Dagsarkiv: 24 november, 2009

Som singelkvinna lever jag ett rätt bra liv, egentligen.

 Jag kan vara nästintill superegoist de veckor jag inte har barnen (förutom hundarna…som ju alltid vill ha sitt…)…

Jag kan ligga och slappa i soffan och titta på vilka program jag vill, zappa hit och dit hur mycket jag vill, äta bara mackor en hel helg, eller varför inte gröt (som jag gör ibland, bara för att slippa LAGA MAT, som jag alltid gör när jag har barnen…) osv osv…

Jag kan inte påstå att jag saknar sex sådär jättemycket faktiskt. För mej hör sex ihop med kärlek, så när jag inte är förälskad eller kär, så är sexavdelningen typ ”avstängd”.

 MEN vad jag saknar så det suuuuuuger i mej ibland är att Någon ska Ta i Mej! Smeka min rygg långsamt, sådär lite disträigt…Eller varför inte klia mej på ryggen…Åååååå! Eller hålla på med mitt hår….

IBLAND, men väldigt sällan, kan jag få 10-åringen att ”hålla på med håret” en stund…men det blir mer och mer sällan…Det är ju nästan ”bögigt” (som storebröderna säger)…eller ”Värsta Pedofilen!” säger dom också…

 Att få någon av Grabbarna Grus att klia mej på ryggen kan jag bara glömma!

Ibland kan Flisa (hunden) få en slick-attack och då kan hon slicka hela min arm, eller om jag har tur, på ryggen, men det är inte heller samma sak…och det blir lite klistrigt….

 Och det är inte samma sak när man tar en sån där ryggkliare och kliar sej själv…

…så jag får fortsätta sakna och längta ibland…

Den yngsta fick först blindtarmsinflammation och fick opereras och ligga på sjukhus lite grann…Sen åkte vi till Florida och var där i två veckor, och vi hann knappt landa i Sverige förrän han insjuknade i svinisen (tror jag iallafall).

Den mellersta har det liiiite bättre, men han har haft en ”lat-period” – det har han ibland – och blivit varnad i skolan att han måste ”rycka upp sig” och jobba mer, för att få godkänt i alla ämnen… När lärarna säger åt honom att ”rycka upp sig” brukar han få fart och så kör han i 180 ett tag och höjer i alla ämnen så att han nästan slår i taket….Men nu har han också varit sjuk i nästan två veckor: ”Svinis”, så nu känner han sej också stressad. -”Mamma! Vi har PROV på fredag i svenska, och jag missade NO-provet och jag ska få göra det vilken dag som helst och jag ligger jätte-efter i allt! Jag hatar skolan!!!”

Den äldsta har fått hem en massa böcker. Han sitter vid köksbordet och hoppar från SO till matte och sen till svenska. Av och till ”bröööölar” han att det är ”skittråkigt!” och att han ”AAAAALDRIG kommer att komma ikapp!” och att han måste göra ”3 veckors jobb på 3 dagar”…och att det är så ”Trååååkigt!”….

Vad jag minns så FICK man vara sjuk när jag var liten…Eller hur var det?

Men så fort barnen blir sjuka, ska man bära hem en  hel kasse med böcker till dom, och jag tänker: ”Men han är ju SJUK!!!” = orkar inte arbeta med skolarbete! Dom är ju inte hemma BARA för att dom smittar, utan också för att dom är S J U K A…..

Jag tror att….DET VAR BÄTTRE FÖRR………

Fy f–n vad jag är trött!! Så in i benmärgen TRÖTT!!! Vaaaansinnigt trött!

 För det första kommer vi liksom aldrig i säng på kvällarna…”Jag ska bara….” hela tiden och så kommer den första i säng vid 23-tiden, den andra vid 23.30-tiden och den tredje vid 00-tiden….

Sen ”pular jag runt” en stund i min ensamhet (och dom stunderna är så härliga!)…och lägger mej sen för att läsa…Är boken bra så läser jag och läser…fast är jag riktigt Trött så vet jag inte efteråt vad jag läst, och får läsa om samma sidor kvällen efter…Men i och för sej räcker boken längre då…och är den bra, så är det ju en fördel… Nåja.

 Inatt kunde inte 13-åringen somna…Det var en massa ”konstiga mönster” på väggarna, av gatlyktan utanför, som såg läskiga ut…och det var svårt att förklara hur de hamnade på just Hans vägg, men efter att ha kollat fönstret, speglingar i speglar osv, så förstod han varifrån mönstren kom och kunde slappna av…

Och precis när jag la mitt huvud på kudden för att s o m n a så kommer 14-åringen in i rummet: ”Mamma! Jag kan inte somna!”. Jag går in till 14-åringen och kliar honom en stund på ryggen…och går sedan.. Sjunker långsamt ner på kudden och faller in i drömmarnas rike: ”MAAAMMMAAAA!!!”. Det är 14-åringen igen. Han bara hostar och hostar kan verkligen INTE somna nu!

Jag hittar några Vicks halstabletter och häller upp ett glas med vatten. ”Försök igen”…. Sen ligger jag klarvaken och hör: ”Host host host host host x 10000 !!!” Oj, vad han hostar! Jag går upp och frågar om han tagit Ventoline. Det har han inte, men gör det då. Efter en stund blir det tyst och jag kan somna, men innan jag somnar slänger jag en blick på klockan: 3.30! Och jag ska upp kl. 6.00. Pust!

 …but a woman´s got to do what a woman´s got to do….

Jag har hört att bröder alltid tävlar…eller så är det så att syskon alltid tävlar – om sina föräldrars uppmärksamhet och kärlek.

 När jag var liten tänkte jag har MÅÅÅNGA barn – minst sex stycken! Men Livet blir inte alltid som man tänkt…typ inte alls – ens i närheten, faktiskt. Mina barn skulle aldrig behöva tävla om sina föräldrars uppmärksamhet. Jag skulle ge dom så mycket kärlek att dom aldrig skulle tvivla en enda sekund, så några syskonbråk och tjaffs skulle inte förekomma.

 Ha ha haaaaaaaaaaaaa!

Trodde jag ja!

 Inte tänkte jag på att Livet pågick runtomkring och hela tiden. Inte tänkte jag på trötthet, vakna nätter, kolik, stressa till jobb och dagis och skola osv…

Inte tänkte jag på Livet! Jag tänkte bara på Kärlek!

 Son nr 1 föddes utan tävlingsinstinkt alls. Han ville inte tävla. Aldrig någonsin! På kalas, när det var tävlingar, satte han sig och läste en serietidning, och när han gick på karate, slutade han när tränaren sa att han måste tävla för att gå vidare och få nytt bälte.

 Son nr 2 föddes med en tävlingsinstinkt så stark att jag var, och är fortfarande, helt förundrad! ALLT i hans liv har blivit tävling. När lillebror, 3 år, hittade en fin sten någonstans ute, och visade mej, hittade son nr 2 (storebror) en Större och Finare sten och skulle visa den Först. ALLT blev tävling för honom. Först till bilen, först in i bilen, öppna dörren FÖRST, lägga pusslet först, lägga svårare pussel osv osv osv i all oändlighet.

 När nu yngsta sonen, 10 år, sitter och räknar i sin mattebok och säger något om sina ”svåra mattetal” så hör man sekunden efteråt, ifrån 14-åringens rum: ”VA?!?! Håller ni på med DET??? Åååå, vad ENKELT!!! När JAG gick i 4:an gjorde vi MYCKET SVÅRARE saker! Oj oj oj!!!”.