”Nu ska jag flytta till Gotland”, deklarerade jag när jag kom hem från detsamma för två veckor sedan. I mitt huvud flyttade jag redan in i ett gulligt litet hus, med gulliga småhus på tomten och omkring mej sprang hundarna som jag börjat föda upp, och i gästhusen bodde sommargäster, till vilka jag hyrde ut över sommaren.
I Fantasin åkte jag runt till olika skolor på vinterhalvåret och hade lektioner i olika klasser i ART, samt hade både familjeterapier och familjerådgivning i ett utav gästhusen på tomten under vintern. Oj vad bra det blev!
Sen kom jag på att jag lovat mej själv att inte flytta på läääänge nu! Det var 6 månader sedan jag flyttade sist, och innan dess var det 3 år och innan dess var det 3 år och innan dess var det 4 år…osv.
Men så tänkte jag ”Bara EN gång till! Bara så att jag känner: Äntligen hemma!” liksom…
”Barnen skulle nog trivas på Gotland…men det skulle bli lite knepigare för dom att träffa sin pappa…Bort med den tanken! Den stör!”
”Men vem ska ta hand om alla hundar när jag åker runt och ART:ar i skolorna?” Bort med den tanken också!
”Hur ska jag BÖRJA försörjningen – innan jag kommer igång med MINA verksamheter?” Bort med den tanken! Låt mej drömma, dumma Realist!
Nu vet jag: Jag träffar en man, som redan bor på Gotland och så hjälper han mej att starta upp allt! För han är nämligen….Familjeterapeut! Nej! Snickare! Nej! Hunduppfödare! Eller alltihop! En familjeterapeut som kan snickra och föder upp hundar. DÄR har jag det! Lätt som en plätt och klart som korvspad!
erviluca #mammatillfyrakillar 