Månadsarkiv: augusti 2009

Jag Jag var på Gotland när jag var 12 år med min kusin som var 13 år och min faster (ålderslös). Jag har starka  minnen därifrån – hur Besviken jag var på Pippi-huset, som i princip var tomt, fast med en rutchkana i (! En RUTCHKANA i Pippihuset!!! Hur tänkte dom?? Jag ville ju se hur Pippi bodde!!!).

Jag minns Raukarna. Hur vi gick på en sandstrand och såg Raukar. Jag skrev i min dagbok om Viktiga Saker, såsom raukar och vackra stenar och vad vi gjorde. Jag tänkte att det var viktigt för Framtiden att jag skrev ner lite ”vuxna” saker – och inte bara att jag var kär i olika killar, som jag var då…

Jag minns middagar utomhus med fastern och kusinen. Allt var så ”stort” (Upplevelsemässigt sett). Upplevelsen var att Gotland är Fantastiskt!

Så gick det 10 år, och jag åkte dit igen. Den här gången med min första lilla son, 9 månader gammal, min mamma och pappa och storasyster (men henne minns jag inte från den resan alls av någon anledning! Hon påminde mig i somras om att hon faktiskt var med!). Vi skulle bl a hälsa på min yngre syster som sommarjobbade på en restaurang i Visby.

Återigen minns jag hur vi klättrade på någon rauk. Jag med sonen i sittstol på ryggen (även min pappa bar honom på ryggen, och det har vi bild på…men jag minns att han fick ont i ryggen och att jag bar sonen mest själv, men eftersom min pappa bär sonen PÅ BILD, är ALLA ANDRAS minne att BARA han bar sonen…Att han var så ”duktig”. Han var inte det!).

Jag minns en sandstrand och att det då var mode med topless, och hur konstigt det kändes att bada topless med sin pappa… Jag var så smal och snygg, men kände mej så tjock och ful…

Jag minns att jag ville gå ut och FESTA, och ”supa till” men att jag inte tyckte att det passade sej, eftersom jag var småbarnsmamma… Jag borde ha ”passat på” eftersom jag hade två inbyggda barnvakter med, men jag vet att jag  hade för Dåligt Samvete över att ens Tänka Tanken…

Upplevelsen var att Gotland är Fantastiskt!

Nästan 20 år senare åker jag dit igen. Nu håller jag i tömmarna. Det är jag som har Ansvaret. Det är jag som har bokat stuga och ska se till att alla har det bra och trevligt!

Och plötsligt är allt så ”vanligt”. Visby är fint, men litet….Gotland är vackert, men Upplevelsen är inte så Stor…Ansvaret tar över… Ansvaret över att Dom Andra ska ha det bra! Eller nåt.

Eller vad är det som gör att Upplevelser aldrig kan Upplevas igen…Att det nästan Aldrig blir så Fantastiskt som det var när ”man” var yngre/ung? Jularna kan aldrig bli lika Härliga! Sommrarna aldrig lika långa!

Lite sorgligt…men sant….

Jag är så fylld av kärlek!

Ibland bara bubblar det över! Jag vill sjunga, dansa, skrika, hoppa av KÄRLEK! Jag vill pussa och krama på mina söner och hundar, men vissa utav dom vrider sej ur mitt kärleksfulla grepp…Helt okey! 

Jag kan inte låta bli att ta lite på dom när jag går förbi, eller dom går förbi mej…Klappa dom lite på håret, eller armen, ruffsa om håret, en kärleksfull box på armen…som leder till en HÅRD box tillbaka (tyyypiskt killar!) men med ett snett glittrande leende tillbaka….

Jag ÄLSKAR så mycket! Jag älskar mina barn och mina hundar så mycket så mycket så oj oj oj! Jag är så fylld av kärlek så det räcker och blir över!

Vill du ha?

Egentligen har jag MASSOR att göra HELA TIDEN, men VILL INTE göra det jag måste och därför har jag inget att göra!

Egentligen hade jag laddat för en SLAPPIS-HELG, efter 3 veckor med barnen (+deras kusin), men nu vänds allt upp-och-ner eftersom barnens fader meddelade via SMS att han ju har JÄMNA VECKOR och jag OJÄMNA. Ack och ve! Det tänkte jag inte på! Så efter 3 veckor hos mej, börjar Det Vanliga Schemat och då börjar det med en vecka hos mej! Vilket sammantaget blir 4 veckor hos mej. Han har så rätt så rätt, men jag tänkte inte på det…Så nu blir det ingen slappis-helg och jag har ingen lust att laga mat ”förton dagar” till! Men vem bryr sej om vad JAG har lust till?

Jag är en utav de FÅ kvinnor här i världen som inte tycker det är kul med matlagning! Och när jag säger det står jag bakom en dörr och viskar, för det är så FULT att inte tycka om matlagning och inte vilja diskutera om såsen innehåller citron och oregano eller inte, när man är av kvinligt kön. Ibland låtsas jag vara lite intresserad genom att höja ögonbrynen lite intresserat, men fyyyy vad jag tycker det är OINTRESSANT! Att läsa recept = HUVVA! Jag gillar BARA att experimentera ihop maträtter – gissa mej fram! Jag kommer aldrig ur åldern: ”KAN FÄLV!”

OM jag hade en man skulle han vara matlagningsintresserad, och sen skulle jag glatt städa upp efter honom i köket, för DET tycker jag är kul (bara jag slipper laga maten!). Att BÅDE behöva laga maten och diska upp efteråt, är så trååååkigt så jag låter ofta disken stå….tills den svämmar över alla breddar och MÅSTE diskas, för alla tallrikar och glas är slut i skåpen….

Ja, den nya diskmaskinen är trasig och jag hittar inte kvittot/garantin, så jag diskar för hand…En vacker dag kommer kvittor/garantin fram, för det brukar borttappade saker göra…

Och när jag ber något barn om Något, Över Huvud Taget, får jag svaret: ”VARFÖR JAAAAAG?!?!?! VARFÖR INTE HAN?!?!? VARFÖR MÅSTE ALLTID JAG?!?!?” och så blir det Superdiskussioner om vem som hjälpt till mest/minst och så går tiden åt att tjaffsa tills jag EXPLODERAR! Och sen gör jag det själv ilsket svärandes, spottandes och fräsandes.

Häromdagen sa jag: ”Ni får ingen mat om ni inte går ut med hundarna!” ”VEM?” frågade barnen. ”ALLA!” sa jag, så alla fyra gick ut med hundarna! Så jag kör med hot, och ibland mutor. Det funkar, för det mesta!

När landar ”man” i livet, liksom? När känner man att ”NU är jag i mål!, NU är jag NÖJD!” ? Eller är det så att Vissa Människor (typ jag) vill alltid vidare…Landar bara korta stunder i ”nöjdheten” och vill sedan vidare…Jag är rätt nöjd på ”resan” också, men det skulle vara så skönt att Landa och känna ”NU är jag Hemma och HÄR vill jag stanna och SÅ HÄR vill jag att livet ska fortsätta vara!”….eller hamnar ”man” aldrig där?

Handlar det om att Fånga Dagen? Men jag gör ju det! Iallafall ibland, men jag undrar ändå: SEN då?

Är det för att jag är SINGEL som jag hela tiden av en känsla av ”väntan” eller ”icke-tillfredsställelse” eller ”inte-färdig”…Att jag väntar på Honom, typ? Han som ska komma och bli ETT med mej och så ska vi ”leva lyckliga ever after”….

Visserligen har jag inte lyckats leva lycklig ”ever after” med Någon man tidigare, men det är väl kanske ”bara” för att han inte var Rätt Man! Så enkelt måste det vara! För det SKA finnas en ”själsfrände” för alla där ute…eller ska jag dö utan att ha hittat Honom och fått leva ”happily ever after”?

Är det för att jag är ett Träsktroll, och enligt Den Goda Fen lever ju inte Träsktroll ”Happily ever after”…?

Hm!

Djupa tankar mitt i natten….eller nåt!

Jorå, så är det!

Vi satte oss i soffan för att se någon läskig krigsfilm, eftersom alla killar f n vill se så mycket våld som möjligt, och jag sitter med för att psykologiskt förklara när det blir för läskigt….och sen ta emot dom när dom ”faller ihop” av rädsla efteråt…då ska jag förståååå….Fast själv HATAR jag våld i alla former!

Nåja.

Grabbarna Grus med kusin hade spelat Habbo hela halva dagen…Och på Habbo ”händer det Grejer”, förstod jag. Alla såg så finurliga ut när dom satte sej i soffan, så då utbrast jag: ”Idag har alla haft sex på Habbo!” och tre ansikten blev röda…Den fjärde sa: ”Näe, inte jag!”.

Som små små gubbar går dom omkring på Habbo (en datavärld alltså) och så skriver/ ”säger dom något”, och då kommer en liten pratbubbla ur deras små gubbar. Allt dom gör skrivs, så att när dom ”har sex” (vilket är så himla spännande just nu), träffar dom en tjejgubbe (som man inte ens vet om hon är tjej i Verkliga Livet) och så säger dom i pratbubblan ”har sex” eller ”knullar” eller något annat finurligt…och då har dom sex.

SUCK!

”Varför måste ni hålla på så?” frågar jag och suckar. ”Men jag gick fram till en tjej och då sa hon: Ta mej på brösten, och då gjorde jag det”, säger 13-åringen.

Kommer Internet såsmåningom att ÖVERSVÄMMAS av sex överallt? Eller kommer det att bli så att sex är så vanligt så att det är som att fisa – nej vanligare – istället för att ta i hand när man hälsar så…..ELLER kommer barnen, som växer upp med internet nu, att bli så less på sex (och det blir så Ospännande) att de suckar när nakna kukar och fittor dyker upp här och där, och dom vill inget hellre än se en bild på en fin solnedgång? ELLER, hur kommer det att bli?

…när dom har ”sex” på nätet vid 11-, 13-, och 14 års  ålder? Och i morgon har väl 10-åringen sex också…på Habbo… Så är alla av med sin oskuld…på nätet…

Som hundägare får man alltid vara beredd på att få ILSKNA blickar riktade mot sej, eller arga kommentarer eller Tillrättavisningar, och under alla alla år med hund, har jag varit så FÖRSTÅENDE och snäll och ”oj-oj-oj-at” mej med den som skällt på mej, och bett om ursäkt, förstått och lett och och och….

Nu börjar en vulkan bubbla i mej! En jävla stor vulkan, fylld med lava och magma (fast det kanske är samma sak?….nåja)! Det bubblar och fräser och snart kommer UTBROTTET! NÄSTA GÅNG någon kommenterar mina hundar eller var jag går och står och/eller hur jag eller hundarna beter sig, är risken stor att denna inre vulkan får ett UTBROTT, och då vill jag inte vara i ”dina skor”….

Jag blir så jävla trött på att alltid vara den som måste ”Flytta på mej”, ”ändra mej” osv osv fast jag inte gjort något fel, bara för att jag har hund (-ar).

Idag hände det igen:

Vi åkte till Badet där jag anser att man får ha hund med sej, om man inte stör någon. Vi gick INTE till stranden, för där får man INTE ha hund (det har jag kollat!), och inte till bryggan där det finns en massa människor, för där kanske man inte får ha hund…utan vi gick vidare – förbi Alla Människor…vidare till en tom och ödslig flytbrygga som låg alldeles för sej själv på en liten udde…DÄR ”landade” vi: Jag och barnen och hundarna.

Vi hoppade i, allihop! Flisa gillar bäst att stå med tassarna vid stranden (bredvid bryggan) och hugga efter inbillade flugor i vattnet. Sally simmar ut om jag simmar ut, vilket jag gjorde, och hon med…. Grabbarna Grus med kusin hoppade och lekte kull och hade allmänt jättekul!

Då ser jag en Tant komma. Jag kopplar genast hundarna, ”utifallatt”…. Tanten stirrar på mej och säger ”Har hundarna badat?”. ”Ja…”, säger jag glatt. Då får jag en låååång utläggning/utskällning om allergi och hundar och bla bla bla….Vulkanen börjar bubbla… Det fräser och pyser…Jag stänger munnen för att inte det ska komma rök ur den…men jag undrar om det inte pyser ur näsan och öronen… Jag hör inte vad hon säger, för jag skiter i det, orkar inte! När hon är färdig med sin utläggning, som bl a innehåller att hon är allergisk, så sätter hon sej på en sten invid oss och läser en tidning! Jag är, och förblir, stum! Hon är ju allergisk!Varför ska hon då sitta 1,5 meter ifrån oss när det finns MASSOR mer av stenar, strand, bryggor osv för Sura Tanter!???? Det KOKAR i mej!

Jag står förstenad och stum en lång stund. Kommer mej inte för att göra Något.

Så ropar jag in barnen och säger att vi ska åka hem. Jag är annars rädd att gå till handgripligheter på Surtanten.

På vägen hem fräser jag ur mej ilskan som jag samlat på mej…Jag säger att ”Jag önskar jag kunde hitta något Riktigt Bra och Fyndigt att säga till en sån där Surtant, så hon kniper käft (helst för alltid)!”säger jag till killarna.

Förslagen från Grabbarna Grus är väldigt fantasifulla och ”killiga” som vanligt:

”Du skulle ha tagit henne i benen och snurrat henne runt och kastat ut henne i vattnet!!!”

”Du skulle ha tagit fram en kulspruta och skjutit henne full med skott, ba: ratatatatatatatat!!!”

”Du skulle ha sparkat henne på smalbenen och gett henne en KÄFTSMÄLL!”

Jag suckar….Inga av förslagen är i närheten av vad jag vill ha…

Då säger barnens kusin: ”Du skulle sagt: ….och jag är allergisk mot surkärringar!” och DÄR har vi det!!! ”DET ska jag spara tills nästa gång någon klagar! Jättebra! Super! DET skulle jag ha sagt!”

Jag ÄR faktiskt allergisk mot surkärringar (manliga eller kvinliga)!

Han hämtar aldrig in posten, men det sväller ändå inte över mer än att brevlådans lock är stängt. Men FULL är den. Brevlådan. Proppfull!

Han hejar inte. När jag går förbi honom tittar han bort. OM jag hejar högt och först, så svarar han dock.

Han står vid sin bil och ”fixar” jämt jämt jämt…men INTE nerdykt i motorhuven, utan med alla dörrar öppna håller han på och ”fixar” och ”fixar” INUTI bilen, men jag ser inte vad han gör… Bilen står på olika parkeringsplatser, men han står alltid vid den och donar och fixar…Ser koncentrerad ut. Timme ut och timme in – även i stekande sol.

Jag har ALDRIG sett något tvättstreck på hans altan, eller några möbler, eller honom, men igår var där plötsligt ett lååångt tvättstreck och på det hängde 2 miljoner små trasor på det! Fint upphängda bredvid varandra. Inte knöligt eller ihopveckat, utan fiiint hängde dom där, trasorna.

Kan han vara Pedant? Eller en sån som städar och städar och får ångest av när det INTE är städat? Så han fejar och putsar i bilen om och om igen…för att åka i den EN gång och sen fejar och putsar igen? Och KAN det vara så att han inte tar in posten eftersom den kan vara ”smutsig” – ”smittad” av Världen Utanför?

Hm….

Återigen har jag fyra killar hos mej, istället för mina tre. Det är barnens kusin som är och hälsar på i några dagar. De passar så bra ihop, alla grabbarna, och det blir lättare att vara tillsammans för Grabbarna Grus när det är en ”utifrån” med. Inte lika mycket tjaffs och bråk.

Det är mycket snack om Wow just nu: ”Vilken instans ska vi gå? Ska du gå med din palladin?” osv osv…Det är ett språk jag fattar ungefär…NOLL av! Dom sitter vid varsin dator och ropar till varandra, när solen skiner därute. Men jag får inte fnatt för det, för plötsligt säger  någon: ”Ska vi hoppa trampolin?!” och så försvinner allihop ut, och kör ett race på trampolinen, för att sedan komma in, svettiga och törstiga, svepa några glas saft eller juice och sen in i Fantasins värld igen, på WoW.

Jag fick dom också att följa med och bada på eftermiddagen, men först behövde jag och 14-åringen diskutera vad EFTERMIDDAG egentligen betyder…”Egentligen borde det betyda Efter Middagen”, dvs på kvällen, hävdade sonen. Jag höll med att det BORDE betyda det, men det betyder inte det. Enligt mej börjar eftermiddagen ca kl. 14, eller strax därefter, och pågår till ca kl. 17.20. Därefter börjar kvällen.

Vi hittade en ”ledig” brygga vid badplatsen, och vi hoppade, dök, simmade, plaskade i det otroooligt varma och behagliga vattnet! Hundarna med! Sally var helt uppspelt och ville hoppa i så fort jag gjorde det. Sen simmade hon till mej och satte sej lite malligt på min axel på något snett vis, och sen simmade jag mot bryggan och lyfte upp henne på den, under lite stånk och stön. Flisa stod mest i vasskanten och högg efter inbillade flugor. Hon fick så mycket luft och vatten i magen av det så att hon såg ut som om hon svalt en ballong! Sen kissade hon floooooder (bl a i 14-åringens rum…)… och FES! Fast det var luktfria fisar, men högljudda!

Jag försökte också få kusinen att lära sej att dyka, fast han trodde själv att det var omöjligt. Jag sa att det ordet borde inte få finnas! ”ALLT är möjligt!”. Typ. Han gjorde några halvhjärtade dyk, eftersom han blev mutad med pizza ifall han lyckades (efter överläggning kom jag och Grabbarna Grus fram till att det iallafall liknade något slags dyk)…så till kvällsmat blev det köpepizza.

 Killarna fick gå in på pizzerian och handla utan mej, för jag såg ut som ”Sju Svåra År” efter badet, med håret åt alla håll (ingen kam eller borste med), med ett linne ovanpå baddräkten och blöta fläckar vid tuttar och rumpa…

I det stora hela känns dagen rätt lyckad! Nu sover 50% av grabbarna och 50% ligger och läser, FAST klockan är 01! Dygnet har blivit rätt upp och ner vänt nu i sommar…så Huuuuuuur ska vi kunna vända tillbaka det till skolan börjar???

Visst ja: Ingenting är omöjligt!

Alla tankar

har någon annan redan tänkt

Allt jag känner

har någon annan redan känt

Allt jag vet

vet någon annan mer om

Allt jag kan

kan någon annan lite mer av

Allt jag tänker

har någon annan redan tänkt……

Skumt!

För  när man redan tänkt tankarna, redan känt känslorna, redan levt halva sitt liv…så inser man att dom som är 10-20-30-40-50 år yngre, gör om allt jag redan gjort…Gör om samma fel, tänker samma tankar – fast kanske i en annan ordning – funderar ut samma lösningar på samma små misstag, och man står där och tänker ”Jag VET!”….Jag vet….men vill inte säga ”Vad var det jag sa”….eftersom man aldrig sa det…eftersom allt måste Upplevas…om och om igen…

Är det SÅ att Bli Vuxen?

Sally är min älskade, älskade hund. Superälskad. Min ”hångelhund”, min själs älskade gullegumma!

Nej, jag har inte tagit superledarskapet i alla sammanhang. Nej, jag har inte uppfostrat henne så himla väl, utan jag har använt henne för mina egna ”gos-behov” och hon har glatt funnit sej i det. Det är liksom ”Sally och jag”. Vi hör ihop. Hon är som en inkarnation av mina tidigare hundar: En blandning av min ljuvliga första hund Netta, som var en kärleksfull, blyg, försiktig, KLOK, lättlärd underbar, lydig hund och min andra hund Cilla, som var en utåtriktad, busig, energisk, tuff, kärleksfull hund. Sally är som en blandning av dom två, både i utseende och sätt. Hon är både blyg och försiktig /reserverad, och utåtriktad och tuff. Hon är både lydig och olydig, men framförallt är hon kärleksfull!

MEN hon kan inte bo kvar hemma hos oss, för min nästäldsta son är allergisk mot henne. Jag har nu, sedan i våras, haft annonser ute, hört mej för lite här och där, och gjort små försök att byta hem för henne, men det går inte. Det verkar vara svårare att få ett älskad hund att byta hem än om det varit för en misshandlad hund att göra detsamma. En utsatt hund som far illa blir antagligen tacksam och glad i sitt nya hem, men en älskad hund, som Sally, blir olycklig och yyylar och längtar HEM.

Jag tror att Sally kan få en härligt, nära och kärleksfull relation med en ny människa, men det måste vara en människa/familj som kan stå ut med att hon saknar oss alla. Sally fullkomligt DYRKAR mej, och ÄÄÄÄÄLSKAR sina småhussar. Hon står och studsar på mornarna av lycka när hon hör att småhussarna börjar vakna, och KASTAR sej över dom av lycka när dom äntligen kommer upp ur sina sängar.

På promenaderna i skogen, sticker hon iväg i 180 km i timmen, så otroligt Levnadsglad, nyfiken och Lycklig (!), varefter hon rusar tillbaka till mej, tittar med lyckliga ögon på mej, skuttar upp med framtassarna på mej och ger mej en lycklig puss (!) varefter hon rusar iväg i 180 km igen! Hon ville liksom bara få ur sej  lite lycklig kärlek, verkar det som…

Hon är en så UNDERBAR hund, och jag vill att hennes nya familj (om hon får någon) ska förstå att det är SÅN hon är…bakom sorgen och yyyyylandet och saknaden….och reservationen som hon inledningsvis visar. Två familjer har givit upp…efter bara några dygn…och jag vet inte om jag (och hon) orkar ”slitas itu” hur många gånger som helst…

Suck!