Månadsarkiv: september 2009

Livet känns så himla bra när jag tagit två glas vin…Så härligt avslappnat och skönt.

Tyvärr bråkade jag med 14-åringen innan dom åkte iväg till sin pappa…men sen fick han en låååång puss på kinden, som han var tvungen att ”torka bort”, så jag tror det kändes bra ändå…för honom.

 Jag ÄLSKAR mina fyra söner! ÄLSKAR ÄLSKAR ÄLSKAR ÄLSKAR! Dom är härligt underbara!

Alla har Helt Egna Personligheter och är superindivuduella och borde inte jämföras det enda minsta. Och ingen är ”bättre” eller ”sämre”. Jag älskar verkligen alla fyra lika mycket, men på olika sätt.

14-åringen skulle ha sin medicin innan han åkte till sin pappa, men jag stod i hallen med de två yngre bröderna, och förstod inte varför han stod och skrek ”VAR ÄR MIN MEDICIN???” när han VET att den är i badrumsskåpet…(och dessutom har han ju samma medicin hos pappan!). Och grejen är att 13-åringen blir alltid ”speedad” när han står i hallen. Speciellt om vi är många som trängs där. Han har, typ, ”hall-ADHD”. Så fort han befinner sej i hallen ”går han igång”, vilket ”kör igång alla andra”.

13-åringen tog Stora Bollen och började studsa den mot 10-åringen, som började skrika och gapa, hundarna började skälla och jag blev stressad, för jag skulle också fråga killarna; ”Har ni med er allt?” (för en vecka hos pappa) osv osv….. Så jag skrek: ”SLUTA BOLLA!!! TA BORT BOLLEN!!! NI FÅR INTE BOLLA INOMHUS!” men det var som att tala (skrika) för döva öron!

Under tiden stod 14-åringen och gastade: ”VAR är min medicin????” och jag fattade inte vad HAN menade. Så jag skrek tillbaka: ”Vaddå?!?! Vad MENAR du?!?”

Sen var det Kalabalik och till slut skrek jag ”MÅSTE DU SKRIKA SÅ???” till 14-åringen, som började gråta och skrek att ”INGEN LYSSNAR PÅ MEJ!! JAG HAR FRÅGAT TYP FYRA GÅNGER!!!” och sen…

…försvann 10-åringen ut, och jag skrek ”STÄNG DÖRREN!” för att inte hundarna skulle smita ut…och för att det blev korsdrag….och 13-åringen studsade bollen och jag skrek ”SLUTA!” och sen försvann han också ut….

….medan jag försökte förklara för 14-åringen vad som hänt och hur det blev, men han ville inte lyssna utan skrek bara: ”Jag sa det FYRA gånger och du lyssnade inte! Du lyssnar aldrig på mej!!!” och jag blev arg, för jag hörde första gången, men kunde inte svara och så skrek jag: ”JAG LYSSNADE VISST! MEN JAG KUNDE INTE SVARA DIREKT FÖR JAG VAR UPPTAGEN!!” Men 14-åringen envisades med ”Du lyssnar aldrig på meeeej!” och jag kände att det är helt hopplöst att få honom att LYSSNA på ”min version” När Det Gäller…och han är envis som Synden…precis som jag….och…lik sin pappa…ibland, när han ”kör igång” och blir ”döv” och tycker synd om sej själv….

…och så var det bara rörigt och så plötsligt var alla ute, och jag med…med hundarna! Så gick vi till bilen, men tonåringarna cyklade och var borta!

…och så lämnade jag av 10-åringen i pappans hus, och då sa 10-åringen. ”Åååå nu har jag ingen cykel och kan inte cykla!!!!”…för den är hos mej (för han valde att bli skjutsad istället för att cykla själv)….och dom stora pojkarna var redan framme och hemma hos sin pappa…och jag ropade på dom och gav dom blöööta pussar på kinderna, så att dom sa ”blääää” och torkade av kinderna, och sen åkte jag hem och värmde en halv kyckling…..och drack viiiiin och….

S L A P P N A D E   A A A A A A A A V!

Pust!

Jag far runt som en skållad råtta, som vanligt, när jag har barnen, på morgonen… Frukost hit, kläder dit, hundar ut osv…

”Var är min gympa-påse?!?” ”Maaammmmaaaa! Jag har inga rena jeans!” ”VA?! Finns det ingen Mjölk? Vad ska jag då dricka??” osv osv

 Åsså kommer en laddning från 13-åringens rum:

-”MAAAMMMMAAAAA!!!!” argt.

 -”Ja?” kärleksfullt. Jag går in i sonens rum. Han sitter på sängen med jeans och bar överkropp (smal som en spindel) och med armarna i kors.

 -”Jag har INGEN tröja!” ilsket Jag vet vad ”ingen” betyder i ”hans värld”…Det betyder att han har ”förton” stycken men dom ”duger inte”! Det knyter sig i magen. Jag VET hur han kan skapa ett Tredje Världskrig av detta. Nu gäller det att jag hittar ”rätt sätt/tonläge” för att förhindra Kriget att bryta ut… Jag tittar i garderoben (som han VET att jag ska göra).

 -”Men TITTA!” spelat förvånat: -”Här ligger en-två-tre-fyra-fem-sex tröjor!” låter glatt överraskad

-”Dom e FULA!” fräser han och slänger sig på sängen

-”NÄE! Det är dom INTE! Och dom här, *visar*, är helt nya! Dom ÄR snygga!” låter trevlig och glad.

-”Näe, dom e FULA!” fräser han Jag märker att det finns en liiiiten ”öppning” hos honom och att han inte tänker driva det här till Helvetet. Pust!

 Jag håller upp två t-shirt och säger: -”Vill du den ljusgråa eller den mörkgråa?” Han svarar inte.

 -”Okey, då ska vi se här….Hm….Den ljusgråa passar bra idag! Här!” slänger till honom t-shirten och går ut ur rummet, ropar till lillebror att vi måste GÅ NU och så skyndar vi oss på med skorna och iväg…

Utan Kampen med mig kommer han att gå iväg till skolan…Det vet jag!

 Pust!

I morse frågade 10-åringen varför ”man får pengar när någon dör”? Jag svarade att dom pengar som den som dött hade, delas ut på dens barn osv.

 ”Jahaaaa!” sa han…”men om han inte hade några pengar då?”.

”Näe, då blir det ju inget att dela ut…om personen som dött inte har en Försäkring förstås…”, sa jag.

”Vad är en försäkring?” frågade han.

”Jo, man betalar in pengar varje månad till ett speciellt ställe och så OM det händer något får man pengar som extra hjälp, kan man säga… Det är ju liksom många som betalar men alla råkar inte ut för något, så då har dom en massa pengar att ta av….Sen finns det något som heter LIVförsäkring så att OM man dör för tidigt, så får barnen pengar för att man dog”.

”Har du någon sån?” frågade sonen.

”Ja”.

”Hur mycket får vi om du dör då?” frågade han igen.

”Ja, jag har för mig att det är någon miljon faktiskt. Jag började betala på den för 26 år sedan och jag tror det var någon miljon….”.

Då utbrister sonen: ”Hoppas du dör!”.

 Jag tittar förvånat på honom: ”Vill du hellre ha pengar än mig i livet?!”

”Oj!” säger han. ”Det tänkte jag inte på…. Vad synd att man inte kan få båda!”

Vi hade bestämt oss för att springa ”rundan” (3,5 km) idag. Vi gjorde det inte igår, för då kände sej sonen ”lite sjuk” och jag var så trött så jag låg och halvsov i soffan, och försökte övertala Lillebror att ”pilla lite” på mej…Klia, eller bara RÖRA…Det är så skööönt, men icke sa nicke!

Nåja.

Eftersom vi inte sprang igår, så måste vi springa idag, för annars kommer vi helt ur fas/takt (för vi SKA springa varannan dag). ”Vi springer en stund efter middagen!” sa jag. ”Mmm”, sa han.

MEN så kom jag på: Föräldrarmöte kl. 19-20 i åk 4-6, och jag bara MÅSTE gå! Jag har skolkat för mycket från föräldrarmöten de sista åren…Har bara gått då och då…Med första sonen gick jag på ALLA föräldramöten, ALLA möten över huvud taget, ALLTID. Jag tyckte det var Livsviktigt! Nu är det fjärde sonen, och jag har liksom ”hört allt” och lite ”been there – done that”…typ…Blivit lite blasé liksom…Trodde ALDRIG jag skulle bli det!

Föräldrarmötet drog ut lite på tiden…så jag kom inte hem förrän vid 20.30 och då var det ju mörkt, men vi HADE FAKTISKT BESTÄMT att springa, så vi tog varsin ficklampa och gav oss iväg.

Oj, vad svårt det var att springa med ficklampa. Ljuset blir så ”studsigt” och man ser inte rötter och stenar alls. Jag sprang inte som vanligt, utan mer spänt…

Men vi sprang iallafall! Och DET var jätteduktigt!

Men magen sitter kvar! Och den kommer nog att sitta där tills jag dör! För den verkar verkligen Trivas där den sitter! Den sitter som järn! Som BERGET! Min tjocka mage…dallermage….