Stackars stressade barn!

Den yngsta fick först blindtarmsinflammation och fick opereras och ligga på sjukhus lite grann…Sen åkte vi till Florida och var där i två veckor, och vi hann knappt landa i Sverige förrän han insjuknade i svinisen (tror jag iallafall).

Den mellersta har det liiiite bättre, men han har haft en ”lat-period” – det har han ibland – och blivit varnad i skolan att han måste ”rycka upp sig” och jobba mer, för att få godkänt i alla ämnen… När lärarna säger åt honom att ”rycka upp sig” brukar han få fart och så kör han i 180 ett tag och höjer i alla ämnen så att han nästan slår i taket….Men nu har han också varit sjuk i nästan två veckor: ”Svinis”, så nu känner han sej också stressad. -”Mamma! Vi har PROV på fredag i svenska, och jag missade NO-provet och jag ska få göra det vilken dag som helst och jag ligger jätte-efter i allt! Jag hatar skolan!!!”

Den äldsta har fått hem en massa böcker. Han sitter vid köksbordet och hoppar från SO till matte och sen till svenska. Av och till ”bröööölar” han att det är ”skittråkigt!” och att han ”AAAAALDRIG kommer att komma ikapp!” och att han måste göra ”3 veckors jobb på 3 dagar”…och att det är så ”Trååååkigt!”….

Vad jag minns så FICK man vara sjuk när jag var liten…Eller hur var det?

Men så fort barnen blir sjuka, ska man bära hem en  hel kasse med böcker till dom, och jag tänker: ”Men han är ju SJUK!!!” = orkar inte arbeta med skolarbete! Dom är ju inte hemma BARA för att dom smittar, utan också för att dom är S J U K A…..

Jag tror att….DET VAR BÄTTRE FÖRR………