Månadsarkiv: november 2009

Jag undrar vad som är värst: Att alltid vara ful, genom hela livet…eller att vara söt/snygg och så bli ful senare…?

För om man är jättesöt och jättesnygg och jättefin lääääänge så är kanske risken att man liksom ”flyter med lite på en räkmacka” och blir trevligare bemött av alla människor, än den fule, och därför behöver man inte anstränga sej lika mycket att vara Trevlig och/eller charmig osv…

Och om man är FUL, så är det bara att ”gilla läget” och vara Supertrevlig, Supercharmig och liksom anstränga sej för att VISA vem man är hela tiden, och aldrig kunna ”luta sej tillbaka” och tro att folk ska gilla en bara man står still och är tyst….

Så vad är värst?

VAR är adventsljusstaken, stjärnorna och alla Vackra Lysande Julsaker som ska hängas i fönstrerna nu?

 Jag tog ETT kliv in i förrådet förut, och konstaterade att allt står huller-om-buller (”Vilken Överraskning!!”).

 Lådor och kassar överallt och ovanpå har jag slängt resväskorna vi hade till Florida…och lite annat smått och gott…

Shit!

Jag vill sätta upp ”bling-bling” NUUUUU!!!!

Men vill inte lämna hundarna ensamma i ”förton år” för att leta efter grejerna…

Suck!

 Livet är Hårt! Grymt, sa Grisen…

Jo, jo! Man får liksom straffet direkt när man missar plan och klantar till det osv…

 Jag ville ju ha hunden, som jag blivit kär i via nätet, så jag övertalade en son att följa med, stoppade in Flisa (cockerpoo) och så åkte vi iväg, igår, till Kalmar (var det tänkt).

 Vi startade (från Åkersberga) kl. 5.30. Sen åkte vi och åkte och åkte och åååååååååkte….Stannade till och åt frukost och så åååååkte vi och åkte och åkte och åkte….Stannade till och åt lunch….och så ååååkte vi och åkte och åkte….och så blev jag trött och nickade nästan till…fick inte igång radion som har någon slags säkerhetskod som man ska mata in, vilket vi gjort, men sen blir det inget mer….

…så jag sjöng högt: ”Ska vi plocka körsbär i min trädgård?” eller ”Det går en vind över vindens ängar” och en massa andra gamla svensktoppslåtar…för att hålla mej vaken…. …och så ”dansade” jag vid ratten: Vicka med axlar, knipa med stjärten osv.

 14-åringen sa Ingenting. Han förstod nog att jag bara Höll Mej Vaken…

Så var vi Nästan i Kalmar och jag ringde den nuvarande matten och sa att vi snart var framme, så nu kunde dom åka från Karlskrona… MEN! Då hade sambon åkt på jobb och hon hade ingen bil, och något tåg gick inte, ej heller buss…. Så då sa jag: ”Vi åker till Karlskrona!” Sagt och gjort! 12 mil till…eller nåt…

Så fick vi Äntligen träffa honom! Efter 8 timmars bilresa! Han var LJUFVLIG! Helt underbar! Lika söt som jag hoppades + lite till!!!

 Sen in i bilen och så ”Lika lång väg tillbaka!”…och då halva vägen i mörkret…bara för att göra det liiiiite mer Spännande!

 Nya svensktoppslåtar, ny ”dans” och vi tog oss ÄNDA HEM!!! Jihaaaaa! We did it! Give me five!

 Nu ligger min lilla Drömprins på min säng och tittar med otroooligt mänskliga och kloka ögon på mej…Han var värd hela resan! Puss på dej Milton! Flisa är svartsjuk och går omkring och ”vaktar” allt allt. Men, det går över!

…från mej!!!!

Jag har nåt fel. Någonstans. Troligen i huvet. Det är inte ADHD, för jag är Ko-Lugn för det mesta…och tar inte emot alla intryck osv…Nej, det är Något Annat!

Symtom: Tar fel på tider, missar båtar och flygplan, glömmer bort olika saker (som att jag har lånat pengar av folk…Glömmer också att folk lånat av mej…så det kanske jämnar ut sej…), kommer för sent, planerar ”fel” eller inte alls, är lite ”hejsan-hoppsan” och oroar mej Alldeles För Sent, eller över Fel Saker.

Aktuellt: Idag skulle jag ta ett flygplan från Arlanda till Kalmar, där jag skulle hämta/köpa vår nya hund. Jag (och barnen) hade sett fram emot det här länge! Nu var det dags. Sen undrar jag vad som hände och HUR jag tänkte…Jag kan ju inte riktigt förklara…Om ni undrar, alltså…Men FEL blev det iallafall…

Någonstans tänkte jag att ”drygt en timme borde det ta att åka dit”…och så tänkte jag inte in:

 a) att hitta rätt terminal

b) att hitta parkeringsplats

c) att betala parkeringsbiljett

d) att hitta incheckningsdisken

e) att checka in

f) att vara där minst 30 minuter innan (färdig med a-e)

utan det var som om jag trodde jag skulle kasta mej på någon buss, i farten, sådär lite ”vågat” och räknade inte in TIDEN kring allt alls!

På vägen till Arlanda insåg jag att det var ONT om tid, och körde VRÅLSNABBT – i högerfilen, förbi alla ”normalåkare”, som en ”jävla blådåre” och SVOR åt alla som körde i högerfilen låååångsamt (typ 120 km/tim)….

Sen körde jag rally till den terminal jag GISSADE att det var, för det stod inte på biljetten vilken det var, och parkerade på en parkering precis utanför (där man fick stå EN timme!) och rusade till p-automaten och köpte biljett, ruuuusade in i terminalen och fram till Informationen. Där sa dom att det var ”Fel Terminal” jag var i, och att det skulle ta ”fem minuter” att gå till Terminal 4. Jag SPRANG!!!

Svettig som en Psykotisk Galning kom jag Rusande till Terminal 4 …”Och Sen Då??!?!?”…. Kö överallt! Jag har såååå svårt för att ”tränga mej”…Såg SAS-informationsdisken och sprang dit. Då var klockan Fem i Ett och planet gick Fem i Ett! Kvinnan bakom disken konstaterade att jag Missat Planet och kollade om jag kunde ta halv fem planet istället…FULLT!= Nope! Gick det plan i morgon – ”Fast då blir det MYCKET dyrare!!” – Nope!

Jag kände för att Gråta  högljutt, alternativt Ta Livet av mej. Där och då! Eller Krypa ur kroppen, och byta med Någon Annan. Någon Planerande Typ, som Alltid kommer i Tid! Någon som kan TÄNKA med sin hjärna, och som inte bara använder den till Hjärnförvaring, och inget annat…

PUST och SUCK!!!!

”Huuuuur ska jag förklara för hundägaren i Kalmar, som åkt till flygplatsen för att överflytta hunden till mej, att jag missat planet???” HUUUR???

Men FATTA att jag är trött på mej själv!!!! Jag kräks faktiskt på mej själv!!!!

I morgon ska jag köra ner till Kalmar vilket tar ca 6-8 timmar, och hämta hunden. Sen ska jag köra hem lika långt. Pust! Och det är MITT EGET FEL!!! DESSUTOM har jag slängt bort 1234 kr! Bara slängt! Smart drag, sådär inför julen….

KRÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄKS på mej själv!!!!

http://www.aftonbladet.se/nyheter/svininfluensan/article6189112.ab

Vilken TUUUUR att jag redan har vaccinerat mej, när jag läser ovanstående artikel, och vilken TUUUUR att mina barn troligen redan haft ”svinisen”, för annars hade vi nog varken vaccinerat oss eller blivit sjuka, för det verkar ju fullkomligt LIVSFARLIGT!

”Vilka biverkningar finns det?”

*harkel*

– ”DÖDEN! Nässelutslag, ont i huvudet, ont i magen, feber, influensasymtom….bla bla bla bla bla” etc.

 HUR vet man om man haft svininfluensa egentligen?

EN av mina söner är vaccinerad. Han insjuknade dagen därpå och var sjuk i 1,5 vecka! Han har astma och då fick jag höra att dom som är i ”riskgrupperna”, kan insjukna av vaccinet, men får då sjukdomen i mildare form… Mittensonen insjuknade ungefär samtidigt, UTAN spruta, och hade liknande symtom (feber, huvudvärk, ont i kroppen, hosta, halsont, snorig), så hade han då ”svinis”? Yngsta sonen insjuknade också, och han var supersjuk! Jättehög feber, ont i hela kroppen, ont i halsen, hosta, snorig, kräktes, svimmade! Hade han ”svinis”?

 Själv vaccinerade jag mej häromdagen och blev liiiite illamående efteråt, men jag slapp dö.

http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article6183903.ab

Se artikel ovan, om lögner.

Den som säger att den ALLTID TALAR SANNING ljuger! För man kan inte gå igenom livet och hela tiden Tala Sanning.

Vi småljuger, ”rättar till”, kör med vita lögner, avstår från att säga något (=är tysta) osv osv. Det går inte att vara en Social Varelse och få Höra Till utan att ljuga lite då och då. Och att säga till sina barn att man ALDRIG LJUGER är att ljuga – både för dom och för sig själv.

”Tomten kommer!” är ljug.

-”Det är inte tomten – det är farfar som är utklädd”, säger mamman som Alltid Talar Sanning.

Man står i köket och ”smygäter” på en godisbit man hittade i skåpet och så kommer Barnet:

 -”Vad äter du på?”

-”En morotsbit”, säger man och tar fram morötterna.

-”Vill du ha?” Eller så säger man: -”Ingenting” och sväljer godisbiten hel….

9-åringen kommer in i och visar upp sig. Hon har tagit på sig strumpbyxor i lila, en röd kjol med blommor på och en randig tröja. Hon ser stolt ut och säger:

-”Visst är jag snygg?!??” och man SER hur hon vill bli bekräftad, men Sanningsenlig som man är säger man:

-”Nej, det där var jättefult!”…eller??

 Din bästa kompis har blivit ihop med en kille som du tycker är jätteful! Verkligen superjätteful, men din kompis är jättekär och tycker att han är skitsnygg! Vad svarar du när hon säger:”….och så är han ju så snygg också!!! Eller hur?!?”.

Som singelkvinna lever jag ett rätt bra liv, egentligen.

 Jag kan vara nästintill superegoist de veckor jag inte har barnen (förutom hundarna…som ju alltid vill ha sitt…)…

Jag kan ligga och slappa i soffan och titta på vilka program jag vill, zappa hit och dit hur mycket jag vill, äta bara mackor en hel helg, eller varför inte gröt (som jag gör ibland, bara för att slippa LAGA MAT, som jag alltid gör när jag har barnen…) osv osv…

Jag kan inte påstå att jag saknar sex sådär jättemycket faktiskt. För mej hör sex ihop med kärlek, så när jag inte är förälskad eller kär, så är sexavdelningen typ ”avstängd”.

 MEN vad jag saknar så det suuuuuuger i mej ibland är att Någon ska Ta i Mej! Smeka min rygg långsamt, sådär lite disträigt…Eller varför inte klia mej på ryggen…Åååååå! Eller hålla på med mitt hår….

IBLAND, men väldigt sällan, kan jag få 10-åringen att ”hålla på med håret” en stund…men det blir mer och mer sällan…Det är ju nästan ”bögigt” (som storebröderna säger)…eller ”Värsta Pedofilen!” säger dom också…

 Att få någon av Grabbarna Grus att klia mej på ryggen kan jag bara glömma!

Ibland kan Flisa (hunden) få en slick-attack och då kan hon slicka hela min arm, eller om jag har tur, på ryggen, men det är inte heller samma sak…och det blir lite klistrigt….

 Och det är inte samma sak när man tar en sån där ryggkliare och kliar sej själv…

…så jag får fortsätta sakna och längta ibland…

Den yngsta fick först blindtarmsinflammation och fick opereras och ligga på sjukhus lite grann…Sen åkte vi till Florida och var där i två veckor, och vi hann knappt landa i Sverige förrän han insjuknade i svinisen (tror jag iallafall).

Den mellersta har det liiiite bättre, men han har haft en ”lat-period” – det har han ibland – och blivit varnad i skolan att han måste ”rycka upp sig” och jobba mer, för att få godkänt i alla ämnen… När lärarna säger åt honom att ”rycka upp sig” brukar han få fart och så kör han i 180 ett tag och höjer i alla ämnen så att han nästan slår i taket….Men nu har han också varit sjuk i nästan två veckor: ”Svinis”, så nu känner han sej också stressad. -”Mamma! Vi har PROV på fredag i svenska, och jag missade NO-provet och jag ska få göra det vilken dag som helst och jag ligger jätte-efter i allt! Jag hatar skolan!!!”

Den äldsta har fått hem en massa böcker. Han sitter vid köksbordet och hoppar från SO till matte och sen till svenska. Av och till ”bröööölar” han att det är ”skittråkigt!” och att han ”AAAAALDRIG kommer att komma ikapp!” och att han måste göra ”3 veckors jobb på 3 dagar”…och att det är så ”Trååååkigt!”….

Vad jag minns så FICK man vara sjuk när jag var liten…Eller hur var det?

Men så fort barnen blir sjuka, ska man bära hem en  hel kasse med böcker till dom, och jag tänker: ”Men han är ju SJUK!!!” = orkar inte arbeta med skolarbete! Dom är ju inte hemma BARA för att dom smittar, utan också för att dom är S J U K A…..

Jag tror att….DET VAR BÄTTRE FÖRR………

Fy f–n vad jag är trött!! Så in i benmärgen TRÖTT!!! Vaaaansinnigt trött!

 För det första kommer vi liksom aldrig i säng på kvällarna…”Jag ska bara….” hela tiden och så kommer den första i säng vid 23-tiden, den andra vid 23.30-tiden och den tredje vid 00-tiden….

Sen ”pular jag runt” en stund i min ensamhet (och dom stunderna är så härliga!)…och lägger mej sen för att läsa…Är boken bra så läser jag och läser…fast är jag riktigt Trött så vet jag inte efteråt vad jag läst, och får läsa om samma sidor kvällen efter…Men i och för sej räcker boken längre då…och är den bra, så är det ju en fördel… Nåja.

 Inatt kunde inte 13-åringen somna…Det var en massa ”konstiga mönster” på väggarna, av gatlyktan utanför, som såg läskiga ut…och det var svårt att förklara hur de hamnade på just Hans vägg, men efter att ha kollat fönstret, speglingar i speglar osv, så förstod han varifrån mönstren kom och kunde slappna av…

Och precis när jag la mitt huvud på kudden för att s o m n a så kommer 14-åringen in i rummet: ”Mamma! Jag kan inte somna!”. Jag går in till 14-åringen och kliar honom en stund på ryggen…och går sedan.. Sjunker långsamt ner på kudden och faller in i drömmarnas rike: ”MAAAMMMAAAA!!!”. Det är 14-åringen igen. Han bara hostar och hostar kan verkligen INTE somna nu!

Jag hittar några Vicks halstabletter och häller upp ett glas med vatten. ”Försök igen”…. Sen ligger jag klarvaken och hör: ”Host host host host host x 10000 !!!” Oj, vad han hostar! Jag går upp och frågar om han tagit Ventoline. Det har han inte, men gör det då. Efter en stund blir det tyst och jag kan somna, men innan jag somnar slänger jag en blick på klockan: 3.30! Och jag ska upp kl. 6.00. Pust!

 …but a woman´s got to do what a woman´s got to do….

Jag har hört att bröder alltid tävlar…eller så är det så att syskon alltid tävlar – om sina föräldrars uppmärksamhet och kärlek.

 När jag var liten tänkte jag har MÅÅÅNGA barn – minst sex stycken! Men Livet blir inte alltid som man tänkt…typ inte alls – ens i närheten, faktiskt. Mina barn skulle aldrig behöva tävla om sina föräldrars uppmärksamhet. Jag skulle ge dom så mycket kärlek att dom aldrig skulle tvivla en enda sekund, så några syskonbråk och tjaffs skulle inte förekomma.

 Ha ha haaaaaaaaaaaaa!

Trodde jag ja!

 Inte tänkte jag på att Livet pågick runtomkring och hela tiden. Inte tänkte jag på trötthet, vakna nätter, kolik, stressa till jobb och dagis och skola osv…

Inte tänkte jag på Livet! Jag tänkte bara på Kärlek!

 Son nr 1 föddes utan tävlingsinstinkt alls. Han ville inte tävla. Aldrig någonsin! På kalas, när det var tävlingar, satte han sig och läste en serietidning, och när han gick på karate, slutade han när tränaren sa att han måste tävla för att gå vidare och få nytt bälte.

 Son nr 2 föddes med en tävlingsinstinkt så stark att jag var, och är fortfarande, helt förundrad! ALLT i hans liv har blivit tävling. När lillebror, 3 år, hittade en fin sten någonstans ute, och visade mej, hittade son nr 2 (storebror) en Större och Finare sten och skulle visa den Först. ALLT blev tävling för honom. Först till bilen, först in i bilen, öppna dörren FÖRST, lägga pusslet först, lägga svårare pussel osv osv osv i all oändlighet.

 När nu yngsta sonen, 10 år, sitter och räknar i sin mattebok och säger något om sina ”svåra mattetal” så hör man sekunden efteråt, ifrån 14-åringens rum: ”VA?!?! Håller ni på med DET??? Åååå, vad ENKELT!!! När JAG gick i 4:an gjorde vi MYCKET SVÅRARE saker! Oj oj oj!!!”.