Min äldsta son ville överhuvudtaget aldrig tävla. Han avstod från varenda liten tävling, om han ”fick”, när han var liten. Han hatade att tävla. Han gick på karate i 2 år men när tränaren sa att han måste tävla ”man-mot-man” så slutade han på karaten. Tyvärr, för han var duktig på kator.
Son nr 2 vill visserligen gärna tävla men är en otroooligt dålig förlorare. Ända sedan han var liten och vi började spela Bamse-spelet och Hundvalpen, och vad dom hette, så bröt han ihop om han inte vann och skrek och grät och sa att någon (oftast lillebror) hade fuskat osv. Det var INTE kul att spela med honom.
Son nr 3 har alltid äääälskat att spela spel och tävla osv, men han tycker själva tävlingen/spelet är det roliga, och bryr sej inte om vem som vinner. Om HAN vinner blir han glad, men vinner han inte, bryr han sej inte så mycket om det, för det var så kul att spela/tävla. Det betyder att han ofta vinner eftersom han gör det så glatt och enkelt, allting! Sen blir han drabbad av Storebrors Vrede… 😦
Sen är det minstingen som lärt sej att stötta dom andra – speciellt Han-som-är-en-dålig-förlorare: ”Åååå vad du är smart/bra/duktig/snabb ropar han glatt till sin Storebror (antagligen för att hålla humöret uppe på honom, och det vet också den andra brodern, och låter det ske…)” och om Storebror förlorar så hjälper Lillebror till med att säga att det var ”brädet som var snett” eller att ”du fick nog solen i ögonen” och alla andra (löjliga) ursäkter som Den Dåliga Förloraren behöver för att ”överleva”…. OM Minstingen vinner blir han glad, men om han förlorar blir han också glad för han älskar att göra saker TILLSAMMANS och det gör man ju när man tävlar/spelar!
Tänk så olika det är!
Just nu sitter dom och spelar något Mario-spel där alla figurer slåss mot alla och jag påminns om deras olika personligheter…
erviluca #mammatillfyrakillar 