Bröders tävlan

Jag har hört att bröder alltid tävlar…eller så är det så att syskon alltid tävlar – om sina föräldrars uppmärksamhet och kärlek.

 När jag var liten tänkte jag har MÅÅÅNGA barn – minst sex stycken! Men Livet blir inte alltid som man tänkt…typ inte alls – ens i närheten, faktiskt. Mina barn skulle aldrig behöva tävla om sina föräldrars uppmärksamhet. Jag skulle ge dom så mycket kärlek att dom aldrig skulle tvivla en enda sekund, så några syskonbråk och tjaffs skulle inte förekomma.

 Ha ha haaaaaaaaaaaaa!

Trodde jag ja!

 Inte tänkte jag på att Livet pågick runtomkring och hela tiden. Inte tänkte jag på trötthet, vakna nätter, kolik, stressa till jobb och dagis och skola osv…

Inte tänkte jag på Livet! Jag tänkte bara på Kärlek!

 Son nr 1 föddes utan tävlingsinstinkt alls. Han ville inte tävla. Aldrig någonsin! På kalas, när det var tävlingar, satte han sig och läste en serietidning, och när han gick på karate, slutade han när tränaren sa att han måste tävla för att gå vidare och få nytt bälte.

 Son nr 2 föddes med en tävlingsinstinkt så stark att jag var, och är fortfarande, helt förundrad! ALLT i hans liv har blivit tävling. När lillebror, 3 år, hittade en fin sten någonstans ute, och visade mej, hittade son nr 2 (storebror) en Större och Finare sten och skulle visa den Först. ALLT blev tävling för honom. Först till bilen, först in i bilen, öppna dörren FÖRST, lägga pusslet först, lägga svårare pussel osv osv osv i all oändlighet.

 När nu yngsta sonen, 10 år, sitter och räknar i sin mattebok och säger något om sina ”svåra mattetal” så hör man sekunden efteråt, ifrån 14-åringens rum: ”VA?!?! Håller ni på med DET??? Åååå, vad ENKELT!!! När JAG gick i 4:an gjorde vi MYCKET SVÅRARE saker! Oj oj oj!!!”.