Kroniskt pratande

Jag har en son som pratar hela tiden och oavbrutet, nästan. Jag VET att det ofta går över i tonåren, eftersom min äldsta son (nu 26 år) var likadan som liten, och blev i princip ”stum” i tonåren, så jag försöker att njuta av orden som forsar ut nu….Men oj oj oj, vad orden forsar!

Han är 10 år och blandar det han tänker på, med frågor och historier hela hela tiden…HELA TIDEN!

”Mamma! Har myror hjärna? What you gonna do when they come for you?” (lite sång mitt i) ”Jag grupplar inte alfabetet!” (Han hittar på egna ord när han inte kommer på de riktiga) ”Mamma! Kan fiskar leva i rymden – typ andas? Kan man döda en zombie med en gräsklippare? Är West ett förnamn? Jaha! Är det ett efternamn? Är alla som heter West i efternamn släkt då? Inte? Varför inte?…”

Han pratar innan han tänker. Tankarna går DIREKT till munnen, så ibland blir frågorna, eller påståendena helt galna, och jag svarar: ”TÄNK lite innan du frågar!” och så tänker han en liten stund och säger sen: ”Jahaaaaaaaaaa!”

Nu, när jag sitter och bloggar, har jag sonen TV-spelande bredvid mig och han pratar HELA TIDEN! Huuur kan man spela TV-spel och prata oavbrutet? Jo, det går nog om man inte tänker…

Grejen är också att, eftersom han pratar hela tiden, så ”glömmer” han att han ska lyssna på svaren. Frågorna sprutar ut som ur en kulspruta, men när jag försöker svara, kommer nästa fråga direkt utan att han lyssnar på svaret, vilket leder till att jag säger: ”Men lyssna på svaret då!”. ”Javisstja!” säger han glatt då och lyssnar…kanske…

Och glad är han nästan jämt! Positiv till det mesta, och glad!

…förutom när storebröderna har retat honom till vansinne och han blir GALEN och skriker och gråter och kastar saker på golvet…och är ”otröstlig”…i typ 15 minuter. Sen är det klart och han är fit for fight igen!