Ha!
Där fick dom – Grannarna Utan Liv.
Eller så ”fick jag” själv! För nu är jag utan altanmöbler! Jag slängde dom! I en sopcontainer. Och nu är altanen alldeles ”naken”….Förutom cyklarna som står där….Kanske ska slänga dom också…när jag ändå är igång…
Vad ska dom nu klaga på?
….men, dom skulle se min balkong….Oj oj oj oj! Snacka om stök!!!….men det får dom inte!!!
Ha!
Det är stökigt på min altan. Där ligger ett bord upp och ner. Två stolar står lite slarvigt bredvid…plus att barnen ställer sina cyklar där…
Oj oj oj!
Nu kom bostadsrättsföreningens representant igen och sa att jag måste ”slänga skräpet” som står på altanen, och att det ”inte kan se ut så” där. Jag sa att det inte är skräp – det är ett bord, vars ben inte har någon mutter och därför blir det liggande upp och ner….
VARFÖR är det så jobbigt för grannarna att min altan ser lite stökig ut? Jag kan för mitt liv inte förstå det!?!?
Är det Typiskt Svenskt tro? Att det ska vara så Snyggt och Prydligt utanpå.
”När grannen hade visning var hon lite störd över att det var så stökigt på din altan…” sa brf.s representant….”men hon vågade inte säga till dej”….
Här kan jag inte bo! För jag är inte som ”alla andra”. Jag ÄR stökig, har stökigt – både inne och ute – och tycker inte det är kul att fixa och greja och dona och sitter ALDRIG på altanen, för den är så FELplacerad! Mitt i gångstråket är den, så visst syns stöket. Men såååå stökigt är det ju inte….bara ett bord som ligger upp och ner….
Jag orkar inte bo här….men jag orkar inte flytta igen heller!
Suck!
Iförrgår var det lite stressigt på kvällen! Jag jobbade länge och kom hem med andan i halsen, med två pizzor – en till mej och en till 10-åringen.
Först en snabbispromenad med två kissnödiga hundar och sedan in och äta pizza med sonen. I stressen bestämde jag mej för att klippa min pizza i mindre bitar och äta med händerna. DÅ hände det:
”Klipp! Klipp! Klipp! Klipp! AJ!!!!! AAAAAAJJJJJJ!!!!!AAAJJJJJJJJJ!!!!!”
Blodet droppade och jag stack fingret under kranen och öste på med iskallt vatten. Ajajaajajajaj! Papper virades om fingret och sen la jag mej i soffan för att inte svimma! Oj, vad det dunkade i fingret och OJ vad det blödde!!!!
IDAG vågade jag ta av plåstret och titta vad som VERLIGEN hände! Jag hade klippt av nästan hela toppen på fingret! Det är som ett lock som man kan ta av! Helläskigt! På med locket och på med plåstret igen.
Huvva!
Kvinnor!
Sluta oroa er för åderbråck, rynkor och andra jävligheter!
Lär Er leva efter mottot;
livet skall INTE vara en resa ner mot graven, med målsättningen att anlända säkert, i en attraktiv och välbevarad kropp,
utan snarare en sladdning in från sidan med chokladkakan i en hand och vinet i den andra, håret på ända och med en kropp som blivit ordentligt använd, för att inte säga fullständigt utsliten, samtidigt som man skriker:
WOW vilken jävla åktur!
Ett bra sätt att stressa barn idag är att ge dom läxor VARJE DAG för att de ska känna ”kniven mot strupen” hela tiden och för att de ska känna att de aldrig aldrig någonsin är LEDIGA!
Ett annat bra sätt att stressa barn idag är att se till att de inte får vara sjuka när de är sjuka, utan då ska man skicka hem skolböcker så att det mellan spyorna ska räkna några tal, eller skriva några fina adverb i sin bok.
Tänk om JAG tog hem jobb varje dag och satt med och slet varje kväll så tårarna sprutade och jag kastade papper omkring mej och skrek: ”JAG FATTAR INTE VAD JAG SKA GÖÖÖÖRA!” och ingen annan i familjen fattade heller.
Tänk om JAG låg sjuk i 39 graders feber och in stolpade familjen Svensson och sa att dom hade problem med sin bråkiga tonåring, och jag fick halvliggande i sängen, svamla om något klokt och terapeutigt eftersom det är så självklart att OM man inte kan vara på jobbet, så kommer jobbet hem till en!
SÅ ser livet ut för Barnen idag!
Och jag kan ingenting göra åt det! Bara stå och titta på. Och tycka till!
Hur blir det för våra barn i framtiden när allt idag ska sexualiseras? När småflickor ska puta med brösten och göra samlagsrörelser med rumpan, när de dansar, går, står och rör sig. När nästan alla musik-videos innehåller tjejer som tittar förföriskt in i kameran, slickar sig om munnen och visar med all tydlighet att det är sex dom vill ha! Det är DET som allt går ut på här i livet. Typ.
Och männen visas som coola, tuffa typer, som rör vid dom kåta kvinnorna, verkar lite nonchalanta och har flera tjejer ”på gång” hela tiden, vilket inte alls bekymrar dom kåta tjejerna. Gärna många kåta tjejer på en kille. Ibland händer det att det är tvärtom: Många sexiga killar på en kåt tjej, men ofta knuffar hon då undan killarna lite hit och dit…tills hon bestämmer sej för EN enda kille…
Vad förmedlar detta till ungdomarna av idag? På framsidan av ALLA veckotidningar som finns i affärerna plutar tjejer med munnarna, trycker upp sina (silikon?-) bröst i kamerafokus och ser förföriska ut.
T o m när man går in på dejtingsiter och tittar på kvinnobilder, är många med brösten i fokus och många med förförisk blick, typ: ”Kom och ta mej!”.
Suck!
Har vi inte kommit längre i vår värld? Att vi i första hand är MÄNNISKOR med HJÄRNOR, eller är det bara jag som vill bli betraktad som en Människa med en Hjärna i första hand, Kvinna i andra hand och som Sexig i tredje hand (och då helst av någon jag älskar och som älskar mej). Är jag helt ensam, eller vad?
Jag blir orolig för att mina söner ska falla in i detta ”kom-och-ta-mej-spel” där inget är äkta och utsidan är i fokus och där sexualiteten kommer före allt annat viktigt! Har de någon chans att vara Äkta och Naturliga och leta efter Klokhet och Hjärna, när media hela tiden pressar på oss tuttar, kåthet och sex?
Pust!
Idag känner jag så tydligt att jag inte trivs här! Det är så inskränkt och småaktigt!
Jag, som alltid tyckt det varit så trevligt med grannar ”som bryr sej”, och som alltid tyckt att man kan bo tätt tätt ihop och le mot sina grannar, prata lite om ditten och datten över staketet eller i trappan, och som alltid sagt att ”bättre med grannar som bryr sej för mycket, än inte alls!”. Men nu vet jag inte längre…
Plötsligt får jag uppleva det ”småsinta”…Det ”snåla” och ”finstilta” i att vara grannar. Jag vill vara VÄN med grannar! Jag VILL verkligen att det ska funka och jag skulle vilja ha åtminstone EN granne lite mer som vän…sådär så att man kan fika ihop lite grann då och då….
…och så vill jag hejja på alla grannar och prata lite om vädret eller något annat ytligt…när vi går förbi varandra…
…men här…!
Jag vill flytta!
*knack knack knack*
Bostadsrättsföreningens representant kommer och säger att man inte får parkera bilen utanför huset någon längre tid….Min bil har stått utanför dörren, för att den gått sönder, precis utanför dörren….och grannarna har klagat….Den har stått där 2 hela dygn! Uj uj uj! Säkert har grannarna lidit svårt av denna tabbe! Jag förklarar för brf:s representant att bilen gått sönder och väntar på bärgning, alternativt lagning, och den kommer att fraktas bort i morgon….
*knack knack knack*
Brfs representant kommer och säger att grannarna har klagat på att jag har tomma kartonger som står på MIN altan! Det ser skräpigt ut och stör ”helhetsintrycket”. Suck! Jag ska ta bort dom….Har TÄNKT ta bort dom, givetvis, men TIDEN har inte räckt till riktigt…Nu MÅSTE jag verkligen…
*knack knack knack*
Brfs representant kommer och säger att grannarna säger att mina hundar skäller av och till på dagarna. Det är störande. Dom måste sluta omedelbart!
*knack knack knack*
Brfs representant kommer och säger att mina barn är högljudda när dom hoppar på sin trampolin 200 meter från husen….Kan vi möjligen flytta på trampolinen ca 50 meter bakåt? Jorå, det kan vi!
*knack knack knack*
aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!
Jag vill flytta!
Idag! Antingen till ett ställe där jag inte har några grannar alls och får ha tomten precis hur jag vill oc vara så högljudd jag vill och ha förton kartonger liggande hur länge jag vill!!! Eller till ett land där man accepterar att folk är som dom är, och där det inte är kliniskt rent överallt och där dom förstår att barn låter ibland, att hundar skäller ibland och att bilar går sönder!!!
Idag vill jag VERKLIGEN INTE BO HÄR!!!!
Och gissa vad!? Det fullkomligt DRÄLLER av katter där jag bor!!! Överallt! Varenda djävla hushåll har MINST två katter. Dom skiter och kissar precis överallt! Och kliver in på min altan och min balkong! Jag skulle kunna klaga för att GE IGEN! Men det gör jag inte! För jag tycker att människor, hundar, katter och barn ska få leva ett vanligt och normalt liv!!!
BLÄ!
Om drygt en månad åker jag med ALLA mina fyra söner + sons flickvän till Florida!!!
Det ska bli så kuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuul!
Min syster har bott i USA i ca 25 år! Först i Californien, och där var jag aldrig och hälsade på, trots att hon bodde där i ca 15 år! Jag hade aldrig råd helt enkelt. Sen flyttade hon och hennes man till Florida, för syrran stod bara inte ut med alla jordbävningar….
Jag har varit i Florida två gånger! Båda gångerna betalade Någon Annan: Första gången min kära Mor och andra gången min kära Son+flickvän. Den här gången betalar jag själv, och ÄNTLIGEN kan jag ta med mej mina söner!
Vi ska besöka Disney World och allehanda andra roliga ställen.
Syrran bor med man, och en gammal hund, i en villa med pool invid en flod med en båt i. De andra gångerna jag varit där har jag mest legat vid poolen och slappat och njutit av att vara ifred och slippa göra något.
Den här gången blir det Action!
I torsdags åkte jag till jobbet på eftermiddagen. Jag hade flera besök och kände att jag måste göra dom, och barnen kunde vara ensamma hemma i några timmar, trots allehanda krämpor….
Första besöket blev inställt. Sen ringde telefonen. Det var 10-åringen som grääääät:
– ”Jag vill ha piiiizzzzaaaaaa!!!”.
-”Är du hungrig?” frågade jag.
-”Jag trooooor det!” grät han.
-”Men ta ett par mackor, så kommer jag hem om ett par timmar”, sa jag.
-”Näe, jag vill baaaraaaa haaaa piiiizzzaaaaaaa!” grät han förtvivlat.
Då sa mammarösten i huvudet: ”Något är FEL! Det här stämmer inte.”
Jag sa till sonen att jag skulle ringa igen om en liten stund. Sen ringde jag till vårdcentralen och berättade om sonen.
-”Kom direkt med honom!” sa dom.
Jag ringde hem och sa att sonen skulle klä på sej (han låg i pyjamas i soffan) och att vi skulle åka till doktorn. När jag kom hem var han inte påklädd, för ”….jag kaaan inte!”. Jag hjälpte honom, med två studsande superglada hundar runtomkring mej: ”Matte är hemma igen! Jiiiihaaaa!!!”
Vi åkte till vårdcentralen. Där klämde en sur doktor på sonens mage och det gjorde ONT till höger nere på magen. Det togs stick i fingret: ”AJ!!!” ONT, tyckte sonen, som var jätteduktig! Provet visade ingenting.
Därefter fick vi remiss till Astrid Lindgrens sjukhus.
Min mamma-och-matte-hjärna gick i 180 knutar: ”Vem-ska-ta-hand-om-sönerna-och-hundarna-vem-ska-laga-mat-och-gå-ut-med-hundarna-vem-ska…..???” etc.
Jag ringde Grabbarna Grus (de två återstående) och sa att jag skulle till sjukhuset med lillebror. -”Vad vill ni äta ikväll?”. De ville ha pizza respektive hamburgare. Jag fixade och körde det + mjölk hem till dem och mötte dom utanför så att inte hundarna skulle ”gå igång” igen. Jag bad dom ta ansvar för hundarna och sa att jag kanske skulle bli kvar på sjukhuset och att dom då måste sova ensamma. ”Okey!” sa dom.
Iväg till sjukhuset! Sonen var hungrig så han fick en hamburgare. Kanske dumt, tänkte jag då, för han skulle kanske opereras. Å andra sidan var det Skitbra, när jag ser i backspegeln, för annars hade han inte fått mat på över två dygn.
Väl där ställde jag in mej på MÅNGA timmars väntan, för så har det ALLTID varit när jag varit där med någon son (två armbrytningar och en lunginflammation).
Vi fick komma in i ett rum rätt snabbt, men sen började Den Eviga Väntan. Vi kom vid 16.30-tiden och var ”färdiga” för att rullas upp på sal vid 22.30. Under Väntans-timmarna kom det då och då in någon sköterska, eller ibland läkare, och tog prover av allehanda slag osv. Alla prover var ”negativa” (=visade inget), men på ultraljudet, som togs sent på kvällen, såg läkaren tydligt att han hade inflammerad blindtarm.
Sonen var så POSITIV hela tiden och så DUKTIG! Vid ETT tillfälle bröt han ihop och det var när droppslangen i blodkärlet hade hamnat snett och gjorde fruktansvärt ONT, och sköterskan var tvungen att hitta ett nytt blodkärl och sticka honom i andra armen. Då ville han åka hem! För övrigt var han Tapper och Duktig så att jag var helt imponerad!
På avdelningen fick han en mysig sjukhusskjorta, som han tyckte var så skön så han ville att vi skulle ”köpa hem en”, och en säng som var så skön att han frågade om vi inte kunde köpa den också.
Jag fick varken säng eller skjorta…. Jag fick sova på en bäddsoffa på sidan, i kjol och t-shirt. För att inte frysa satte jag på mej jeans-jackan också, och sov i den.
Först fick vi veta att sonen skulle opereras ”snart”, sent på kvällen/natten, men så kom det ett ”akut fall” som var viktigare och operationen sköts upp till nästa dag.
Nästa dag kl. 11 opererades min son. Han var så POSITIV till allt så det var helt otroligt! Jag berättade för honom att själv ä l s k a r jag att bli sövd, för jag tycker det är så skööönt att få somna på det viset, så han såg verkligen fram emot att få bli sövd. Sen var operationssalen så spännande med alla apparater och en stor lampa med många färger och snälla människor som visade hur saker och ting funkade, så sonen somnade med ett belåtet leende på läpparna.
Jag gick och fikade, och gick sedan runt lite i cirklar. Det var ju ändå en Operation, som min älskade son genomgick, även om den är ”standard”…
Efter operationen fick jag gå in till honom på uppvaket. Han vaknade till och konstaterade att jag var där. Sen pratade han lite ”goja” och sa lite tokiga saker…Jag tror också att han kände sej väldigt Duktig och Speciell och att han var Stolt.
Efter någon timme i uppvaket rullades han upp till avdelningen igen. Där sov han i några timmar till. Blodtryck kollades med jämna mellanrum.
Jag SMS:ade och pratade med storebröderna i telefonen av och till. Det var diskussioner om VEM som skulle gå ut med hundar, vad dom skulle äta osv. Jag SMS:ade och pratade också med sönernas pappa, och meddelade honom vad som hände och hur.
Dagen efter (igår) åkte vi hem. Sonen hade ont i magen, och kunde knappt gå. Jag letade igenom ”hela sjukhuset” (kändes det som) efter en rullstol, och hittade till slut en, som jag körde sonen i till bilen.
Hem till Vardagen och Livet igen! Allt hade rullat på. Hundarna blev Superlyckliga!!! Tokiga av lycka! Storebröderna var lättade.
Sen skulle Grabbarna Grus över till sin pappa, eftersom ”pappa-veckan” startade. Väl hemma hos pappan bröt lillebror ihop. Han ville hem till mej igen. Jag kände mej slut och ville helst vara ifred, men förstod också sonen, som längtade efter ”mamma-omvårdnad” i sitt pre-operativa tillstånd. Som vanligt var det NOLL förståelse från pappan, som blev ARG på MEJ, för att sonen ringde mej och grät och ville hem till mej. Inga tröstande ord till sonen, och inga lugnande ord till mej, typ att ”Vi fixar det här. Du behöver inte oroa dej!”. När jag dessutom fick veta att han tagit med sonen för att handla samma dag, kände jag att han inte förstod sonens tillstånd…och behov av omvårdnad…Så jag åkte helt sonika och hämtade sonen igen (men pappan hade ”okey:at” det, så det var inte under upprörda scener).
Nöjd och glad som kexchoklad är han nu hemma hos mej igen! Jag är trött och sliten, men så är det ju att vara mamma ibland…
Pust!
HUR ska man veta om ens barn är sjuka, när dom säger det, eller inte?
Mina barn har ALLTID velat vara hemma, istället för att gå till dagis eller skola, så jag har i ALLA år hört: ”Jag har ONT i magen/huvet/känner mej sjuk/vill inte gå till skolan!” varje dag, varje morgon!
Ibland tror jag på dom, ibland inte. Ibland har jag varit ”hård” och sagt ”Gå ändå! Du kan gå hem igen om du VERKLIGEN blir sjuk!” och då är det oftast en Kamp att få dem att ”gå ändå”. Ibland har jag antingen inte orkat ta kampen, ELLER så är dom faktiskt sjuka. Det bästa är när dom har feber (=sjuk På Riktigt!).
Jag HAR pratat allvar med dom: Att om dom ”alltid” säger att dom är sjuka och ska vara hemma, så tror jag dom ju inte ens när dom ÄR sjuka! Det blir lite ”Peter och Vargen” över det hela.
I går kväll hade 10-åringen ONT i magen och 13-åringen var ledsen och hängig och såg febrig ut. På honom kan man dock INTE ta tempen. Att stoppa något i stjärten på denna person har aldrig gått. Jag gjorde det nog sist när han var ca 4 år och då höll han på att döööööö av förtvivlan. Vi har prövat allehanda andra febertermometrar, men jag tycker inte dom funkar, så jag kör med ”handpåläggning”. Igår var han Varm.
I morse hade fortfarande 10-åringen ONT i magen – nere till höger…Blindtarminsinflammation? 13-åringen var fortfarande hängig, så båda fick vara hemma.
14-åringen tog tempen: Jäkla skit! Han hade bara 36,7! Han suckade djupt och jag gav honom dom tröstande orden: ”Var inte ledsen – du kanske blir sjuk i morgon!”. Då skrattade han till. Han hörde väl hur dumt det lät…
Nåja.
Nu har jag alltså en 10-åring som faktiskt HAR jätteont till höger nere i magen och jag vet inte hur allvarligt jag ska se på det….Ska jag ändå sticka iväg till jobbet och ha några samtal där, eller måste jag köra iväg honom till akuten? Hm….
Tiden får utvisa….
erviluca #mammatillfyrakillar 