Dagsarkiv: 25 december, 2009

Är det när man själv anser att man är vuxen?

 Är det när Andra anser att man är vuxen?

 Är det vid en Speciell ålder?

Är det vid något speciellt tillfälle i livet?

Är det när man beter sig på ett speciellt sätt?

När Känner man sig vuxen?

 Känner sig vuxna vuxna?

Hur gammal är du och känner du dej Vuxen?

Om du INTE känner dej vuxen, när tror du att du kommer att ”bli vuxen”?

Själv undrar jag fortfarande när jag ska verkligen KÄNNA att jag är VUXEN på det sättet som jag TRODDE att jag skulle känna när jag blev Vuxen. Och så som jag anser att mamma och pappa varit = vuxna.

Det är tankar jag  haft länge…att jag vet inte om jag älskar pappa…

Fast jag VET ju att man liksom ”älskar” sina föräldrar, typ sådär som man SKA, och att man blir ledsen när dom dör, och sånt…men jag menar älskar så att man känner det i Hjärtat!

Min pappa är död. Han dog 1989 av cancer. Det gick fort som tusan, så jag hann aldrig ”prata färdigt” med honom…

Min pappa ”bara fanns” – han bara ”existerade” i mitt liv. Inte mer än så. Om han tex någon enstaka gång ”nattade” mej, kändes det inte som om jag blivit ”nattad” och jag bara väntade på att mamma skulle komma för att natta mej På Riktigt. 

Pappa pratade aldrig med mej; Frågade inte hur jag hade det, vad jag tänkte och tyckte, hur jag mådde. Jag tror inte ens han visste hur gammal jag var alla gånger, eller vilken klass jag gick i.

Vad jag minns var han oftast tyst, eller så spelade han piano, eller så skrev han (böcker) eller så spelade han bridge eller schack eller vira. Han Existerade i Sin Värld, men inte i vår.

När jag var i 20-årsåldern skrev jag ett långt brev till honom, där jag frågade honom om han älskade mej lika mycket som han älskade våra hundar. Jag fick aldrig något svar. I telefonen sa han: ”Vad fånigt att du är avundsjuk på Hundarna!!”. Det var det enda. Och det gjorde ont. Jag vågade inte säga: ”Men svara då!” för jag var rädd för svaret.

Sen dog han. Och nu vet jag inte om jag älskade/älskar honom.

Lugnet efter stormen har infunnit sej…

En vecka med barnen är färdig, och den kulminerade i JULAFTON!

 Nu har jag precis avlämnat Grabbarna Grus hos sin pappa. Dom ville inte vara där, för farmor och farfar var där, och det gillade dom inte…Men, men…

Precis innan vi ska skiljas ifrån varandra känner jag någon slags Avskeds-sorg och någon slags ”separationsångest”…På utsidan är jag ”glad och hurtig” och pussar alla glatt hejdå, men sen känns det lite sorgligt en stund…

…men samtidigt kan jag längta efter att få vara ifred, bara ligga i soffan och fisa…

…alldeles ensam (med hundarna på magen) och titta på vilka program jag vill på TV, och slippa laga mat eller säga åt någon att gå och lägga sej, och slippa höra ”MAAAMMMAAAA!!!”, och bråk och tjaffs…

Det är såååå skönt att vara ensam!

Efter en liten ”sorgestund” kommer Lugnet, och då ska jag lägga mej i soffan och titta på LOST (5:e episoden, som jag fick i julklapp) eller Prisonbreak (en massa avsnitt, första omgången, som jag också fick i julklapp), och bara njuuuta av Lugnet och Ensamheten.

Min blivande 15-åring fick en moppe (EU scoter) i julklapp av mej! Han var helt oförberedd! Det är en blandning av julklapp och födelsedagspresent, för han fyller snart år…

Vid julklappsutdelningen fick han först ingenting…sen ingenting…och jag tänkte att snart börjar han väl gråta, eller blir arg eller… och bröderna fick data-spel och tv-spel och och och….han fick ingenting…

…sen fick han en nyckel (till garaget, men det visste han ju inte då!)…och såg ut som en frågetecken…-”En nyckel?!?”

…och sen fick han en nyckel till (till moppen) och DÅ hände något:

 -”Jaaaaaaaa!” sa han och försvann ut!

Jag sprang efter honom till garaget, och där stod den: Skönheten!

-”Åååååååååååååååååå!” vad det enda han fick fram.

 Han har inte ens vågat önska sej en moppe…

 Men sen vet jag inte hur man startar den, och alla papper (bruksanvisning?) ligger UNDER sadeln och jag minns inte hur man öppnar den heller…

 Hjälp!

Man vet ju inte om julklapparna kommer att bli uppskattade eller inte…Man vill så väl och TÄNKER och fixar och donar för att julafton ska bli sådär Underbart Underbar med gnistrande snö, och glittrande barnaögon och en massa Härliga Minnen…

 Ibland lyckas man – ibland inte.

Jag tror jag lyckades i år… 🙂

God Jul/natt!