Månadsarkiv: juni 2009

Första gången jag var på en begravning var jag 16 år. Det var min älskade älskade farmor som hade dött. Jag blev helt chockad av dom STARKA känslorna som vällde över mej, och över alla gråtande vuxna, och över att det var så SORGLIGT allting.

Andra gången var när två klasskompisar dog i en bilolycka utanför Östersund. Det var inte en ”RIKTIG” begravning, utan mer en minneststund i kyrkan, men det var mycket sorgligt och jag kletade halsduken full av snor och tårar.

Tredje gången var när pappa dog. Då var jag rätt så fokuserad på sonen, då 6 år, och på att han inte skulle bli rädd och chockad (som jag blivit), så jag hade ritat och skrivit en liten bok om hur begravningar går till, att alla skulle gråta jättemycket osv osv. Jag kunde inte riktigt vara Närvarande till 100% eftersom jag hela tiden fokuserade på min Mamma-roll…

Sen har det varit några begravningar som rört gamla människor, som dött ”naturligt” och då är det också ”lite sorgligt” men inte alls ”samma sak”…

Men idag begravdes vår kollega, nyss 40 år fyllda, tre barn i åldrarna 10-13 år. Och då är det så sorgligt så att jag kan knappt fatta det! Det borde vara ”förbjudet” för föräldrar med mindreåriga barn att dö! Den här pappan var en jättebra pappa! Den här mannen var en Positiv, härlig, otroligt ”Levande” och sprudlande kille – ända in i det sista. Och jag sitter där i kyrkan och tycker det är så SORGLIGT att han inte finns mer och så blir jag ARG (på vem??) för att just HAN skulle bli sjuk och dö!

Sen börjar jag tänka på ensamhet, och på att han var Ensam när han dog, dvs inte hade någon partner. Jag tittar mej omkring och ser många PAR och familjer, som sitter i kyrkan. Dom går hand-i-hand genom kyrkan och stöttar varandra.

Jag går ENSAM. Som vanligt.

Jag kör i 180 knutar hem och kastar mej framför datorn; ”Jag MÅSTE ha en man! NU! Jag vill inte gå ensam genom kyrkan igen! Jag vill inte åldras ensam. Jag vill inte dö ensam. Jag vill Höra Ihop, och sen vara Saknad, eller Sakna. Jag vill att någon stryker mej över ryggen till tröst…”. Så snabbt blir jag medlem i en dejtingsite igen. Fort fort ska jag ha en man…NU!

Pust!

Vad tråkigt det är att ha en granne som bor ”tättintill” (under mej), som inte vill hejja och som verkar sur och arg på mej. Jag, som i grund och botten är en mycket GOD människa och egentligen vill alla väl och att ”alla ska vara vänner”, och tror på FRED och frihet in i minsta detalj s a s.

Det känns så fel!

Han kom hem i morse, när jag gick. Så vi möttes. Han gjorde en grimas och STIRRADE ner i marken. Jag har provat med ”hej!” förut, men får inget svar…

Jo, visst är det så att mina hundar har verkligen reagerat på flytten. I mitt förra boende kunde jag gå hemifrån utan problem, men sedan vi flyttade har dom skällt och yyyylat när dom varit ensamma och jag FÖRSTÅR att det är otroooligt jobbigt för Grannen Under. MEN vi HAR ju pratat och jag HAR sagt att jag ska försöka lösa det hela och att jag FÖRSTÅÅÅR honom osv. Jag fixade en ”dagmatte” så hundarna har den senaste tiden inte varit hemma på dagarna. Men nu skulle dagmatten åka på semester en vecka, så nu är dom hemma igen. Jag ska dessutom sälja ena hunden och det är hon som är ”värst”. Jag tror den andra ”hänger med i bara farten” faktiskt.

Ska jag skriva ett brev? Hänga en blomsterbukett på dörren med ett litet ”förlåt”, eller vad? Jag vill inte att det ska stråla negativ energi från honom till mej…Jag vill vara ”vänner med alla” – eller åtminstone neutral, men inte bli ”hatad” och inte kunna hejja!

Han är känd i området som ”enstöring” och ”en udda typ”, men det spelar ingen roll, för jag tycker ändå att man kan bemöta honom med respekt och att han ska tycka det är okey att ha mej boende på hans tak!

Sally skulle visas upp idag.

Jag har så motstridiga känslor i mej vad gäller detta med Sally (att hon måste säljas) att jag undrar om jag beter mej som en idiot för att ingen ska vilja ha henne….?

Det ÖSREGNADE! Vräkte ner.

”Dom” var på väg…åkte lite fel och så… Vi hade sagt att vi skulle träffas ute och gå en promenad med våra hundar först…Men ”SEN” då? Jag hade inte tänkt till ”SEN”.

Dom kom. Hundarna hälsade. Det gick jättebra. Regnet vräkte ner. Han frös. Vi började promenera. Jag bryr mej inte så mycket om regn – hundarna ska ju ut i alla väder! Jag hade regnjacka.  Det hade inte han…Hon pratade och berättade och frågade och skrattade och kommenterade. Han gick bakom, och frös. Hundarna skuttade, lekte lite, jagade varandra lite…trivdes.

Så gick vi en vända och så tillbaka till deras bil. Så stod vi där, i ösregnet.

Han frös. Försökte hälsa på Sally. Hon skuttade undan och skällde, som om hon sa: ”Låt mej vara!!”.      ”Skäller hon mycket?” frågade han. ”Näe…inte så…” sa jag. Jag märkte att han var lite irriterad. Det var kallt och regnade.

Han frös. Hunden frös.

Hon sa att vi kunde höras i morgon. Att dom skulle tänka på om dom vill ha Sally.

Jag tänkte att jag var en idiot som inte bjöd hem dom, som inte lät dom komma in och dricka kaffe, som var så oartig, som lät dom stå ute i regnet och frysa….

Jag nästan hörde deras samtal när dom åkte iväg: ”Vilken jävla idiot! Hur faan kan man låta oss åka ut ända dit och sen gå en promenad i ösregn och inte bjuda in oss!!? E hon helt dum i huvet??! ALDRIG att jag vill ha den hunden! Den var ju helt shitzad!” säger han. Hon: ”Näe, jag tycker den var rätt söt…men fyfaan vad kallt det var och varför skulle vi vara ute hela tiden, när det ösregnade. Fy va taskigt! Hon är ju inte klok!”

Suck!

Jag blir TOOOOKIG på människor som säger en sak vid ett tillfälle och helt tvärtom vid ett annat, beroende på vilka människor som ska strykas medhårs (eller mothårs…inte!).

Jag blir GAAAALEN när jag ska sitta i grupp och vara ”låtsas-ärlig”! För eftersom Ingen Annan är ärlig så har jag bestämt mig för att vara TYST, för förut, när jag sa var jag Egentligen tyckte och tänkte, så blev jag så Illa Utsatt och kände mig så ”hudlös”…så jag lärde mej med tiden att ”bita ihop” och leeeee och vara lika ”låtsas-nöjd”(eller ”låtsas-missnöjd”) som ”alla andra”.

För jobbar man i en grupp där folk har tjockare skal än Tjernobylväggarna, och där åsikterna är så intrasslade i varandra så att man inte vet vem som tycker vad till slut och var knutarna finns och vem som har knutit dom, och där Sanningen inte finns, för det finns bara en massa trassliga åsikter, som jag inte förstår, för allt hör ihop är ett invecklat mönster…och ibland tror jag att jag vet vem som är Huvud-spindeln, men ibland vet jag inte alls….så då är det bara att ”hålla igen”…och leeeee, eller se ut som om man inte är där….och kanske kanske ”nicka igenkännande” till ”huvudspindeln”….eller säga ”det tycker jag med” när man förstår en prillimeter av samtalets komplexa struktur…

…och efteråt går jag ut i skogen och skriker: ”GAAAAAAAAAAAAAAA!!!” för jag har en MASSA ord i mej som ville bli sagda och känslor av frustration som inte fick komma ut. Jag har STARKA känslor och jag älskar RAKHET och Ärlighet (vilket givetvis ALLA säger att de gör – även de trassliga och ”oraka”). De som tycker att de ÄR raka, men inte ens kan rita ett rakt streck! Typ!

Och om jag säger: ”Men jag vågar inte säga hur jag Känner och tycker längre, för när jag gjorde det i början blev jag så ensam och utsatt och kände mej halshuggen vid fotknölarna”…Då säger ”dom” ”Näe E! Nu Överdriver du!” eller ”Nu har du FEL!!!” eller ”Nu blir jag faktiskt ARG!” för det är dom uttryck som brukar användas….och så vänds ”alla psykiska Vapen” emot mej och alla siktar och SKJUTER…och jag känner mej ensammast i världen och går och kollar på Platsbanken ifall det finns något nytt bra jobb till mej….Men den här gången lyckades jag ”hålla igen” och ”inte säga något”….Puh!

GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!

När jag sätter mej vid datorn ”bara för att kolla lite/blogga lite” osv…så FÖRSVINNER TIDEN – SWOOOOSCH!

Jag sätter mej kl 15 (tex) och tänker mej sitta ”ca 20 min max”…och när jag tittar på klockan ”efter 20 minuter” – som jag tror – har det gått 3 timmar!!!

VEM TOG TIDEN? Finns det en tidstjuv där ute i cyber rymden? Jag har liksom inte tid ÖVER som jag bara kan ”ge bort”!

Typ!

Jag klättrar över alla mattor som ska skakas (”i morgon”, typ), och som ligger utanför ytterdörren, för att komma fram till ytterdörren, öppnar den och kliver mellan och över alla skor som ligger huller-om-buller i hallen, simmar igenom högarna av jackor och tjocktröjor som ligger slängda på golvet i fortsättningen av hallen, och kommer in i vardagsrummet.

 Där måste jag kravla mej fram mellan brevhögarna, de urdruckna kopp-staplarna och de urdruckna glasen, och assietterna med smulor på, och åla mej fram mellan dammråttorna. Därefter är jag nästan inne i köket.

Med ett skutt över tidningshögen är jag inne i köket. Där får jag hoppa över alla smulhögar på golvet, gå slalom mellan de torra ostkanterna som krullat ihop sej lite här och där och ta mej fram till diskbänken. Väl framme letar jag fram några tallrikar underst i högarna av disk, och råkar tappa tre bestick med gammal kletig ketchup på, på golvet och därefter lyckas jag också leta fram ett par glas som jag tänker att jag ska diska ur så vi har något att äta på till middagen.

MEN! Det går inte att diska! Diskhon är full till bredden med en stor gryta med vatten, för att den ska diskas ”SEN”, och ovanpå den står en tom äggkartong som ska bli mjuk för att sedan stoppas i soptunnan (den är nu mjuk och börjar fördela sej i småbitar). I geggan  hittar jag också osthyveln som jag letade efter i morse…

Äsch! Om jag skulle ta att P L O C K A   U R  D I S K M A S K I N E N! Dalaaaaaa! Och så en trumvirvel på det: ”Trrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr!”

KLART!

 Ner med all skitdisk i diskmaskinen och torka av bänken mm.

DALAAAAAAAAAAAAAAAA!******* Köket glittrar! **********

”Men mamma!? VAD HAR DU GJORT här inne! Möblerat om???!” säger förvånad son.

Ur diskbänken växer geggiga tallrikar och urdruckna glas, karotter och bestick och allehanda små matrester…De växer och växer och blir torn av disk, staplade alldeles tokigt, så att dom kan ramla närsomhelst…men då slutar högarna växa och sprids ut istället…på längden…över bänken bredvid…mot spisen… Typ.

I diskmaskinen är det fullt av ren disk. INGEN plockar ur den. Och den är inte automatiskt utplockande (kanske jag borde uppfinna en sån, för finns det något TRÅKIGARE än att plocka ur en diskmaskin??).

Jag får ett ryck och plockar ur diskmaskinen, ställer in smutsig disk och sätter på diskmaskinen för att nästa laddning ska diskas…

Jag går ut ur köket och bloggar lite…Går tillbaka till köket och DALANG!!! Högarna har börjat växa igen….

Ett fullkomligt mysterium det där med diskhögar…Typ.

På lördagen städade jag hela dagen, trots att solen strålade, men det äääär ju så farligt att bli solbränd ”nuförtiden”…tröstar jag mej med…

Sen åkte jag hem till äldsta sonen + flickvän i Gröndal. Alltså liksom va: Min äldsta son är ett Under var Klokhet, Vänlighet, Värme, Omtanke, Generositet osv och det är JAG som ”gjort honom”. Helt otroligt! Hans flickvän är också en helt underbar tjej – så klok, så mysig, så intressant och rolig att prata med…God mat fick jag och vi satt och pratade i flera timmar! Vilken kick! Vilken höjdare! Mer sånt!

På söndagen åkte jag med hundarna till min mamma i Sala. Tänkte att det var på tiden och att ”lilla mamma” behöver bli uppskattad och ”omhuldad” ibland också, trots att jag irriterar mej på mycket som hon gör och säger….

….och hon lyckades ganska omgående få mej irriterad, men jag lät kommentarerna ”rinna av mej som vatten på en gås”, fast dom fastnade liksom lite grann ändå, på vägen ner…men jag lyckades att inte ”ge igen” eller irriterat ifrågasätta utan jag ”höll masken”.

Vi åt tillsammans och maten var jättegod! Men hon lyckades säga att hennes väninna Stinas hund ”inte skäller alls” och är ”jättelydig.” Detta eeeeviga jämförande, där jag alltid hamnar underst som Den Sämre. När jag frågar hur det är med Saras dotter nuförtiden så måste hon svara: ”Ja, hon är en utav dom bästa i klassen och så går hon ju i en PRIIIIIIVATSKOLA” och så får hon det att låta som om det är så fiiiiiiint så man msåte ta fram Champangen och skååååla i viiiiiiitt viiiiiin direkt, ba!

Dte är inte kul att ”visa upp sej” för självförtroendet sjunker till minus minus. ”Har du gått upp i vikt igen?” ”Näe…”…”INTE?!?! Det trodde jag…Men det är väl den där stora skjortan som gör så att det ser så ut…Men vet du att Petra, som ju är jämngammal med dej, Hon är så tjusig nuförtiden, för hon har börjat på Gym vet du och HON hinner med alla sina barn, som är såååå väluppfostrade, OCH att arbeta heltid som läkare också”.

Och jag skriker: ”Och säkert har hon fyra hundar också som hon tränar och som är superlydiga och hög lön har hon och lantställe i Varberg, och hon har nu precis träffat en ny man, eftersom hon skilde sig förra sommaren, och han har också några barn, och hon hinner med att både ta hand om sin fiiiiina villa, sina hundar, sina barn, gymma, träffa ny man och dricka viiiiitt viiiiiin OCH vara smal och ha nystrukna kläder varje dag i tidernas evighet. Amen!”

Skit ba!

Det är bara jag som ligger i sörjan och geggar runt, tjock som en bulle och har skälliga ouppfostrade hundar och ungar!

Bläääääääääääää!

Jag ska aldrig bli en SÅN mamma/farmor/svärmor, som jämför och kritiserar bakifrån så att man krymper till en liten…plätt…utan sylt och allt….