Dagsarkiv: 30 december, 2009

Mesigt att vara snäll?

 

våga vara snäll.jpg

Varför har det ansetts mesigt att vara snäll?

Man ska Säga Ifrån och Stå upp för sin Rätt och Bråka och Säga Emot och Provocera och Argumentera och Ifrågasätta… Då är man cool och ”rätt”…

…men varför är det mesigt att bara vara Snäll? Att vilja vara Schysst! Att vara Bussig!

 Om ALLA var bara vanligt enkelt Snälla, så skulle livet vara så mycket enklare!

 Tänk om vi skulle bestämma att ALLA ska vara SNÄLLA år 2010 – hur skulle det bli då?

Och då menar jag inte att man ska ducka, buga och bocka, vara mesig och feg och glida undan, utan att vara Tydlig och Rak och Snäll!

Jag tror att det går. 🙂

Gott Snällt Nytt År!!!

Att vara älskad

 

 Kärlek

Att vara älskad är härligt!

Att vara utvald av Någon!

 Att vara Speciell i någons ögon!

Att känna känslor!

 Att ha sexlust!

 Att vara två!

Att Höra Ihop!

 Att luta sig mot Någon när det blåser kallt!

Allt detta får man när man älskar någon som älskar en tillbaka.

 Tror du att jag kommer att få uppleva detta 2010?

Gissa!…. eller du kanske är synsk?

 *förhoppningsfull*

Det är inte riktigt klokt!

Det här läser jag i Aftonbladet idag:

 ”Victors mamma nekas sjukpeng Victor blev bara 1,5 år.

 FK: Hon borde ha anmält sig som arbetslös dagen efter sonens död.

 På morgonen den 14 april dog Victor, 1,5 år, i sin mammas armar. Samma dag skulle hon ha åkt till arbetsförmedlingen – för att få rätt till sjukpenning. Nu överklagar Försäkringskassan länsrättens dom, som gav Sofie Karlsson, 24, rätt.

– Finns det ingen mänsklighet? undrar hon. På väggarna hemma hos Sofie Karlsson och Peter Sundberg i Bålsta hänger stora bilder av lille Victor. Några av dem, bland de sista som finns på Victor i livet, är tagna av Aftonbladets fotograf Urban Andersson.

 Dog i cancer

 Två dagar innan Victor dog träffade vi den unga familjen på barncancerkliniken på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Då var Victor döende i cancer. I åtta månader hade han bott med sin mamma och pappa på sjukhuset – och nu önskade de inget mer än att Victor skulle få dö hemma, i lugn och ro och trygghet. Det fick han inte. Inga undantag görs. På morgonen den 14 april dog han i en säng på sjukhuset, med mamma och pappa tätt intill sig.

 Kuratorn på sjukhuset sjukanmälde Sofie dagen efter. Men det räckte inte. För att få rätt till sjukpenning de första fjorton dagarna efter Victors död skulle Sofie samma dag – eller senast dagen efter – personligen ha infunnit sig på arbetsförmedlingen i Bålsta och anmält sig som arbetssökande. Så är Försäkringskassans regler – och från dem görs inga undantag.

 – Jag förstod ingenting, jag trodde först att det var ett missförstånd, säger Sofie. Det var det inte. Fram till att Victor blev sjuk i augusti 2008 hade Sofie föräldrapenning. Innan dess hoppade hon in som timvikarie inom hemtjänsten i Bålsta. När Victor blev sjuk blev hon sjukskriven för vård av allvarligt sjukt barn. Men samma dag som han dog upphörde den – och för att då få ut sin egen sjukpenning skulle Sofie, som räknades som arbetslös, ha besökt arbetsförmedlingen i Bålsta.

– Jag skulle alltså ha lämnat min döde son på sjukhuset, satt mig i bilen och åkt till arbetsförmedlingen i Bålsta, säger Sofie. – Det är ju helt galet. Det är sjukt. Vi befann oss i ett chocktillstånd, i flera veckor.

Fick rätt av länsrätten

 Sofies pappa Christer överklagade Försäkringskassans beslut. Den 8 december kom länsrättens dom – som gav Sofie rätt. Enligt länsrätten är det ”inte rimligt att kräva att hon i denna situation – dagen efter att hennes son avlidit – skulle ha anmält sig till Arbetsförmedlingen som arbetssökande.” Rätten var dock inte enig. Ordförande, länsrättsfiskal Camilla Molina, menar att det inte finns något utrymme i lagen för en sådan tolkning.

Domen överklagas

Nu har Försäkringskassan, som menar att regler är regler, överklagat domen till kammarrätten. För Sofie och Peter handlar det inte om pengarna – knappt tretusen kronor – utan om sättet att behandla människor.

– Tar det aldrig slut? När Victor dog, då dog en del av mig. Om tre veckor föds hans lillasyster – det är det viktigaste för oss just nu.”

 ………………………………………………………………….

Vad kan/ska vi göra – vi andra – vi samhällsmedborgare, för att sånt här inte ska inträffa? Det är ju VI som skapar vårt samhälle! Och vad är det för samhälle där det inte tas någon hänsyn alls till känslor?! Att säga att någon, som precis förlorat sin son, ska anmäla sej till AF är ju Fullkomligt Sanslöst Idiotiskt! Man baxnar!