I torsdags åkte jag till jobbet på eftermiddagen. Jag hade flera besök och kände att jag måste göra dom, och barnen kunde vara ensamma hemma i några timmar, trots allehanda krämpor….
Första besöket blev inställt. Sen ringde telefonen. Det var 10-åringen som grääääät:
– ”Jag vill ha piiiizzzzaaaaaa!!!”.
-”Är du hungrig?” frågade jag.
-”Jag trooooor det!” grät han.
-”Men ta ett par mackor, så kommer jag hem om ett par timmar”, sa jag.
-”Näe, jag vill baaaraaaa haaaa piiiizzzaaaaaaa!” grät han förtvivlat.
Då sa mammarösten i huvudet: ”Något är FEL! Det här stämmer inte.”
Jag sa till sonen att jag skulle ringa igen om en liten stund. Sen ringde jag till vårdcentralen och berättade om sonen.
-”Kom direkt med honom!” sa dom.
Jag ringde hem och sa att sonen skulle klä på sej (han låg i pyjamas i soffan) och att vi skulle åka till doktorn. När jag kom hem var han inte påklädd, för ”….jag kaaan inte!”. Jag hjälpte honom, med två studsande superglada hundar runtomkring mej: ”Matte är hemma igen! Jiiiihaaaa!!!”
Vi åkte till vårdcentralen. Där klämde en sur doktor på sonens mage och det gjorde ONT till höger nere på magen. Det togs stick i fingret: ”AJ!!!” ONT, tyckte sonen, som var jätteduktig! Provet visade ingenting.
Därefter fick vi remiss till Astrid Lindgrens sjukhus.
Min mamma-och-matte-hjärna gick i 180 knutar: ”Vem-ska-ta-hand-om-sönerna-och-hundarna-vem-ska-laga-mat-och-gå-ut-med-hundarna-vem-ska…..???” etc.
Jag ringde Grabbarna Grus (de två återstående) och sa att jag skulle till sjukhuset med lillebror. -”Vad vill ni äta ikväll?”. De ville ha pizza respektive hamburgare. Jag fixade och körde det + mjölk hem till dem och mötte dom utanför så att inte hundarna skulle ”gå igång” igen. Jag bad dom ta ansvar för hundarna och sa att jag kanske skulle bli kvar på sjukhuset och att dom då måste sova ensamma. ”Okey!” sa dom.
Iväg till sjukhuset! Sonen var hungrig så han fick en hamburgare. Kanske dumt, tänkte jag då, för han skulle kanske opereras. Å andra sidan var det Skitbra, när jag ser i backspegeln, för annars hade han inte fått mat på över två dygn.
Väl där ställde jag in mej på MÅNGA timmars väntan, för så har det ALLTID varit när jag varit där med någon son (två armbrytningar och en lunginflammation).
Vi fick komma in i ett rum rätt snabbt, men sen började Den Eviga Väntan. Vi kom vid 16.30-tiden och var ”färdiga” för att rullas upp på sal vid 22.30. Under Väntans-timmarna kom det då och då in någon sköterska, eller ibland läkare, och tog prover av allehanda slag osv. Alla prover var ”negativa” (=visade inget), men på ultraljudet, som togs sent på kvällen, såg läkaren tydligt att han hade inflammerad blindtarm.
Sonen var så POSITIV hela tiden och så DUKTIG! Vid ETT tillfälle bröt han ihop och det var när droppslangen i blodkärlet hade hamnat snett och gjorde fruktansvärt ONT, och sköterskan var tvungen att hitta ett nytt blodkärl och sticka honom i andra armen. Då ville han åka hem! För övrigt var han Tapper och Duktig så att jag var helt imponerad!
På avdelningen fick han en mysig sjukhusskjorta, som han tyckte var så skön så han ville att vi skulle ”köpa hem en”, och en säng som var så skön att han frågade om vi inte kunde köpa den också.
Jag fick varken säng eller skjorta…. Jag fick sova på en bäddsoffa på sidan, i kjol och t-shirt. För att inte frysa satte jag på mej jeans-jackan också, och sov i den.
Först fick vi veta att sonen skulle opereras ”snart”, sent på kvällen/natten, men så kom det ett ”akut fall” som var viktigare och operationen sköts upp till nästa dag.
Nästa dag kl. 11 opererades min son. Han var så POSITIV till allt så det var helt otroligt! Jag berättade för honom att själv ä l s k a r jag att bli sövd, för jag tycker det är så skööönt att få somna på det viset, så han såg verkligen fram emot att få bli sövd. Sen var operationssalen så spännande med alla apparater och en stor lampa med många färger och snälla människor som visade hur saker och ting funkade, så sonen somnade med ett belåtet leende på läpparna.
Jag gick och fikade, och gick sedan runt lite i cirklar. Det var ju ändå en Operation, som min älskade son genomgick, även om den är ”standard”…
Efter operationen fick jag gå in till honom på uppvaket. Han vaknade till och konstaterade att jag var där. Sen pratade han lite ”goja” och sa lite tokiga saker…Jag tror också att han kände sej väldigt Duktig och Speciell och att han var Stolt.
Efter någon timme i uppvaket rullades han upp till avdelningen igen. Där sov han i några timmar till. Blodtryck kollades med jämna mellanrum.
Jag SMS:ade och pratade med storebröderna i telefonen av och till. Det var diskussioner om VEM som skulle gå ut med hundar, vad dom skulle äta osv. Jag SMS:ade och pratade också med sönernas pappa, och meddelade honom vad som hände och hur.
Dagen efter (igår) åkte vi hem. Sonen hade ont i magen, och kunde knappt gå. Jag letade igenom ”hela sjukhuset” (kändes det som) efter en rullstol, och hittade till slut en, som jag körde sonen i till bilen.
Hem till Vardagen och Livet igen! Allt hade rullat på. Hundarna blev Superlyckliga!!! Tokiga av lycka! Storebröderna var lättade.
Sen skulle Grabbarna Grus över till sin pappa, eftersom ”pappa-veckan” startade. Väl hemma hos pappan bröt lillebror ihop. Han ville hem till mej igen. Jag kände mej slut och ville helst vara ifred, men förstod också sonen, som längtade efter ”mamma-omvårdnad” i sitt pre-operativa tillstånd. Som vanligt var det NOLL förståelse från pappan, som blev ARG på MEJ, för att sonen ringde mej och grät och ville hem till mej. Inga tröstande ord till sonen, och inga lugnande ord till mej, typ att ”Vi fixar det här. Du behöver inte oroa dej!”. När jag dessutom fick veta att han tagit med sonen för att handla samma dag, kände jag att han inte förstod sonens tillstånd…och behov av omvårdnad…Så jag åkte helt sonika och hämtade sonen igen (men pappan hade ”okey:at” det, så det var inte under upprörda scener).
Nöjd och glad som kexchoklad är han nu hemma hos mej igen! Jag är trött och sliten, men så är det ju att vara mamma ibland…
Pust!
erviluca #mammatillfyrakillar 