Månadsarkiv: juli 2009

 För två veckor sedan tändes en lampa på instrumentbrädan. På lampan står det ”SER”. Man skulle kunna tro att det betyder att bilen ser mej, men icke sa nicke! Enligt instruktionsboken betyder det att bilen ska till verkstad. Typ NU! Typ NU har inte infunnit sej än…För Livet kommer hela tiden emellan. Jag jobbar, handlar, lagar mat, äter maten, går ut med hundar osv osv och så tänker jag: ”NU åker jag med bilen till Verkstaden!” men så kommer jag att tänka på att jag har FEL SKOR på mej, för med ”dom” skorna kan jag inte GÅ hem (om jag måste det), så då väntar jag tills jag bytt skor… Så är jag på väg igen…Men till VILKEN verkstad? Jag har ingen som jag ”brukar använda”….Jag åker till en bilverkstad som är nära jobbet ”Vi lagar Peagot” (äsch, kan inte stava till det ”Päschå!”) står det utanför. Jag har ju en citroen. Så då måste jag åka vidare… Men NU kan jag inte åka till en verkstad, för NU ska jag åka och hämta två söner på T-centralen för dom har varit hos kusinen i Arboga. Hoppas bilen ”håller”. Hur länge kan man egentligen åka med en lysande lampa på instrumentbrädan, som betyder: ”Åk direkt till verkstaden!”?

Två av sönerna är hos sin kusin i Arboga i fem dagar. Jag har inte ringt och inte ringt och inte ringt, eftersom 13-åringen flera gånger tidigare sagt att han inte vill prata med mej i telefonen när han är borta, eftersom min röst ”sätter igång känslor”, och jag förstår honom så vääääl, för min mammas röst satte också igång känslor, när jag var liten, och kan faktiskt fortfarande göra det, om jag mår lite dåligt…

Nåja. 14-åringen är hemma med mej och han tyckte häromkvällen att ”du borde ringa till Arboga”, och jag kände mej lite som en ”dålig mamma” som inte ringer stup i kvarten och hör mej för hur dom har det, så jag ringde trots allt. Det var Hugo. Han lät glad och nöjd. Oj, vad mycket grejer dom gjort! ”Och förresten föll jag från femman idag!” sa han glatt. ”VAD GJORDE DU SA DU??!” ”Jag föll från femman. Jag satt längst ut där på femman, för jag tänkte hoppa, men så böjde jag mej fram för att titta hur högt det var, och då föll jag – rakt på magen. Det blev värsta magplasket och jag tappade luften!”

Jag ser framför mej min 10-åriga son, falla i slow motion fem meter rakt ner i vattnet: ”PANG!”. Jag vill direkt veta vilka vuxna som var omkring honom, vem som tröstade, hur ont det gjorde, om han svimmade (han svimmar lätt), om han hade några skador osv. Men han hade inte nån lust att prata mer, utan lämnade luren till storebror. Storebror, 13 år, konstaterade att ”Hugo grät skitmycket!” när han gjorde ”värsta magplasket”, och jag förstod att kusinens pappa sett allt och funnits där för min son. Pust!

3 timmar senare kommer ett SMS: ”Hugo är ledsen” har storebror skrivit från sin mobil. Jag ringer upp. Hugo gråter så att han hulkar och jag hör inte vad han säger. Han snorar och fräser och det är omöjligt att förstå vad det är. Lite hör jag: Kusinen är dum och Hugo vill åka hem, typ direkt. Jag tänker att nu tröttheten efter dagens eskapader kommit ikapp honom och att han gråter av ren utmattning, men när jag säger det, så gråter han än högre ”Jaag ääär iiiinte tröööött! Jaaag viiill åååka heeem!”. Plötsligt bryts samtalet och jag ringer upp igen. Min syster svarar. Allt har varit bra under hela dagen och kvällen och hon förstår inte alls varför han brytit ihop nu. Vi konstaterar att Hugo troligen är trött, och att mammors röster kan framkalla starka känslor. Någon timme senare får jag meddelandet: ”Allt är bra. Hugo är glad igen.” Pust!

”Nu ska jag flytta till Gotland”, deklarerade jag när jag kom hem från detsamma för två veckor sedan. I mitt huvud flyttade jag redan in i ett gulligt litet hus, med gulliga småhus på tomten och omkring mej sprang hundarna som jag börjat föda upp, och i gästhusen bodde sommargäster, till vilka jag hyrde ut över sommaren.

I Fantasin åkte jag runt till olika skolor på vinterhalvåret och hade lektioner i olika klasser i ART, samt hade både familjeterapier och familjerådgivning i ett utav gästhusen på tomten under vintern. Oj vad bra det blev!

 Sen kom jag på att jag lovat mej själv att inte flytta på läääänge nu! Det var 6 månader sedan jag flyttade sist, och innan dess var det 3 år och innan dess var det 3 år och innan dess var det 4 år…osv.

 Men så tänkte jag ”Bara EN gång till! Bara så att jag känner: Äntligen hemma!” liksom…

”Barnen skulle nog trivas på Gotland…men det skulle bli lite knepigare för dom att träffa sin pappa…Bort med den tanken! Den stör!”

”Men vem ska ta hand om alla hundar när jag åker runt och ART:ar i skolorna?” Bort med den tanken också!

”Hur ska jag BÖRJA försörjningen – innan jag kommer igång med MINA verksamheter?” Bort med den tanken! Låt mej drömma, dumma Realist!

 Nu vet jag: Jag träffar en man, som redan bor på Gotland och så hjälper han mej att starta upp allt! För han är nämligen….Familjeterapeut! Nej! Snickare! Nej! Hunduppfödare! Eller alltihop! En familjeterapeut som kan snickra och föder upp hundar. DÄR har jag det! Lätt som en plätt och klart som korvspad!

Näe, jag ska inte beskriva en maträtt som heter Fylld Fästing, även om man kan tro det av rubriken… Jag plockar små krypande fästingar varje dag från ”Fis-Lisa” just nu, eftersom fästinghalsbandet ”tagit slut”.

 Fästingarna äääälskar henne! Igår, när jag klappade Flisa på halsen, fastnade jag i en jättefästing (!) – storlek Vindruva. *ryser* Jag tog den (stora fästingar är ”lättplockade”) och slängde den i vasken i köket…Så låg den där och ”stirrade”…Jag hade händerna fulla med rentvättad tvätt, som jag skulle hänga upp, och tänkte döda fästingen med en hand, så jag tog en matkniv och försökte döda den. *Ryser igen*.

”Än slant den hit och än slant den dit”…..(Nu har jag ståpäls av obehag! Och det hade jag igår också…). Jag sjöng högt när jag gjorde detta, för jag ville inte höra ljudet av kraaaaschande fästing… Till slut fick jag in en träff och SPLASCH så stänkte det blod i vasken…Jag satte på fullt sprut av hett vatten för att få bort liket av fästingen…Den blandades med gamla salladsblad och till slut slank den ner i ett hål och försvann ut i Evigheten…

Amen.

Jag har en Längtan Ut ibland! En Längtan UT till Något eller Någon! Det går inte att sätta tummen på vart, till VAD eller till VEM. Det är bara en Lust att ge sej Ut! Bort! Eller ”hem”.

Ut till Livet! Vart ska jag ta vägen för att känna att ”HÄÄÄÄR är det!”…som när det kliar och man vet inte var…för att sedan hitta kli-stället: ”Åååååå, sköööönt!” eller när man är sugen på Något, men man vet inte VAD, och så när man stoppar Det Rätta i Munnen och känner ”Ååååååååååå, DET var det!” och så blir man NÖJD! SÅ vill jag känna med Hela Mej! Men jag vet inte var det är, vad det är eller vad jag ska göra för att Lugnet ska infinna sej. Ibland när jag känt så här, har det varit en föraning till att Något Annorlunda hänt. Något som Förändrar. I livet. Jag älskar det. Jag älskar Förändringar. Förändringar är som ringar på vattnet: Något i omgivningen förändras och därmed allt…lite grann…och det är kul och spännande! Nu hoppas jag att Förändringen kommer snart….Men jag haaaar så svårt att vänta, och jag vet inte om det är JAG som ska Göra Något, eller om det kommer att ske ändå…utan mej… ”Släpp ut mej!!!” Så känns det…liksom, typ, bah!

Det pirrar och dirrar och rör sig och far…I magen, i benen och i hela kroppen! Aldrig blir jag Vuxen, och liksom, lugn och ro:ig (-lig)! NÄR blir man sån?

Jag vill att det ska HÄNDA NÅGOT! Typ NU!

Semestern satte igång ideerna, kreativiteten och jag behöver få utlopp!!! Inte ska det väl vara meningen att jobba jobba jobba varje dag, stressa hem, ut med hundar och handla, laga mat och sen stupa i säng, för att nästa dag göra om allt igen…år ut och år in….

Jag vill UT, i Livet, i Världen! Men hur jag än vänder mej har jag ändan bak…Jag får ideer och fantasier om vad jag kan göra, men sen när hjärnantänker fem varv till, så fastnar jag i Verklighetstankar….Det är kanske SÅ det känns att ”bli vuxen”…”Realisten” vaknar…och för en del tar det 50 år!

Jag har nog en Konstnärlig själ! Men eftersom jag är Quinna kan jag inte räkna med att få sitta med en flaska vin nätterna igenom och skriva mina Fantastiska Böcker, medan min Kära Älskade Man tar hand om hus, barn, hundar, mat,ekonomi och Allt Annat…medan jag sitter och ser ”Svår” ut och säger ”Näe, stör mej inte mitt i Kreativiteten!”…Ibland kommer jag ut ur min skrivarlya och ser när gräset gror och kramar mina barn och min fru…Oj, hoppsan…MAN, menar jag….och sen kryper jag in där igen och SKAPAR…Att jag kanske inte skriver på en bestseller spelar ingen roll för jag har en Konstnärlig Läggning. Förresten blir det en bestseller SEN – när jag har dött! DÅ inser alla min Storhet!

*drömmer vidare*

Barnen skulle med tåget till Arboga. Hur tänkte jag? Hur tänkte jag när jag bara gav oss 50 minuter att spela på? Om resan in tar ca 45 minuter, så blir det ju typ INGEN tid över att köpa fika och tidningar för, så varför åkte vi klockan 14 när tåget gick 14.50? VARFÖR?

Fungerar inte hjärnan? Är det Kronisk Kortslutning? Vad är det för FEL?

I lugn och ro åkte vi iväg (men jag blir alltid lite små-speedad och små-irriterad när vi ska iväg någonstans – jag har liksom ingen stressnivå alls! Jag ”går igång” DIREKT! Och min analys av detta är att jag under så många år levt under sådan enorm Stress, att jag inte längre klarar ens småstressiga situationer, privat. På jobbet är det annorlunda).

Jag var liiiite orolig för bilen, för det lyser en lampa på instrumentbrädan som betyder ”Åk till en verkstad, typ NU!”. Och den har nu lyst i drygt en vecka….

När vi närmade oss T-centralen tittade jag på klockan! ”VA?!?! VI HAR 5 MINUTER PÅ OSS ATT PARKERA OCH HITTA TILL RÄTT SPÅR!”. Jag blev nästan kräk-färdig av stress! ”SPRING!” skrek jag till barnen.

Det är inte lätt att få en 13-åring som ska se snygg och cool ut, att springa…

Snabbt hittade vi rätt spår och barnen blev glada för att det var ett tvåvåningståg. Jag bad om ursäkt för att jag planerat tiden så dåligt och för att vi inte hann köpa fika och tidningar som vi bestämt. ”Det är okey!” sa 13-åringen tröstande till mej…

Sen började jag undra om biljetten skulle gälla. Jag hade skrivit ut den på datorn, men egentligen skulle den SMS:as till deras mobiler, som inte var laddade och vi hittade inte laddaren…

…och jag pratade verkligen ALLVAR med mej själv sen: ”Du bara MÅSTE lära dej planera bättre, tänka igenom saker bättre, göra saker i TID, kontrollera och omkontrollera tider och platser mm. Du MÅSTE bli en bättre mamma med mer kontroll, helt enkelt!”.

Förresten hade jag glömt stoppa ner tandborstar också. Jag gick till Pressbyrån och köpte två spel-tidningar, till ICA och köpte två tandborstar och sen postade jag allt till grabbarna i Arboga, som ”plåster på såren” – kanske mest för mitt eget samvete…Vet inte…

Uhääääääääääääääääää!

Jag kan inte sätta in bilder, inte ha olika avstånd mellan styckena, inte ändra på min bild på sidan, som är jättestor (men den SKA vara liten) osv osv…Irriterande!

Jag blir tokig på mej själv ibland! Galen! Trött. Men det är ju bara att ”bita ihop och stå ut”, för jag kan ju knappast säga upp kontakten…med mej själv! ”Tack och adjö! Nu orkar jag inte med dej längre!”….Nähäädå!

Vi var på Gotland i 2 veckor, jag och Grabbarna Grus. Första veckan regnade det. Andra inte. Berättar mer om det sen. Kanske.

Så hade vi då packat och städat och skulle bege oss hem med båten. Jag hade kollat i almanackan där jag skrivit ”…Båten kl. 20.50” vad gällde båthemresan, så jag bestämde mej för att vi skulle hinna se ”Harry Potter och halvblodsprinsen” innan, som slutade 20.15. Men filmen drog ut på tiden…Dom startade filmen ca 10 minuter för sent, och mitt i filmen hände något som gjorde att det blev svart i ca 5-10 minuter…varefter den sattes på igen…Då insåg jag att vi skulle missa slutet…Shit! Shit shit shit!

20.15 viskar jag till mellansonen att vi måste gå. Han viskar vidare till lillebror och storebror, och vi smyger ut. Mästaren har precis dött och alla människor har tänt sina trollstavar…Sen då?

Det ösregnar ute! Vräker ner! Vi springer!!! ”Var faan är bilen??!?!”…Stressiga och blöta kastar vi oss in i bilen (när vi kommit på var den är), och jag kör rally till Hamnen (”Var FAAN är Hamnen?!?!” tjoar jag först…). Inte en själ finns där! Typ. Vi är först! FAST vi kommer så ”sent”…”Dom kan inte ha åkt för vi är i tid”, konstaterar jag när jag tittar på klockan. Hm! Jag förstår ingenting! Funderar på att gå och fråga i någon lucka, men allt verkar stängt överallt….Börjar leta efter biljetterna…”Var faan är biljetterna??? Var sjutton har jag lagt dom??” Jag var HELT SÄKER på att jag lagt dom i almanackan, för där lägger jag alltid biljetter, för att ”veta var jag har dom”…

Rotar igenom almanackan, väskan, den andra väskan…och kommer på att jag hade en Annan Väska när vi åkte TILL Gotland. Hittar den och rotar igenom den. DÄR ligger biljetterna! I en liten knöl.

”19.10”. 19.10 gick den jävla skitbåten!!! 19.10!!!! INTE 20.50!!! VAR fick jag 20.50 ifrån??? Jag blir så ARG att jag börjar gråta! ”Jag är en jävla skitidiot som inte borde få vara mamma och Ta Ansvar!”

Jag tittar i almanackan igen. Joho du! Äldste sonen och flickvännen kom med båten som KOM 20.50 en vecka tidigare, och det var DEN tiden jag skrivit upp: ”Båten kl. 20.50”. Skit och piss!!! Jag tittade på Fel Dag!

Ingen reception eller expedition el dyl är öppen så jag ringer Gotlandslinjen, eller vad den nu heter. En sur bög svarar. Ja, han låter som en sån, faktiskt! Jag säger som det är och jag hinner inte ens säga mitt ärende förrän han irriterat säger: ”Du får INTE pengarna tillbaka!!!”. ”Näe, men jag skulle vilja ha en ny biljett, så snart som möjligt”.

3.30! 3.30 ska vi åka. Jaha! Då är det bara att spotta i nävarna och göra det bästa av det. Vi går och äter på en restaurang. Sen kollar vi om det går någon natt-bio. Nej. Sen köper vi en DVD-film och sätter oss i bilen och kollar på den på 14-åringens lilla DVD-grej. 13-åringen tycker det är otäckt att sitta i bilen på natten och är rädd att det ska komma en ”knarkare” eller ”alkis” och slå på vår bil.

Sen åker vi till Hamnen igen och ställer bilen där. Vi ska nu göra ett försök att sova lite. Ingen klarar det, så vi plockar fram våra böcker och sitter och läser istället. Vid 2-tiden får vi checka in och något senare får vi rulla in på båten.

Färden över går bra, TROTS ATT båten är FULL av ”Stockholmsveckans” ungdomar som kommit direkt från festande och discon. Det vinglas och sjungs och flirtas och tjoas till höger och vänster. Djuravdelningen, där vi sitter, är dock lugn. Det blir filmtittande igen (jag hyr BOLT till grabbarna…”barnsligt” tycker 13-åringen…men men…)och sen somnar både 10-åringen och 14-åringen sittande i stolarna.

10-åringen går sedan i sömnen till bilen. Han minns efteråt inte hur han kom dit. I bilen somnar alla tre in djupt! Jag köper druvsocker och en stor kopp kaffe i första bästa mack för att hålla mej vaken. Jag klarar det – hela vägen hem. Väl hemma stupar alla tre grabbarna i sina sängar och sover vidare. Jag somnar till i soffan, men måste sen åka och hämta hundarna…

Man klarar det mesta, faktiskt…Även om det blir väldigt dyrt att vara en sån förvirrad själ som jag är…

Suck!