kring mens och pojkvänner med dottern. Känna igen mej…Få bli mormor…

 Men så häromdagen när jag var ute och gick kände jag hur det bubblade till i hela mej:

 Jag är mamma till FYRA helt underbara söner! Och jag är SÅ GLAD och STOLT över att vara mamma till just dessa fyra härliga killar!

 Det var nog Meningen att jag skulle bli mamma till pojkar, för jag har lärt mej tusen gånger mer genom att vara mamma till dessa fantastiska pojkar än jag hade lärt mej av att vara mamma till flickor, tror jag.

Och jag är så LYCKLIG över att jag är Mamma till Fyra Killar!!!

Är det när man själv anser att man är vuxen?

 Är det när Andra anser att man är vuxen?

 Är det vid en Speciell ålder?

Är det vid något speciellt tillfälle i livet?

Är det när man beter sig på ett speciellt sätt?

När Känner man sig vuxen?

 Känner sig vuxna vuxna?

Hur gammal är du och känner du dej Vuxen?

Om du INTE känner dej vuxen, när tror du att du kommer att ”bli vuxen”?

Själv undrar jag fortfarande när jag ska verkligen KÄNNA att jag är VUXEN på det sättet som jag TRODDE att jag skulle känna när jag blev Vuxen. Och så som jag anser att mamma och pappa varit = vuxna.

Det är tankar jag  haft länge…att jag vet inte om jag älskar pappa…

Fast jag VET ju att man liksom ”älskar” sina föräldrar, typ sådär som man SKA, och att man blir ledsen när dom dör, och sånt…men jag menar älskar så att man känner det i Hjärtat!

Min pappa är död. Han dog 1989 av cancer. Det gick fort som tusan, så jag hann aldrig ”prata färdigt” med honom…

Min pappa ”bara fanns” – han bara ”existerade” i mitt liv. Inte mer än så. Om han tex någon enstaka gång ”nattade” mej, kändes det inte som om jag blivit ”nattad” och jag bara väntade på att mamma skulle komma för att natta mej På Riktigt. 

Pappa pratade aldrig med mej; Frågade inte hur jag hade det, vad jag tänkte och tyckte, hur jag mådde. Jag tror inte ens han visste hur gammal jag var alla gånger, eller vilken klass jag gick i.

Vad jag minns var han oftast tyst, eller så spelade han piano, eller så skrev han (böcker) eller så spelade han bridge eller schack eller vira. Han Existerade i Sin Värld, men inte i vår.

När jag var i 20-årsåldern skrev jag ett långt brev till honom, där jag frågade honom om han älskade mej lika mycket som han älskade våra hundar. Jag fick aldrig något svar. I telefonen sa han: ”Vad fånigt att du är avundsjuk på Hundarna!!”. Det var det enda. Och det gjorde ont. Jag vågade inte säga: ”Men svara då!” för jag var rädd för svaret.

Sen dog han. Och nu vet jag inte om jag älskade/älskar honom.

Lugnet efter stormen har infunnit sej…

En vecka med barnen är färdig, och den kulminerade i JULAFTON!

 Nu har jag precis avlämnat Grabbarna Grus hos sin pappa. Dom ville inte vara där, för farmor och farfar var där, och det gillade dom inte…Men, men…

Precis innan vi ska skiljas ifrån varandra känner jag någon slags Avskeds-sorg och någon slags ”separationsångest”…På utsidan är jag ”glad och hurtig” och pussar alla glatt hejdå, men sen känns det lite sorgligt en stund…

…men samtidigt kan jag längta efter att få vara ifred, bara ligga i soffan och fisa…

…alldeles ensam (med hundarna på magen) och titta på vilka program jag vill på TV, och slippa laga mat eller säga åt någon att gå och lägga sej, och slippa höra ”MAAAMMMAAAA!!!”, och bråk och tjaffs…

Det är såååå skönt att vara ensam!

Efter en liten ”sorgestund” kommer Lugnet, och då ska jag lägga mej i soffan och titta på LOST (5:e episoden, som jag fick i julklapp) eller Prisonbreak (en massa avsnitt, första omgången, som jag också fick i julklapp), och bara njuuuta av Lugnet och Ensamheten.

Min blivande 15-åring fick en moppe (EU scoter) i julklapp av mej! Han var helt oförberedd! Det är en blandning av julklapp och födelsedagspresent, för han fyller snart år…

Vid julklappsutdelningen fick han först ingenting…sen ingenting…och jag tänkte att snart börjar han väl gråta, eller blir arg eller… och bröderna fick data-spel och tv-spel och och och….han fick ingenting…

…sen fick han en nyckel (till garaget, men det visste han ju inte då!)…och såg ut som en frågetecken…-”En nyckel?!?”

…och sen fick han en nyckel till (till moppen) och DÅ hände något:

 -”Jaaaaaaaa!” sa han och försvann ut!

Jag sprang efter honom till garaget, och där stod den: Skönheten!

-”Åååååååååååååååååå!” vad det enda han fick fram.

 Han har inte ens vågat önska sej en moppe…

 Men sen vet jag inte hur man startar den, och alla papper (bruksanvisning?) ligger UNDER sadeln och jag minns inte hur man öppnar den heller…

 Hjälp!

Man vet ju inte om julklapparna kommer att bli uppskattade eller inte…Man vill så väl och TÄNKER och fixar och donar för att julafton ska bli sådär Underbart Underbar med gnistrande snö, och glittrande barnaögon och en massa Härliga Minnen…

 Ibland lyckas man – ibland inte.

Jag tror jag lyckades i år… 🙂

God Jul/natt!

10-åringen är så Förväntansfull! Det spritter i hela honom och han pratar oavbrutet, och skämtar och skojar och ställer frågor i ett i ett…

Nu ska han sova:

-”Räkna till 100 så sover jag sen!” säger han glatt…

———————————————————————

-”Mamma! LOVA att inte köpa kläder till mej i julklapp!” säger han när han ringer min mobil under dagen då jag rusar runt och köper julklappar…

-”Mamma! TÄNK OM jag inte kan somna ikväll!” säger han…

-”Mamma! TÄNK OM jag vaknar i morgon bitti tidigt och inte kan somna om…Vad ska jag göra då?!”

-”Mamma! Jag har ingen present till dej! Får jag rita något NU?” (klockan är 23.30…)

-”Mamma! Kan vi inte fira engelsk jul?”

-”Vad menar du?”

-”Ja, en sån när man får paketen på morgonen….”

-”Men då måste du ju vänta en hel dag till, för dom får paketen Dagen Efter julafton…”

-”Jaha…Men kan vi inte fira på den svenska julaftonen fast på engelskt vis?”

-”Nu fick du till det va?!” *skrattar*

Han är värsta ”Speedy Gonzalez” ikväll….

För ANDRA gången i mitt liv har jag griljerat en skinka. Jag hoppas den blir god. Den ser okey ut.

Jag trodde förut att det var JÄTTESVÅRT att griljera en skinka…men hade egentligen ingen aaaning…

Mina första 35 år åt jag mammas skinka…

Resterande år åt jag min mans griljerade skinka…för han var den som KUNDE ALLT vad gäller matlagning, så jag överlät LÄTT allt sånt till honom…

…så skilde vi oss och så skulle jag plötsligt se till att det fanns skinka hos oss! Shit ba!

 Men det står ju på skinkan hur man ska göra och det är ju SKITENKELT!

 Ha haaaaaaaa!

Mina killar växer verkligen upp på ett annat sätt än vad jag gjorde:

 Jag växte upp i en HEL familj med mamma, pappa och två systrar och tre hundar.

 Dom växer upp i två halva familjer, med skilda föräldrar och boende varannan vecka.

 Min mamma var det Ordning och Reda på. Att det var rent och fint och städat var A och O= Viktigt.

Deras mamma (=jag) är rörig och impulsiv, och tycker att städning inte är så viktigt. Kläder på golvet är vardag för dom, och städar gör vi när jag känner för det…och orkar.

 Min pappa var en Närvarande frånvarande pappa, som knappt visste vilken klass jag gick i.

 Deras pappa är engagerad och går på föräldrarmöten och tycker och tänker om det mesta.

I min ursprungsfamilj bråkade vi inte. Inte högljudda bråk iallafall. Jag minns inte heller att vi diskuterade heller…Vi bara VAR/existerade.

 I vår familj idag, skriker vi ibland, tjaffsar, och pratar och är rätt högljudda ibland. Vi kramas och pratar känslor och allt möjligt. Ingenting är ”heligt” – vi kan prata om allt! Nästan.

Det ska bli spännande att se vad det blir för vuxna män av dessa pojkar…

Jag har så dåligt samvete…för jag tänkte städa idag, men jag har inte gjort det… Så det är lika rörigt som vanligt här.

…och i morgon ska jag iväg och handla alla julklappar och mat…

…så i morgon kommer jag varken att hinna eller orka städa…

Så det kommer att bli en ”stökig jul”…

Men LIVET kommer ju emellan: Barnen ska ha mat, hundarna ska ut, det ska tvättas och det ska hängas tvätt och sen ska hundarna ut igen…osv…

…fast jag skyller nog ifrån mej, för OM jag VERKLIGEN VERKLIGEN VERKLIGEN skärpt mej idag, så hade jag kunnat städa…

 …men nu har jag inte det…

…och skäms…

Urk!